För nästan ett år sen tog en nära anhörig sitt liv. Sen dess har självklart inget varit sig likt. Jag lever med en saknad och samtidigt en rädsla för att mina egna barn en dag ska ta samma väg. Jag saknar hen så mycket. Samtidigt är det svårt att vara nära anhörig men inte familj..jag försöker stötta de närmsta så gott jag kan men just nu är min egen sorg så tung att jag blir en av de fega som håller sig undan, och det får mig att skämmas!!! Men jag håller mig undan från alla inte bara den familjen utan jag har dragit mig undan från vänner och kollegor. Tänker byta jobb för att börja om och min relation knakar i fogarna. Själv har jag inga tankar på suicid, utan kämpar varje dag för att allt i min egen familj ska funka, men lyckas inte riktigt. Det här är inget “problem” som nånsin går att lösa utan nu ska vi leva utan vår älskade saknade i resten av våra liv och det kan göra mig galet ledsen. Resten av livet utan? Hur ser det livet ut?
