Snart är livet slut!
-
Jag har inte bett om att få vara här så varför får jag inte avsluta det för?
Om jag känner att livet inte tillför något vettigt utan bara en massa skit som får mig att må dåligt. Vad har jag då för anledning att vara kvar?
Jag är så trött på livet och känns som att jag bara lever för att andra men inte för mig själv.
Har levt med självmordstankar sen jag var typ 11-12 år. Har aldrig försökt ta livet av mig men tanken har alltid funnits där. Bilden i huvudet på mig när jag på ett eller annat sätt bara somnar in. Slutar andas. Slutar existera. Får en sån skön känsla när jag tänker tanken att inte finnas mer. Slippa ha ont och slippa detta skit liv. Ibland önskar jag att jag dog fast inte i självmord. Utan att det ska se ut som en olyckshändelse. Typ gå ut i trafiken eller liknande. Men jag är inte rädd längre. Är inte rädd för döden. Tvärtom, jag har en dödslängtan. Det är min största önskan.
Jag känner mig som ett problem för allt och alla och om jag försvinner så försvinner även andras problem. Känner mig som ett problem för min familj, släkt och vänner. Framförallt familjen. Är bara en massa bråk och tjafs hela tiden. Och allt är mitt fel. Det är mitt fel att det blir som det blir. För hade jag bara kunnat vara normal och bete mig som en normal människa så hade hade de aldrig behövt slå mig. Men det är mitt fel och jag får skylla mig själv för att det går så långt. Jag skäms och har skuldkänslor för att det fortfarande händer trots att jag är 20 år.
Jag är bara ett problembarn som ingen orkar att ha med att göra. Världen bli en bättre plats om jag inte fanns.Jag ser liksom inget ljust i framtiden. När jag tänker på framtiden ser jag bara mörkt. Det finns ingen framtid för mig. Jag har börjat nå mitt slut.
Jag mår skit och mitt självskadebeteende blir bara värre och värre. Om jag fortsätter så kommer jag inte kunna gå utomhus i sommar så lika bra att jag försvinner innan sommaren. Så jag slipper behöva visa andra vad jag gjort. Och folk slipper glo ner mig. Det värsta som finns!
Så tiden börjar rinna mot sitt slut…för såhär tänker jag inte leva och finns ingen som kan stoppa mig. Jag har bestämt mig. Snart är jag hos farfar🕊
Avregistrerad användare<3 Att de slår dig är jättefel och knappast ditt fel, fina du!
Hur länge har det pågått – om du orkar säga?Stor kram!
Azure Sodyso Trådstartaren<3 Att de slår dig är jättefel och knappast ditt fel, fina du! Hur länge har det pågått – om du orkar säga? Stor kram!
Fast jo, det är lite mitt fel. För jag vet vad som triggar dom till att göra så. Oftast är det mitt humör som triggar dom. När jag är på dåligt humör tex irriterad, arg eller ledsen. Oftast utan anledning och det är oftast det som triggar dom och blir arga. För jag är inte mig själv. Och ibland kan jag uppfattas otrevlig fast jag egentligen inte menar det utan det är bara mitt mående. Det är därför som dom slår mig. För att jag uppfattas och agerar på ett sätt som inte är normalt.
Första gången han la sin hand på mig var jag typ 3-4 år gammal. Då var det väll mer för att jag inte lyssnade, gjorde tvärtom vad han sa och var trotsig. Som är väldigt vanligt bland små barn. Numera är orsaken till att de slår mig pga mitt humör. Om jag bara hade varit glad och låtsas som att allting är bra så hade det aldrig hänt. Så allt är ju mitt fel, jag får skylla mig själv. Jag startar det och jag ger dom en anledning till att slå på mig. När jag var liten var det väll mer som ett straff nu är det mer en reaktion när man är i affekt.
Känns som vad jag än gör så blir det fel. Oavsett så kan jag aldrig göra dom 100% nöjda. För dom blir bara sura och arga på mig. Bråkar hela tiden och jag orkar inte mer. Jag vill få ett slut på allt lidande. Känns liksom meningslöst att leva och må såhär. Ser ingen annan utväg än döden. Det hade varit den bästa lösningen för mig och för alla andraJobbar lr pluggar du ?
Avregistrerad användareFörstår, men du vet att det är emot lagen? <3
Barnaga exempelvis är ett fysiskt straff eller våld som riktas mot ett barn av en vuxen. Det innefattar att slå, sparka, dra i håret, skaka, knuffa eller på andra sätt fysiskt skada ett barn som en form av disciplin eller kontroll. Det kan också innefatta att använda objekt som ett sätt att orsaka smärta eller skada, till exempel att slå med ett bälte eller en pinne.
Barnaga betraktas som en form av misshandel och är allvarligt skadligt för ett barns fysiska och emotionella välbefinnande. Det kan orsaka fysiska skador, såsom blåmärken, sår och frakturer, men också psykologiska konsekvenser såsom ångest, depression, lågt självförtroende och beteendeproblem. Dessutom kan det påverka barnets förtroende för och relation till vårdnadshavare och kan skapa en våldsam inlärningscykel, där barn som utsätts för barnaga i sin tur kan bli våldsamma i vuxen ålder.
Internationellt sett har barnaga blivit alltmer förkastat, och det finns en växande medvetenhet om vikten av att skydda barn från våld och ge dem rätt att växa upp i en trygg och våldsfri miljö. Många länder har infört lagstiftning (däribland Sverige) som förbjuder fysiskt bestraffning av barn och främjar alternativa disciplinmetoder som är mer respektfulla och effektiva, såsom positiv förstärkning, dialog och konsekvenser.
Azure Sodyso TrådstartarenJobbar lr pluggar du ?
Tog studenten förra året och har tyvärr inte fått så mycket jobb på senaste. Har jobbat litegrann inom barnomsorgen som timanställd och är arbetssökande. Pluggar även upp ämnen på komvux som jag inte klarade i gymnasiet
Azure Sodyso TrådstartarenFörstår, men du vet att det är emot lagen? <3 Barnaga exempelvis är ett fysiskt straff eller våld som riktas mot ett barn av en vuxen. Det innefattar att slå, sparka, dra i håret, skaka, knuffa eller på andra sätt fysiskt skada ett barn som en form av disciplin eller kontroll. Det kan också innefatta att använda objekt som ett sätt att orsaka smärta eller skada, till exempel att slå med ett bälte eller en pinne. Barnaga betraktas som en form av misshandel och är allvarligt skadligt för ett barns fysiska och emotionella välbefinnande. Det kan orsaka fysiska skador, såsom blåmärken, sår och frakturer, men också psykologiska konsekvenser såsom ångest, depression, lågt självförtroende och beteendeproblem. Dessutom kan det påverka barnets förtroende för och relation till vårdnadshavare och kan skapa en våldsam inlärningscykel, där barn som utsätts för barnaga i sin tur kan bli våldsamma i vuxen ålder. Internationellt sett har barnaga blivit alltmer förkastat, och det finns en växande medvetenhet om vikten av att skydda barn från våld och ge dem rätt att växa upp i en trygg och våldsfri miljö. Många länder har infört lagstiftning (däribland Sverige) som förbjuder fysiskt bestraffning av barn och främjar alternativa disciplinmetoder som är mer respektfulla och effektiva, såsom positiv förstärkning, dialog och konsekvenser.
Ja jag vet att det är olagligt. Men jag har levt såhär så länge jag kan minnas. Det är normalt för mig, jag är van. Så för mig låter det inte så hemskt och så illa som det kanske är. Jag vet att det är olagligt och man inte får lov att slå sina barn. Men känns typ som att den lagen gäller inte mig/min familj. Jag menar om jag hör att någon annan skulle bli misshandlad av sina föräldrar så skulle jag tycka att det var jättehemskt och jättefel men när det gäller mig är det inte samma sak. Vet inte varför jag tänker så, jag gör bara det. Även fast jag vet att det är fel så känns det ändå som att jag förtjänat det. Och jag har lärt mig att leva med det. Och eftersom jag inte mår bra och är psykiskt sjuk så skyller dom på det. Att om jag bara hade varit frisk och ”normal” så hade det aldrig behövt hända.
Avregistrerad användareTror jag förstår litegrann. Är också uppvuxen i en dysfunktionell familj där våld ingått i själva vardagsdynamiken. En hypotes som jag har är att om man har personer som kommer lite utifrån under ens barndom och kikar in, berättar för en att det man blir utsatt för är djupt orätt, då börjar man sätta på sig de glasögonen, istället?
Vissa blir faktiskt så gamla som 50-60 år innan de upptäckte att barndomen inte var så lysande och idyllisk som de hade trott. Det kallas normaliseringsprocess – man normaliserar det sjuka.
Hur man än vrider och vänder på det kan det aldrig vara rätt att slå ett barn. Är barnet så pass utåtagerande att man får problem att stå emot sina impulser har man ett ansvar att ta professionell hjälp utifrån. Våld kan aldrig vara ett produktivt sätt att mötas på. Detta vet ju vuxna personer som är föräldrar om, vanligtvis.
Blev föräldrarna själva slagna som barn? Hur var deras barndom? Tror man kan få många ledtrådar där och där det kan minska de enorma skuldkänslorna man kan få när föräldrarna ger sig på en.
Min mamma har jämt, jämt sagt att jag förtjänade det. Jag tyckte inte jag förtjänade att bli misshandlad. Jag menar, vad blev resultatet mer än att jag ville dö samt blev ännu argare? Det var förskräckligt och ur det kom knappast något gott. Hon höll framförallt på att själsligt döda mig långsamt.
Man har väl läst om att föräldrar har till uppgift att ta hand om en, trodde jag? Ge en trygghet och kärlek? En sund uppfostran? Föregå med gott exempel?
Slåss är minst sagt förlegat. Och kriminellt.
Azure Sodyso TrådstartarenTror jag förstår litegrann. Är också uppvuxen i en dysfunktionell familj där våld ingått i själva vardagsdynamiken. En hypotes som jag har är att om man har personer som kommer lite utifrån under ens barndom och kikar in, berättar för en att det man blir utsatt för är djupt orätt, då börjar man sätta på sig de glasögonen, istället? Vissa blir faktiskt så gamla som 50-60 år innan de upptäckte att barndomen inte var så lysande och idyllisk som de hade trott. Det kallas normaliseringsprocess – man normaliserar det sjuka. Hur man än vrider och vänder på det kan det aldrig vara rätt att slå ett barn. Är barnet så pass utåtagerande att man får problem att stå emot sina impulser har man ett ansvar att ta professionell hjälp utifrån. Våld kan aldrig vara ett produktivt sätt att mötas på. Detta vet ju vuxna personer som är föräldrar om, vanligtvis. Blev föräldrarna själva slagna som barn? Hur var deras barndom? Tror man kan få många ledtrådar där och där det kan minska de enorma skuldkänslorna man kan få när föräldrarna ger sig på en. Min mamma har jämt, jämt sagt att jag förtjänade det. Jag tyckte inte jag förtjänade att bli misshandlad. Jag menar, vad blev resultatet mer än att jag ville dö samt blev ännu argare? Det var förskräckligt och ur det kom knappast något gott. Hon höll framförallt på att själsligt döda mig långsamt. Man har väl läst om att föräldrar har till uppgift att ta hand om en, trodde jag? Ge en trygghet och kärlek? En sund uppfostran? Föregå med gott exempel? Slåss är minst sagt förlegat. Och kriminellt.
Precis, förstår vad du menar och du har helt rätt. Av vad jag vet så har verkens mamma eller pappa haft en bra barndom. Där det bl.a. var alkoholmissbruk inblandat. Och av vad jag vet så kunde det förekomma slag. Iaf på pappas sida. Jag har inte hört så jättemycket om det men vet litegrann. Och ja det kan vara en orsak till att de behandlar mig så som dom gör. Nu har ingen av mina föräldrar missbruksproblem men våldet har alltid funnits där. Från början var det i uppfostringssyfte men numera handlar det om när vi är i affekt mot varandra. Det är oftast då som det blir fel. Och jag har länge tänkt att om man anser att det är en bra uppfostringsmetod att använda mot sina barn, har man inte misslyckats med sin uppfostran då? För som du skrev tidigare så blir det negativa konsekvenser av att leva i våldsam relation. Allt det stämmer. Jag har väldigt mycket ångest och går på antidepressiva. Jag har ingen självkänsla och självförtroende. Och jag har även väldiga problem med mitt humör/beteende ibland. Jag försöker göra mitt bästa men ibland går det bara inte. Det blir för mycket för mig och jag orkar inte. Jag orkar inte må såhär, därav mina självmordstankar. För jag orkar inte må såhär. Och jag skadar mig själv för att döva den inre smärtan som jag känner och för att straffa mig själv. Jag mår jättedåligt och har extrema skuldkänslor över hur situationen ser ut. Dom har alltid sagt till mig att det är mitt fel att de slår mig för jag började bete mig illa enligt dom. Och att det är enda sättet för att få mig förstå. Jag har blivit slagen, sparkad, släpad och dragen i håret hårt!!! De har slitit i mig och vid ett tillfälle rev sönder min jacka av misstag när jag hade den på mig. Och ändå har jag länge trott att det är normalt. För misshandel i mina ögon har varit att man blir nerslagen blodig och hela kroppen full av blåmärken. Så har det aldrig varit för mig. Har nog aldrig fått några märken eller sår av det. Så min bild som jag har haft i huvudet om hur misshandel ser ut stämmer inte överens med verkligheten. För bilden jag har haft i huvudet är nån som blivit brutalt sönderslagen och fullt med blåmärken, sår och blod. Jag inte förstått att det finns en annan sida av det också. Våldet som inte syns även fast det är fysiskt. Därför tror jag att jag inte tog det på allvar när jag var mindre. Jag förstod inte. Och jag skämdes enormt över att prata om det. Har även svårt för det idag. Tycker det är jobbigt. Lite lättare att få ner det i skrift ibland. Men dom lägger skulden på mig, och dom flesta tror på mina föräldrar och tror att jag ljuger. Men varför skulle jag ljuga för?
Mår verkligen piss. Och har gjort länge och ingen som förstått för jag har alltid spelat den glada tjejen runtomkring folk.
Avregistrerad användare<3 Tänker att det låter som att föräldrarna inte har några andra verktyg att ta till, för hur man ska lösa konflikter som uppstår, annat än med våld?
Just detta tror jag ofta är det centrala i så många dysfunktionella familjer, att man inte kan lösa gissel, bråk och konflikter på ett sunt och sansat sett. Sedan med åren så kan det oftast bli så infekterat för det har pågått så länge och även blivit som en dominoeffekt att den tidigare konflikten och bråket inte på minsta vis är löst, vilket leder till framtida värre, större och djupare osämja och problem framöver också.
Huvudproblemet tror jag bottnar i just att föräldrarna, som ju ska agera moget och vuxet, saknar förmågor att göra på andra sätt. De vet inte bättre och har förmodligen inte fått lära sig i sina uppväxter och av sina föräldrar, att agera betydligt mer konstruktivt. Det låter som att det är någonting sånt som du beskriver också, att det handlar om i grund och botten?
I andra familjen, vad jag förstått på senare år, så pratar man med varandra. Ber om ursäkt. Tar på sig ansvar. Kommunicerar sina behov.
Avregistrerad användareDet är förresten inte konstigt att självförtroendet och självkänslan är som bortblåst av allt det här du varit och är med om. Vill därför starkt påminna dig om att du är värd så mycket, mycket mer.
Tog studenten förra året och har tyvärr inte fått så mycket jobb på senaste. Har jobbat litegrann inom barnomsorgen som timanställd och är arbetssökande. Pluggar även upp ämnen på komvux som jag inte klarade i gymnasiet
okej min hund har räddat mig mykt då man är arbetslös tid är viktigt att fylla i rutiner för vardagen osv starkt rekommendera
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.