Skäms över mitt liv och jag skäms över mitt fysiska tillstånd.
Det är så knäppt för folk hör av sig och vill ses. Känns som om alla möjliga människor ger sig tillkänna – särskilt från mitt förflutna. Jag som gnällde i så många år över min ensamhet och nu sedan några år tillbaka så vill jag inte längre träffa någon för jag känner att jag skäms över mitt liv och jag skäms över att jag är i ganska dåligt fysiskt skick. Alltså personligheten är väl som den alltid varit. Det är inte den jag är som jag skäms över eller är osäker på. Tyvärr inte, höll jag på att säga. Jag är heller inte i särskilt dåligt psykiskt skick att jag får panikångestattacker eller känner att den är ur spel. Det är mitt liv som är problemet. Jag vill inte prata om den.
Utan jag mår alltså dåligt när jag ser hur friska de andra ser ut om vi nu ändå ses. Välmåendet. Och jag orkar inte höra ett enda ord till om hur gamla deras barn är, om deras partners som de är gifta med. Jag orkar helt enkelt inte längre bli påmind om allt som gått förlorat i mitt eget liv eller om allt som jag sörjer att jag inte har. Det har gått så långt att när jag ser barn ute på stan så får jag tårar i ögonen. Det är som ett öppet sår att jag inte har några egna.
Så jag hittar på och kommer med ursäkter om varför jag inte kan ses. Jag orkar inte ens ta in att det kanske innebär att de tröttnar snart på att fråga. Att relationerna rinner ut i sanden. Det är som att jag isolerar mig och inte vill komma fram i ljuset förrän mitt liv är lite bättre. Lite stabilare.
Men det verkar ju aldrig ske någon revolutionerande förändring så jag bara fortsätter hålla mig undan. Håller mig själv isolerad. Kanske är det ok. Jag har släckt ner.