Hem > Forum > Livet > Självinsikt och partnersval

Självinsikt och partnersval

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Hej,

    Hört att det är först vid 35 års åldern som man känner sig själv tillräckligt väl för att veta vilken partner man är kompatibel med. Nu är jag lite över det men känner mig fortfarande oerhört förvirrad kring det här sk. valet som ska göras. Som jag förstått det håller relationer även lättare över tid ifall man är så lika varandra som möjligt när det kommer till emotionell intelligens, IQ, utbildningsnivå, sociala behov, intellektuell stimulans och hur fritiden gärna ska spenderas osv.

    Upplever just därför att självinsikten måste vara så hög för att man ska kunna hitta en kompatibel partner? Känner att jag brister i min självinsikt, big time. Kan inte avgöra alls mycket om mina behov, vad jag behöver av en partner, vad som är attraktivt och sunt, vad jag tror skulle göra att relationen överlever kriser. Inte ens mina egna styrkor och svagheter i kärleksrelationer är jag alls särskilt medveten om. Känner mig fortfarande i mångt och mycket som ett blankt blad. Ett oskrivet kapitel, även inför mig själv.

    Min storasyster ska skilja sig efter snart 10 år. Min lillasyster är förlovad med en kille med flera av dessa egenskaper hon i alla år deklarerat tydligt i andra sammanhang och innan honom, att hon i princip avskyr. Han är inte dålig så alls, utan det bara är så att han besitter just de typiskt irriterande dragen som hon övh inte tål och aldrig heller tidigare gjort. Varför tänkte hon inte på det tidigare? Undrar hon ju nu lite smått när det är ”försent”.

    Syskonens partnersval har alltså inte fallit ut särskilt väl.

    Han som jag nu ”dejtar” eller vad jag gör har talat om ett av sina ex som att de inte var ett särskilt bra par. De kan vara goda vänner, men tydligen inte ett ”bra par”. Jag vågade inte fråga vad som är ett bra par men jag är sjukt nyfiken på svaret. Vad är det ens, som symboliserar generellt ett bra par? Vad säger ni?

    Mina föräldrar är skilda men som par var de som hund och katt. Det var passionerat men fullständigt dysfunktionellt på samma gång. Jag ser på många av mina övriga släktingar hur de håller ihop dock över generationer. De gör inte slut och det tycker jag är så fint att se.

    Hur vet man vem man passar ihop med? Och hur kan man egentligen kräva så mycket självinsikt av sig själv för att man ska kunna göra det här valet på ett klokt och genontänkt sätt?

    Det känns som om jag kommer vara urgammal innan jag känner mig själv så pass väl att jag hittar den här ”kompatibla människan”. Och valet ska ju göras nu, om jag ska hinna få barn, inte om typ fem år.

    Nu. Nu. Nu.

    När man känner sig själv kan man också ha vissa krav. Välja en motpart med de egenskaperna och kvalitéerna man själv har. Men om man inte känner till sånt hos sig själv, har självinsikt nog, känns det snudd på omöjligt att veta var man ska lägga ribban.

    Hm.. Jag tänker kanske att du ska ställa dig frågan vad du behöver av dig själv snarare än vad du behöver av en partner.

    Självinsikten kommer när du hittar ett liv du är bekväm att leva. Först då kan du se vad du eventuellt vill kompromissa med när du träffar en partner.

    Många blir galna i sina relationer. Ingen passar men det är väl mest för att de själva inte kommit underfund med vad de vill och lägger all sin tid på relationen. Det håller aldrig. Man lever ju bara sitt eget liv även om man lever ihop med någon annan. Annars blir det att man sitter och väntar på att han ska komma hem eller aldrig hjälper till hemma och såna saker som alltid gör en osäker.

    Lättare sagt än gjort. Lever du ett liv du trivs med utöver att du är singel? Bor du som du vill? Spenderar tid med saker du tycker om att göra? Lagar maten du gillar? Allt är ju bara tidsfördriv men det är väl så man får självinsikt.. Genom att spendera tiden med det man är bekväm med och gillar. Först då kan man se om någon passar in i pusslet tänker jag.

    Trådstartaren

    Jaha, men gud vilken intressant vinkel! Det jag har svårt med är att föreställa mig verkliga scenarium generellt. Alltså en partner som plötsligt finns i min vardag och lever med mig i den. Tänker ofta att jag vill bespara andra det. Så jag antar att jag inte lever ett jättebra liv utan i stället är jag osäker och rädd för vad jag har att erbjuda. Det jag ofta behöver av mig själv är acceptans, lugn och ro, gränser, lyhördhet, att livet saktas ner..  Aldrig tänkt tanken på att det är egenskaper man bör kolla efter hos en partner. De jag hittills fastnat för tycker jag sätter igång min stressreaktion, att jag behöver ”bli bättre”, ”vara bättre” och typ underhålla dem… Vilket ju är motsatsen till vad jag behöver av mig själv.

    Jag har ju intressen också och de brukar jag heller inte dela med partners. Alls faktiskt. Inte ens kompisar delar de i regel. Känslan är att det är jag som anpassar mig till min omgivning snarare än att jag byggt upp ett liv som är anpassad efter mina behov.

    Om jag förstått det rätt så har väl också din uppväxt varit sån? Känslan av att vara bättre och bli bättre? Kan det påverka vad du söker hos en partner?

    Jag hör ju att du har massor att erbjuda men det låter som om du kanske missar att leva ditt liv. Är det som om du väntar på att falla in i någon annans liv istället? Söker du egenskaper eller ett ”färdigt liv”?

    Jag vet inte vad som är rätt eller fel men jag tycker det är synd om du slösar tid på att anpassa dig efter någon annan när du är så pass unik som du är. Om du är lika resonlig och reflekterande som här inne så borde en relation klara det mesta om din partner är lika öppen som dig.

    Men jag förstår verkligen att det är i förvirring man hamnar. Speciellt när man är otrygg.

    Trådstartaren

    <3 Stort tack för dina ord!

    Bra poäng, från uppväxten har jag fått med mig att man ständigt behöver bli bättre, vara bättre – vara bäst egentligen. Framförallt handlar det om att jag just av alla behöver bli bättre på att tillfredsställa de andras behov. Vad lustigt egentligen, inte sett det förr.

    Tror också jag omedvetet läser in det kravet hos eventuella partners – att det handlar om att jag behöver leverera. Bara tanken gör mig utbränd. Kärleksrelationer har inte hållit framförallt för att vi varit för olika i grund och botten, tror jag.

    Undrar vad som skulle hända om man liksom accepterade att man är okej här och nu? Inte behöver bli så himla mycket bättre? Det verkar ju lite orimligt om man ska vara någon ubermänniska bara för att känna sig värd en kärleksrelation? Alla möjliga tokstollar har också kärleksrelationer verkar det som.

    Tror jag söker ett ”färdigt liv” ärligt talat. Som att det livet jag har är jag innerst inne inte så intresserad av utan kan med lätthet bara överge.

    Ska försöka se det lite längre perspektivet, att man kan ha massor av olika kärleksrelationer nu framöver. Avdramatisera det lite. Under 40 år framåt i tiden kan man möta spännande själar.

    Ja, jag vet inte hur det är med dig.. Men för min del har jag svårt att särskilja relationer överhuvudtaget.
    Vad förutom sex och hångel utgör just en kärleksrelation? Vad är skillnad på vän och partner?
    När allt flyter ihop och gör det så osäkert så tar jag ju till mina vanliga dysfunktionella beteenden för att hantera situationerna. Att du vill bli bättre är väl bara ditt sätt att hantera en situation som du inte är trygg i? Som om det du är inte duger så då behöver du visa att du kan förändras?

    Förstår att du blir utbränd. Jag önskar verkligen vi kunde acceptera och känna oss okej som vi är.
    Blir inte en sån person automatiskt en ubermänniska? Det är väl självinsikt om man tycker att man är okej som man är?

    Låter sorgligt att du kan överge ”ditt liv” med lätthet. Känns som om man borde ha en grund att åtminstone kunna bygga vidare på med någon annan.

    Trådstartaren

    Ja jag håller med om att det lätt flyter ihop. Kan hamna i att börja ”agera flickvän” för att det är vad som förväntas snarare än att det blir ett autentiskt utbyte. Upplever även vara rejält skiftad i min personlighet ofta så det kan handla om att olika delar av mig anser ha olika relationer och förhållningssätt till den här sk. pojkvännen.

    Som grundregel när det gäller en kärleksrelation föreställer jag mig att man ska må bättre generellt av att umgås – betydligt bättre än hur man mår med kompisar? Men sedan var gränserna går för det, vad man kan kräva och vilket djup det innefattar känns som en oerhörd djungel. Hade en pojkvän för hundra år sedan som det föll sig naturligt att hänga med. Umgicks hellre med honom än var själv. Mådde bättre av att ha honom i mitt liv än inte. Han var mer än en kompis eftersom vi var intima. Jag saknade honom på ett sätt jag inte saknade någon kompis. Med honom upplevde jag ofta någon liten frid i själen av samhörighet som jag inte gjort med kompisar på den nivån. Den relationen har blivit någon liten riktning kring vad jag tror är ett hyfsat sunt förhållande och hur avslappnad man faktiskt kan vara i det – kände inga direkta rädslor för att det skulle ta slut eller spåra ur. Vissa som hittat ”rätt partners” har beskrivit det som att de inföll sig ett väldigt lugn inom dem. Vad tänker du är skillnad på vän och partner?

    Så sant att en ubermänniska är den som accepterar sig själv överlag så. Så fint att komma med den insikten om sig själv. Det är väl någon form av självrespekt också?

    Ja det kanske är lite sorgligt. Har bott och levt betydligt värre i mina dar men det är som att jag inte kan bestämma mig för vilken livsstil som jag vill ha. Nu bor jag ganska fint i ett välbärgat område, finns mycket natur och vatten i närheten. Folk ser ut att må bra här. Nära till stan och allt möjligt. Tanken är nog dock att man ska ha en familj eller folk att hänga med liksom i sitt hem. Ungefär som att åka på semester till en resort, det är fint men det är inte lika härligt om man är ensam och inte tar tillvara på utbudet. Hur känner du med ditt liv och partner?  Söker du egenskaper eller ett ”färdigt liv”?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.