Hem > Forum > Livet > Sexuellt övergrepp och suicidtankar

Sexuellt övergrepp och suicidtankar

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej jag har suicidtankar som jag haft till och från i många år. Var inlagd på psyk en period för över ett år sedan på tvångsvård. Där var det en personal som var mycket snäll mot mig och fick mig att skratta. Men sen fick han mig till att utföra sexuell handling för honom många gånger. Jag sa aldrig nej och det blev ett slags självskadebeteende för mig, var väl också ett sätt att att va uppskattad eller kanske typ ”kär” på nått konstigt sätt. Sen eftersom jag var patient och sjuk på tvångsvård så stod jag ju i beroeendeställning till honom som personal. Samtidigt som han va snäll så fick jag mer suicidtankar/försök och detta är ju så länge sen och jag har endast suicidtankar och inga planer/försök sedan dess. Nu lång tid efter detta har jag börjat tänka på det allt mer och få sämre mående än jag redan har, då jag nu får mer minnen och bilder i huvudet om detta. Tankar på att polisanmäla dyker upp i huvudet men vad skulle det göra för skillnad utan bevis? Tankarna på detta får mig på mer suicidtankar och kämpar att stå emot. Har berättat det för psykolog men inte till nån annan. Vad skulle ni gjort? Hur borde jag göra? En del av mig vill ju leva också.

    Det är en fruktansvärd händelse att ha råkat ut för det som hänt dig. På platsen som är tänkt att hjälpa dig har även det motsatta hänt dig. Precis som du säger har någon i beroendeställning utnyttjat dig för dennes egna sjuka behov. När man känner sig riktigt dålig och det är långt ifrån alltid som det är lätt att tänka ordentligt, klart då att man kan känna tvivel. Även den närmsta tiden efter kan vara plågsam. Det är bra att du har berättat detta för din psykolog.

    En negativ aspekt i den här berättelsen är att det inte gagnar dig att tänka mer på det som hänt dig. Det är lätt för mig som utomstående att säga, men det är viktigt för dig att inte låta det negativa växa inom dig. Just “tanken” kan få dig att i värsta fall begå dumheter mot dig själv. Därför skulle jag säga att det är särskilt viktigt att bryta det som riskerar att bli ett mönster till att ta till sig det som gör ditt liv lättare att leva. Du vet själv vad som får dig på bra humör. Försök att hitta till dessa stunder.

    När det gäller tanken på att anmäla händelsen så är det inte fel att gå vidare med det. Man kan vara mycket säker på att en anmälan blir just avskriven, men jag vill påstå att det viktiga är att du har lämnat en redogörelse för att detta hemska har hänt. Då har anmälan kommit till kännedom hos polisen. Om man väljer att inte göra en anmälan så har rättsvårdande myndigheter inte någonting att gå vidare med. Händelsen riskerar då att stanna kvar hos dig och förbli just en tanke.

    Du tänker rätt, det är självklart att du ska få leva du också. Jag önskar dig det bästa och lycka till!

    Trådstartaren

    Tack för dina ord, det betyder verkligen mycket för mig. Ja det har ju gått en lång tid sen det hände och då flera gånger under vårdtiden. Men det är först nu när jag börjat få förtroende för en psykolog som jag våga berätta. Och nu har ju alla minnen och detaljer och tankar som jag trängt undan kommit tillbaka. Jag vågar ju inte berätta hur mycket suicidtankar som ökat nu kopplat till detta till nån läkare för jag är livrädd för att jag då ska bli inlagd och eftersom personal roterar mellan avdelningar ibland och jag hade inte klarat att träffa honom igen. Skulle bli så rädd av att bara se honom. Så jag håller tyst om mitt sämre mående för att inte bli tvingade att bli inlagd. Så jag fortsätter att hålla detta inom mig bortsett från min psykolog som sagt att hon ska hjälpa mig att polisanmäla om jag bestämmer mig för det. Anmälan leder troligen inte till nått eftersom bevis saknas och ord står mot ord men kanske kan det lyftas på honom och hindre fler att bli utsatta?

    Finns det någon möjlighet att få hjälp på något annat ställe än samma instans som denna person fortfarande jobbar kvar på? Att anmäla skulle kanske kunna bli en del i att gå vidare från det som du blivit utsatt för om det känns rätt och du har orken att anmäla. Det låter som att detta är en stor del till ditt mående idag, om du inte skulle anmäla, känns det som att du får verktyg att gå vidare från detta med hjälp av psykologen?

    Trådstartaren

    Jag var hos psykolog idag men vi pratade mest om olika förslag att gå vidare om jag vill anmäla. Alla höga överläkare och högsta cheferna känner nu till detta, han nekar såklart när chefen tog upp det med honom. Är livrädd att bli inlagd på den avdelningen eller närliggande avdelning där han även är ibland. Så om jag mår akut sämre så vågar jag inte söka psykiatrin. Det skulle kanske då gå att söka akutpsykiatrisk vård i annan stad men det känns konstigt och behöver då beslutats hos högre cheferna, men de måste ju då börja tro på mig, som min psykolog och läkare gör. Svårt och veta hur jag ska göra också med polisanmälan, om jag klarar detta psykiskt. Vet inte om min psykolog har verktyg att bearbeta detta med då hon inte varit med att personal i psykiatrin gjort detta.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.