Trött på att vara jag. Att ständigt göra om samma misstag. Känner mig så fruktansvärt sviken, oönskad, förödmjukad och utnyttjad. Samtidigt så äcklad och föraktfull mot mig själv som tillåter detta fortgå. Känner mig så fruktansvärt ensam.
Är så trött men har svårt att sova. Känner i princip ingen glädje, bara ångest. Känner att jag börjar tappa fotfästet. Rädd för att det ska påverka min arbetsförmåga. Tur för den sakens skull kanske att man snart har semester. Samtidigt är jag orolig för vad all ledig tid kan leda till. Läste någonstans att självmordsantalet tendera stiga under sommarmånaderna. Jag börjar förstå varför.. Semester känns ganska meningslöst om man inte har någon att fira den med. Att själv hitta på saker lindrar för stunden men lämnar samtidigt en besk eftersmak.
Att träffa gamla kompisar som har ett mycket rikare socialt och familjärt liv skapar mest ångest och ännu mer självförakt. Som att de känner en slags moralisk förpliktelse att förbarma sig över mig, fast de helst skulle slippa. Och jag vet ju att det åtminstone är delvis sant. Skalar man bort min yrkesroll och musikbegåvning är jag som ett tomt skal. Verkar som att ju mer folk lär känna mig desto större avstånd tar de. Eller så är det jag skjuter människor ifrån mig. Suck. Är så jävla trött på mig själv och det här skitlivet. Börjar mer och mer önska att jag aldrig blivit till. Har svårt att se någon mening med min existens. Vill bara sjunka ner i ett ändlöst mörker för att aldrig återvända. Bortsett från mina föräldrar tror knappast det är någon som direkt skulle sakna mig. Man skulle rycka på axlarna. Säga något i stil med ”Det var ju tråkigt men har haft känslan av det skulle sluta så. Så skönt för hen som nu äntligen får vila i frid!”
