Hem > Forum > Livet > Så trött av denna ständiga strävan efter förändring i livet

Så trött av denna ständiga strävan efter förändring i livet

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt, har aldrig tidigare skrivit på ett forum och nu ska jag blotta mig för cyberrymden. Jag behöver nog er hjälp, era tankar om funderingar kring min situation. Att se det ur ett annat perspektiv än sitt egna. Jag börjar väl, och jag ber er så mycket om ursäkt i förväg för LÅNG text.. men ni som orkar läsa, snälla hjälp!

    Jag behandlas med läkemedel för depression vilket jag lidit av i många år. Jag har alltid varit en impulsiv person, får jag en ide ska helst saker och ting ske med detsamma. Vet inte om detta spelar någon roll i detta sammanhang eller om det kan vara något bakomliggande till mitt beteende. Får ofta ett infall där jag känner att jag ska gå in för en sak stenhårt för att snabbt ändra mig och gå vidare på nästa, gäller ofta tanke på vad jag vill jobba med, studera, att jag vill byta hus, ort, kök, läge på huset, planlösningen, bil osv.

    Hur som helst, min ständiga strävan efter förändring i vardagen och livet tar snart kål på mig. Jag lever med sambo och 2 små barn mellan 0-2 år i en stor villa på min hemort (en liten by). Innan jag hamnade där jag är idag har jag bott i bland annat 2 andra länder samt i huvudstaden under några år efter gymnasiet. Min plan var efter jag flyttat hem från utlandet att bosätta mig i Stockholm igen MEN, jag träffade min sambo och nu 5 år senare står vi här. Jag vill tillbaka till Stockholm för att studera efter föräldraledighet och sedan ha alla dessa valmöjligheter liggandes framför mig. Han tvekade ett tag och sa sedan att ”ja vi kör”, för att efter några dagar komma krypandes till korset och berätta att han absolut inte vill flytta. Jag vet att han är rädd för något nytt och främmande, han har aldrig lämnat hemorten, våra familjer och vänner bor även här.

    Jag kan inte låta bli att sörja. Jag sörjer det jag aldrig kommer få, en chans att få en nytändning i livet (vad jag inbillar mig) alla dessa möjligheter till jobb och jag sörjer de upplevelser och äventyr vi kunde haft med våra barn, besöka alla dessa fina platser som finns i och runtom staden.

    Det står nu klart för oss att vi har så olika förväntningar på framtiden (det är såklart mycket fler bakomliggande orsaker) men det är så svårt att släppa taget om varandra, även om vi nu skulle gå skilda vägar ändrar det inte det faktum att jag och våra små barn ändå inte kan flytta utan honom. Jag känner mig nu besviken och så otroligt ledsen, att jag måste gå upp en dröm och det faktum att han inte ens skulle kunna tänka sig att prova på att byta ort för min skull. Jag har sagt att jag absolut kan flytta hem igen om han inte skulle trivas men vi kommer alltid bli varse om det om vi inte provar.

    Hjälp mig se detta från två sidor, ge mig inputs, tyck, tänk, skriv vad som helst bara jag får någon slags respons. Just nu kan jag bara se det ur mitt perspektiv, att det är jag som måste ge upp mina drömmar och det gör så ont i mig! Är det orättvist mot barnen? Sambon? Det är inte mer än en 2 timmars bilresa imellan orterna så avståndet ser iaf inte jag som ett problem.

    Har jag för höga förväntningar på den här flytten? Är det pga av min oförmögenhet att känna mig nöjd som jag tror att detta automatiskt skulle ge en guld och gröna skogar? Jag har alltid känt mig rotlös, kan man någonsin lära sig känna sig tillfreds? Är det helt enkelt min depression som talar för att jag aldrig kommer bli lycklig såvitt jag inte får flytta till Stockholm? Snälla kloka människor där ute, hjälp mig med era tankar!

    Hej!

    Det var en massa saker samtidigt men det som slår mig iallafall är att du är väldigt rastlös och inte vill vara fast på ett ställe för länge, att gräset är grönare på andra sidan staketet (för att använda en gammal klassiker). Anar en liten ”om jag bara flyttar dit kommer allt ordna sig”…. En flyktkänsla….

    Men om det nu ”bara” är 2 timmars färd bort så kanske en jämkning kunde funka…? Mitt emellan någonstans?

    Studera kan man göra på distans… Arbetstillfällen finns på andra ställen än i sthlm och landet är fullt av fantastiska upplevelser för barnfamiljer eller barn eller vuxna….

    Med detta sagt så menar jag inte att du ska skippa alla drömmar och bli något/någon du inte vill men jag tror att ni behöver reda ut lite mer var ni är som par du och din sambo….ta gärna hjälp med det om ni inte riktigt kan själva (många kommuner har faktiskt bra familjestöd tex). Det viktiga är att ni gör det så bra som möjligt för er alla…..vare sig det blir en separation eller gemensam flytt eller något annat alternativ så gör det inte överilat.

    Vad tror du om detta lite smått röriga smått flummiga svar?

    Om inte annat så skriv gärna och berätta hur det går för dig/er.

    Ta hand om dig! Kram ❤️

    Avatar

    Jag har bott i Stockholm i 40 år. Vissa avbrott för utlandsvistelser, men i stort sett är det 40 år. Jag vet ärligt talat inte vad du förväntar dig att denna stad kan ge dig egentligen. Jämfört med den stad jag är född i och de städer runtom i världen jag besökt är Stockholm en provinsiell håla i utkanten av Europa. Det är en fin stad, men det är inte staden i sig som skapar möjligheter. Testa att flytta hit själv och plugga (jag bodde i Stockholm och pluggade på ekonomlinjen i Uppsala för länge sedan) så kan du ju testa lite. Om du är som jag, kommer du ALDRIG känna dig nöjd och alltid vara en sökare. Om du inte lär dig tygla det kommer du att som jag bryta upp från familjen och fortsätta söka. På gott och ont. Antingen tyglar du det och tvingar in dig i ledet och biter ihop, eller så försöker du kanalisera det och dra nytta av det. Vid 53 som jag är nu har jag fått diagnosen ADHD som skulle förklara en hel del av mina beslut. Det är svårt att ge dig generella råd, men OM det är så att du är en sökare av den typen kommer du att skapa rätt jobbig tillvaro för din familj om du TVINGAR dig själv att vara som alla andra. Jag arbetar periodvis på distans från mitt ställe uppe i fjällen där jag kör snöskoter, snowboard osv och gör detta för att jag MÅSTE ha den omväxlingen. Jag rör på mig mycket i termer av resor och har en del hobbys, jag har aldrig kunnat sätta mig på baken och ”ta hand om familjen” vilket till slut mynnade i att vi skilde oss.

    Bara du kan se in i din själ och veta vad som känns rätt för dig. Offra dig för familjelivet kan du göra och kan mycket väl lyckas med att tvinga in dig i det livet. Det kan dock slå väldigt fel och du kan må väldigt dåligt vilket kommer att ha mycket negativ inverkan på din familj också, vilket är precis vad som hände mig och min familj.  Det är svårt att veta om du inte testar. Det kan vara så att du har ett stort behov av upplevelser, omväxling och tycker att om du inte får det så utvecklas du inte som person. Du kan kanalisera detta i ditt jobb och / eller hitta passioner där du kan utvecklas och där du kan få utlopp för dessa behov. Försök att reda ut detta först om det går. Tro inte att detta kan lätt ordnas genom att flytta till Stockholm, eller någon annanstans. Du är vad du är – there is no escape. Det är dessvärre inte helt säkert att du passar för detta med familj och den stagnation och stillastående det i de allra flesta fallen innebär.

    Jag har också lätt för att bli rastlös men har kommit på att det verkligen hjälper mig att stanna kvar i en känsla/på en geografisk plats och försöka njuta av den/känna den så mycket jag kan. Att vara tacksam. För att hindra mig från att fly från mig själv hela tiden har jag kommit på att det hjälpt att göra precis tvärtom, dvs att möta sig själv, genom att stanna kvar när det känns jobbigt, vad är det som känns jobbigt? Vad är du rädd för? Det här gör jag genom att bara ligga eller sitta i tystnad. Och är social med mig själv.

    Än har jag ingen familj men vad jag har kommit fram till är att pressen och stressen på mig själv lättat något och att jag gärna vill balansera familjeliv med att göra saker för mig själv. Tänker att jag kanske vill göra 60% för andra och 40% för mig. I den balansen tror jag att jag skulle kunna finna min glädje.

     

    All lycka till dig!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.