Vad jobbigt det låter!! Fy tusan att gå runt och fundera på det här. Du skriver att du känner dig tvungen att ta vara på var dag. Det är precis det vi alla önskar att vi gjorde, så berätta, varför är det jobbigt? Jag menar detta med välvilja, jag vill verkligen försöka förstå. Jag måste också fråga, har du märkt av något själv? Att minnet sviker? (Mer än hos gemene snurrige man) ? Kram!
Tja problemet är väl att det är bara 20 procent av befolkningen som blir dementa över huvudtaget. Jag gillar inte tanken att vara beroende av att andra tar hand om mig och efter att ha jobbat inom demensvården som undersköterska är jag inte direkt imponerad av framtidsutsikterna. Speciellt som jag inte har några anhöriga som skulle kunna driva min sak om jag skulle bli dement.
Som anhörig till dementa så börjar man se ugglorna även om de inte finns – varje gång man upplever att man glömt något eller upptäcker att jag letar efter saker som jag förlagt så kommer så tänker jag till. Jag är ganska gammal – fyller 60 nästa år så det är verkligen relevant med att oroa sig – min mamma blev sjuk när hon var runt 70 och min syster fyllde sjuttio föra året.
Att leva i nuet är det enda sättet att hantera den här kylan som förlamar ens handlingsförmåga. Jag försöker träna och springa och träna hjärnan för att skjuta det framför mig. Funderar att testa mig för att se om jag har den ärftliga demens genen eller inte. Jag är normalt en person som vill veta för då kan jag ta tag i saken – men om du får en demensdiagnos är det väldigt lite som du kan ta tag i. Så just nu funderar jag – vet inte heller hur svårt eller lätt det är att få den utredningen och om det som sagt har något värde att få veta.
