Hem > Forum > Livet > Rädd att bli dement…

Rädd att bli dement…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Avatar

    Jag har dragit bingolotten i livet. Min mor och min moster drabbades båda av Alzheimer. Min syster har just insjuknat i vaskulärdemens och min pappa fick multiinfarktdemens. Det är så fruktansvärt att se den ena efter den andra försvinna i en verklighet av förvirring och minnesförluster. Jag fyller 60 om ett par år och min syster är 70 år gammal. Hon har bra dagar och hon har dåliga dagar. Hon har sin man som tar hand om henne men vad händer om han dör? Hennes dotter är funktionshindrad och kan inte ta hand om henne. Dessutom bor vi i varsitt land så det är inte helt enkelt för mig att sörja för henne. Hon skulle inte ha något liv om jag tog hit henne till Sverige…

    Funderar av och till om jag själv står på tur. Vilket får ångesten att pysa upp i halsen på mig och nästan förlama mig tills jag skakar på mig. Jag känner tvånget att leva var dag eftersom imorgon kanske inte är möjlig med samma kvalitet som jag har idag… 🙁

    Vad jobbigt det låter!! Fy tusan att gå runt och fundera på det här.
    Du skriver att du känner dig tvungen att ta vara på var dag. Det är precis det vi alla önskar att vi gjorde, så berätta, varför är det jobbigt? Jag menar detta med välvilja, jag vill verkligen försöka förstå.
    Jag måste också fråga, har du märkt av något själv? Att minnet sviker? (Mer än hos gemene snurrige man) 🙂
     

    Kram!

    Avatar
    Trådstartaren

    Vad jobbigt det låter!! Fy tusan att gå runt och fundera på det här. Du skriver att du känner dig tvungen att ta vara på var dag. Det är precis det vi alla önskar att vi gjorde, så berätta, varför är det jobbigt? Jag menar detta med välvilja, jag vill verkligen försöka förstå. Jag måste också fråga, har du märkt av något själv? Att minnet sviker? (Mer än hos gemene snurrige man) ? Kram!

    Tja problemet är väl att det är bara 20 procent av befolkningen som blir dementa över huvudtaget. Jag gillar inte tanken att vara beroende av att andra tar hand om mig och efter att ha jobbat inom demensvården som undersköterska är jag inte direkt imponerad av framtidsutsikterna. Speciellt som jag inte har några anhöriga som skulle kunna driva min sak om jag skulle bli dement.

    Som anhörig till dementa så börjar man se ugglorna även om de inte finns – varje gång man upplever att man glömt något eller upptäcker att jag letar efter saker som jag förlagt så kommer så tänker jag till. Jag är ganska gammal – fyller 60 nästa år så det är verkligen relevant med  att oroa sig – min mamma blev sjuk när hon var runt 70 och min syster fyllde sjuttio föra året.

    Att leva i nuet är det enda sättet att hantera den här kylan som förlamar ens handlingsförmåga. Jag försöker träna och springa och träna hjärnan för att skjuta det framför mig. Funderar att testa mig för att se om jag har den ärftliga demens genen eller inte. Jag är normalt en person som vill veta för då kan jag ta tag i saken – men om du får en demensdiagnos är det väldigt lite som du kan ta tag i.  Så just nu funderar jag – vet inte heller hur svårt eller lätt det är att få den utredningen och om det som sagt har något värde att få veta.

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.