Psykologiska triggers

Jag vill börja med att säga att jag har gått årtal i terapi och förstår min situation väl och har arbetat mycket med mig själv. Ibland stöter jag trots det fortfarande på svåra situationer. Jag har ett baggage från barndomen som gör att jag triggas av olika saker. Främst är det när jag känner mig trängd, ensam i en situation eller när någon/några personer skickar ut långvågor av en viss typ av energi. Jag vet att inte alla människor är känslig för andra människors energi, och kan ha svårt att förstå grejen, men jag påverkas starkt. När jag var barn använde jag omedvetet energi i rummet som en överlevnadsstrategi; ett sätt att avgöra om jag borde stanna eller gå.

Jag bor inneboende hos min bästa vän och hennes familj som är jättevänlig och behandlar mig som en del av familjen vilket jag är jättetacksam för. Min bästa vän är vuxen och det är jag med. Det är en typ av hippie, extended family, typ av situation. Problemet är att det finns andra i familjen som kom på påskmiddag igår som jag har jättesvårt för. Min bästa väns syster har en svår neurologisk sjukdom som bryter ner hjärnan och får henne att skicka ut massiva vågor av obehaglig energi. Systerns sjuåriga dotter påverkas starkt av middagssituationer som igår och skickar ut massor av energi och är dessutom rejält högljudd och sparkar runt och ålar sig. En till oberäknerlig person var också med vid bordet. Ingen av personerna är elak men min hjärna tolkar dem som farliga pga tidigare erfarenheter. Energinivåerna gick i vågor. Stundtals var det möjligt att genomlida medan andra stunder var jättejobbiga.

Barnet ville bestämma var folk skulle sitta och jag hamnade på en annan plats än där jag känner mig trygg. Jag känner mig ensam i situationen för att min bästa väns uppgift är att ta hand om sjuåringen och kan då inte ge mig något mentalt stöd vilket gör att jag känner mig totalt ensam. Jag känner mig också trängd för att jag skulle vilja gå därifrån men det skulle vara både otacksamt och ohövligt att bara gå därifrån. Jag stannar därför kvar längre än jag klarar av. När jag väl kan gå från bordet är jag så upp i varv att jag hoppar ut från mitt fönster och bara sticker utan att någon ser. När jag kommer tillbaka en timme senare sitter de och äter efterrätt och de bjuder in mig till bordet. Så fort jag kommer in i rummet börjar jag gråta och springer därifrån så att jag nästan river ner en blomma och måste stanna upp och ta hand om den.

Jag skäms för att familjen är så vänlig mot mig och jag vill vara tacksam trots att jag vet att det inte fungerar så bra för mig. Min bästa vän är jättetrött mentalt efter middagen och visar att hon skulle vilja ge stöd men inte orkar just nu.

Vid det här laget börjar jag fundera en hel del på varför jag reagerar så starkt på sådana situationer. Jag har inte blivit triggad på det här sättet före jag flyttat hit men nu har det hänt några gånger. Jag har inte tänkt så mycket på varför det här händer så ofta just vid matbord förut men igår började jag tänka. Efter lite tanke kan jag nu koppla ihop min reaktion med en situation från när jag var i tonåren då min mamma blev arg på min syster när vi satt vid matbordet och det slutade med att hon sparkade ner henne med träskor på fötterna och fortsatte sparka fast hon låg ner.

Jag mår inte så bra just nu. Folk kommer att komma hit även idag och äta och jag behöver göra något åt situationen. Jag tänker att jag får hitta en ursäkt för att åka in till stan och göra något där istället.

Jag har ingen att prata med för tillfället. Min bästa vän har begränsad ork och jag kan inte belasta henne med det här just nu. Jag skriver därför här istället.