Hem > Forum > Livet > Passivitet när andra behöver hjälp

Passivitet när andra behöver hjälp

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Inget nytt under solen egentligen men blir ändå lite förvånad över hur min mamma reagerar eller snarare ”inte reagerar” när andra är i akut behov av det. Just nu ligger min mormor som är närmare 90 år på sjukhus sedan några dagar tillbaka. Precis innan det hade hon jättekallt hemma och elementen var av. Det här berättade mamma till mig igår. Jag svarade då att det väl bara är att åka till claes ohlsson och köpa typ tre små värmeelement och åka hem till henne med dem? Mamma svarade då att allt är så nytt och hon har ingen bil och hon vet ”ingenting”. Hennes systrar är likadana. Passiva. Och med märkliga bortförklaringar varför de ska ”få slippa” göra nåt.

    Så nu har stackars mormor då tillslut blivit dålig och inlagd. Jag tycker det är helt, helt fruktansvärt. Hade jag vetat om det här hade jag direkt fixat elementen, satt mig i en taxi och ställt det utanför hennes dörr. Nu har jag en ganska kass relation till min mormor för hon typ hatar mig kan man säga. Men jag har ändå medkänsla med henne trots att hon tycker så illa om mig. Mamma hur som helst är så konstig tycker jag. Jag förstår inte hur de har kunnat låta bli att hjälpa mormor som tydligen inte kunde ens gå ur sängen på hela dagen för att det var så kallt i lägenheten. Jag förstår inte hur min mamma inte känslomässigt kan reagera med aktivitet i såna här lägen. Det är något som är så djupt konstigt i min värld.

    Likadant var det under hela min uppväxt där jag hade problem med en muskelsjukdom och låg och skrek typ ”dödsskrik” på nätterna. Mamma sov vidare. Hon struntade i vilket. En annan gång sprang hon ifrån mig när jag balanserade fram en vinterdag och var rädd för att ramla. Det var så sjukt att man skulle kunna göra en filmscen av den situationen. En mamma som springer ifrån sin handikappade dotter. Jag förstår inte hur man kan ha så minimalt med empati i kroppen. Vet inte om hon är känslomässigt korkad eller djupt störd. Kanske både och.

    Vet inte heller om mormor överlever det här. Jag fattar faktiskt inte hur mamma och hennes systrar tänker. De är så tafatta och långsamma vid situationer som behöver ageras snabbt på. Liksom ingen vill hjälpa till. De väntar ut varandra. Ingen vill ta ansvar. Alla bollar det på varandra. Jag föraktar det. Jag föraktar det så djupt. Kanske eftersom min mamma själv förväntar sig att bli behandlad som en prinsessa. Men själv gör hon inte mycket. Hon vill bara smita därifrån. Även om det är liv som står på spel. Hennes egen mamma.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.