Överlevde mitt självmordsförsök…

I höstas bestämde jag mig för att nu får det vara nog, mått dåligt i många år och det blir jobbigare för varje dag.

Så satte upp ett mål efter nyår ska jag ta mitt liv. Kände en enorm lättnad över att det snart skulle vara över, ingen ångest, inga tankar allt skulle bara bli tyst.

Men jag träffade en kille i december och för en stund var livet lite lättare, men min plan fanns fortfarande kvar och gav det 3 månader innan jag skulle ta mitt liv.

Jag klarade inte tre månader den 18 mars, gjorde min kille slut med mig och jag tog en flaska vatten, och alla piller jag kunde hitta hemma,

Det var nog något av det enklaste jag gjort i mitt liv det var så lätt och skönt att snart skulle jag få frid. Satt på golvet och lyssnade på “ugly av smashing pumpkins’ på repet.

Min kille ringde min pappa som kom hem till mig och hittade mig på golvet.

Han tog mig till akuten och jag blev nersövd och vaknade nästa dag kl 8.5 bredvid min säng satt min bästa vän och höll mig 7 handen och klappade mig på kinden.

Nu sitter jag inlåst på psykiatrin på LPT,

Jag vill inte leva, men det är ingen som accepterar det och ingen verkar kunna ge dem svaren jag vill ha.

Hur hittar man någon utväg härifrån?

 

Jag tänker att det var en extrem tur att du klarare dig. Det kunde ha gått illa. Men förstår om du inte ser det så just nu.

Fördelen med att de blev som det blev är väl att vården tar ditt mående på allvar och vill göra allt som krävs för att hjälpa dig. Känner du att det finns något i livet som du tycker om att göra, eller något som du tycker om allmänt.

Själv kan jag känna att det är just under tiden man är inlagd på sjukhus, dvs när man är förflyttad från problemens centrum som man kan se det som är possitivt och börja längta efter saker igen. Det är en bra årstid nu också, solen som kommer mer och mer och vår/ sommar är runt hörnet.

Tacksam för att du klarade dig, du är speciell och älskad du med.

Vad hemskt du har det…Jag har själv gjort självmordsförsök när jag var ung Jag kom aldrig till sjukhus för ingen hittade mig eftersom jag låg ensam i lägenheten. Jag vet att en syster visste om att jag hade överdoserat men hon orkade inte bry sig. Tyvärr är det inte ovanligt i min familj, att inte orka bry sig och bara tycka man är dum och får skylla sig själv…. Min sorg är enorm att en syster (som stod mig närmast av alla mina syskon) ofta lämnade mig och inte kunde hantera situationen när jag mådde dåligt. Hon reagerade med att bli aggressiv och slänga på luren eller vända på klacken och bara försvinna. Trots det har jag alltid tagit hand om henne när hon har hade det svårt.

Självmordsförsöket ledde till kognitiva svårigheter som jag fortfarande kämpar med. Det läskiga är att du aldrig kan veta vad det leder till, det kan bli en riktig mardröm med skador nästa gång och då måste du leva med ett större lidande än det du har idag, så snälla skada dig inte igen.

Trots att jag har haft det mycket tufft i livet har jag ändå kunnat hitta ljusglimtar som gör att jag kunnat leva vidare. Det verkar som hur ju tuffare man har haft det desto mer kan man uppskatta saker som går många förbi eller som de tar för givet. Det kan ta tid innan man ser det så snälla gör avvakta tills det blir bättre. Sök stöd och unna dig sådant som du gillar.

När jag var yngre kändes det som smärtan var outhärdlig och att jag måste göra slut på allt här och nu. Idag avvaktar jag för jag vet att livet är i ständig förändring även om det inte känns så i stunden.

Du ska inte vara den som beslutar om när det är dags, ge det beslutet åt “ödet”. Det finns så mycket kvar för dig att göra och uppleva även om det inte känns så nu.

Kom ihåg att du är värdefull, vad du än tror.

För att döma glädje behöver vi ibland känna illa.

Jag tycker att du har en stor chans och det gäller att begagna tillfället. Du kan börja ditt liv igen på annat sätt. Träffa med nya människor(positiva människor), lära sig nya saker som du gillar och du kan skaffa en hund eller katt jag känner att de är bra vänner.

Jag vet att det är inte lätt men jag är säker att du är stark. Hitta efter dig själv. Absolut du har en talang försöker att utveckla den. Positiva tänka är jätte viktig och allt ska bli bättre om vi tänker på lätt sätt.

Jag hoppas att du förstå vad jag menar, Du är stark och vacker och någonstans någon som väntar på dig.

🙂

 

Anonym skrev:

I höstas bestämde jag mig för att nu får det vara nog, mått dåligt i många år och det blir jobbigare för varje dag. Så satte upp ett mål efter nyår ska jag ta mitt liv. Kände en enorm lättnad över att det snart skulle vara över, ingen ångest, inga tankar allt skulle bara bli tyst. Men jag träffade en kille i december och för en stund var livet lite lättare, men min plan fanns fortfarande kvar och gav det 3 månader innan jag skulle ta mitt liv. Jag klarade inte tre månader den 18 mars, gjorde min kille slut med mig och jag tog en flaska vatten, och alla piller jag kunde hitta hemma, Det var nog något av det enklaste jag gjort i mitt liv det var så lätt och skönt att snart skulle jag få frid. Satt på golvet och lyssnade på ”ugly av smashing pumpkins’ på repet. Min kille ringde min pappa som kom hem till mig och hittade mig på golvet. Han tog mig till akuten och jag blev nersövd och vaknade nästa dag kl 8.5 bredvid min säng satt min bästa vän och höll mig 7 handen och klappade mig på kinden. Nu sitter jag inlåst på psykiatrin på LPT, Jag vill inte leva, men det är ingen som accepterar det och ingen verkar kunna ge dem svaren jag vill ha. Hur hittar man någon utväg härifrån?

Du överlevde för att det finns personer runt dig som älskar dig och vill ha dig kvar i livet. Ett liv som känns pissigt och inte värt att leva, just nu. Men en dag i taget så kan även du börja se en bättre sida av tillvaron.

Du är älskad och du är inte ensam. Även en trasig själ går att reparera, inte med plåster eller gips men med omtanke och tid. Låt det få ta den tid det tar.

Ta hand om dig!

Kram ❤️