Är oerhört fascinerad av hjärnan, dess flexibilitet och förmåga att lösa problem. Nu upplever den förmodligen att verkligheten är en aning för svår att hantera varpå den valt att låtsas som att ingenting är på riktigt. Har jag ingen uppfattning om tiden så kan jag inte känna mig stressad över att jag inte har tillräckligt och om de utmaningar och motgångar jag ställs inför inte känns verkliga så är de inte värda att oroa sig över. Är jag i min egna lilla bubbla kan ingen skada mig.
Även om jag är tacksam över att slippa vara här och nu, slippa känna allt så är den här lösningen långt ifrån perfekt och troligtvis inte hållbar i längden. Ibland skrämmer den mig, som när den råkar förvränga ansikten och ljud, när jag inte känner igen min partners röst eller mig själv i spegeln. När jag ser mig själv i andras ansikten och allting känns lite för bekant.
Ett annat problem är att lösningen inte verkar gå att applicera på mina tankar och drömmar vilket gör att de ofta känns verkligare än verkligheten i sig. Ibland rasar även illusionen och då hinner alla de där känslorna jag inte känt ikapp, oftast byggs den dock upp lika fort igen. Måste vara oerhört förvirrande för de runtomkring mig.
Kan inte hjälpa att känna en viss oro inför vad som kommer hända när den här “overklighetsfasaden” försvinner för gott, om den nu gör det. Hur ska jag hantera allt då? Hur mycket kommer jag hunnit förstöra i brist på konsekvenstänk?
Den gör det även svårt att söka hjälp. Jag vet att det är illa, allting tyder på att jag nått en ny botten men det känns inte, förutom de gånger när jag väl känner. Hur ska jag kunna ta mig själv på allvar och förvänta mig att andra ska ta mig på allvar när det känns som jag bara hittar på allt? När det är som sämst, när jag väl känner, kan jag inte sätta ord på det jag känner. När jag stängt av igen däremot, då går det hur bra som helst. Problemet är att varken orden eller upplevelserna känns som de tillhör mig då. Det känns som att jag skriver eller berättar en berättelse, om vem som helst förutom just jag.
