Otursförföljd

: ( Vad trist att höra! Håller tummarna för de stipendier du faktiskt kan söka, men förstår att du blir arg och rädd. När du äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer de yttre till det. Hmm, önskar att jag kunde komma på något annat alternativ för dig än att söka stipendium för att finansiera somrarna mellan terminerna, men det står still. Låter tufft med otursförföljelsen! Tur kan verkligen vara snedfördelad mellan människor.

Tack för ditt fina svar! <3 Det känns som om du verkligen förstår, och det gör mig glad. 🙂

Det är precis som du skriver, att nu när jag äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer det yttre till det. Det är många personer med funktionsnedsättningar som, av olika anledningar, inte har möjlighet att sommarjobba och jag vet att det då är vanligt att försörja sig med hjälp av stipendier. Därför trodde jag att det skulle fungera även för mig, så att inse att de flesta stipendier inte ges till personer över 30 var en chock för mig. Det känns hemskt att inse att när jag äntligen har de rätta förutsättningarna för att skaffa mig en yrkesutbildning så är jag kanske för gammal, trots att jag bara är 32. Jag hoppas såklart att det ska lösa sig, att jag ska lyckas få stipendier trots allt, men jag är rädd.

Förmodligen beror den här åldersgränsen på att majoriteten av alla stiftelser är väldigt gamla. Förr var det säkert ovanligt, kanske till och med otänkbart, att studera efter en viss ålder. Ofta står det att stipendierna ska gå till “ungdom som önskar studera”, “studerande ungdom” och liknande, och då måste väl fondförvaltarna dra en gräns någonstans. Det är inte så konstigt. Deras uppgift är att följa instiftarens önskemål, så dem är jag inte arg på.

Nej, jag är arg på samhället. Personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter som andra att studera, men i själva verket gäller det bara om vi har samma förutsättningar som andra (t.ex. när det gäller sommarjobb och energinivå) och det i sin tur kräver att vi inte har någon funktionsnedsättning, eller att funktionsnedsättningen endast innebär att vi behöver stöd i själva studierna, för det är den enda hjälp som finns att få.

Vad bra att du är arg på samhället! Låter som ett rimligt riktande av ilska. Jag skrev förresten en relativt lång reflekterande text som svar på dina frågor om ödet, där jag broderade ut orden riktigt ordentligt om fenomenet otur och hur det kanske är två sorters otur du är drabbad av. ; ) Vet inte om jag vill posta, men kanske, om du är intresserad? Det blev lite uppsatslikt och rätt teoretiskt, men jag försökte koppla det så mycket som möjligt till din berättelse och hålla det så konkret jag kunde.

Det låter spännande med din text! 🙂 Jag läser den gärna, om du vill posta den här. Du ska såklart inte göra det om du inte vill. Det är ju trots allt ett öppet forum.

Okej! Den är inte så märkvärdig, men var rolig att skriva.

Jag tror inte på ödet, men absolut att människor har olika förutsättningar i livet. Dels vad gäller hur många och stora, för att inte tala om vilken sorts, motgångar man möter, men också vilka förutsättningar man har att hantera dem. Nu tänker jag högt. Fick en tanke om att det utifrån din text finns åtminstone två sorters otur. En mer slumpmässig som (tycks) slå mot vem som helst och en som på ett mer strukturellt plan drabbar vissa mer än andra. Tänker till exempel på din katt och hur din buffert gick åt. Att ens husdjur blir sjukt kan “alla” med husdjur drabbas av, åtminstone i teorin, (OBS! menar inte att förringa, för det är klart att det är hemskt oavsett!), medan att ha låg ekonomisk beredskap inför en sådan händelse har starkt samband med dålig ekonomi, och vilka som drabbas av dålig ekonomi är i sin tur strukturerat och förutsägbart på ett helt annat sätt, för att det styrs helt eller delvis av kraftfulla faktorer såsom vilken samhällsklass man tillhör, om man är sjuk eller frisk, funktionsnedsatt eller fullt arbetsför, om man har ett jobb/återkommande jobb som ger rimlig och regelbunden inkomst, ens anhörigas möjlighet att skjuta till pengar i knappa tider samt bistå med jobbkontakter vid arbetslöshet osv.

Så i mitt huvud finns dels den (i alla fall till synes) slumpmässiga oturen, som de där olyckorna relaterade till din ridning som följde på varandra när du var 13 eller nu nyligen din katts svåra allergi och även det faktum att frilansjobben just denna höst än så länge totalt och oväntat lyst med sin frånvaro. Sådant som är svårt att förutspå, tycks oförklarligt, ja som ”bara händer”. Och dels den systematiska otur som kan bestå av eller vara en direkt följd av strukturella samhälleliga orättvisor. Ett exempel är när ett underutbyggt välfärdssystem gör det svårt för folk med funktionsnedsättning utan ekonomisk buffert att studera, eftersom de inte klarar av att sommarjobba mellan terminerna men inte heller är berättigade bidrag för att klara tillvaron, utan hänvisas till att söka stipendier som gynnar personer i en viss åldersgrupp etc. Sådant som går att förstå och förklara och analysera på ett annat sätt än ”blixtarna från klar himmel”.

Hänger du med på hur jag tänker? Du kanske är drabbad av båda sorters otur? Det som förenar dem är förstås att man som enskild person står maktlös inför båda. Att de blir de där yttre krafterna du skriver om. Och som kombinerade krafter naturligtvis extra jävliga. Tillhör man en eller flera samhälleligt missgynnade grupper och drabbas av den systematiska oturen har man förmodligen mindre resurser, både ekonomiska och själsliga, att hantera den (till synes) slumpmässiga oturen med.

Sedan är det en intressant fråga om även den så kallat slumpmässiga oturen drabbar vissa mer än andra, för så kan det ju vara! Det kanske är mer än bara en relativ upplevelse.

Och med den funderingen sätter jag punkt. Puh. Hoppas att du inte känner att jag gjorde dina erfarenheter orättvisa. Det här är tankar som växte fram medan jag skrev och som är långt ifrån fulländade.

Tack för att du ville dela med dig av din text! Jag tyckte att den var både intressant och tänkvärd. Efter att ha läst den så insåg jag också att du har helt rätt. Det finns verkligen två olika sorters otur. Kanske finns det t.o.m. ännu fler sorter…? Jag insåg även att du har rätt i att jag har drabbats av både slumpmässig och systematisk otur. Oturshändelser som påverkar ekonomin drabbar mig hårdare än vad den drabbar personer med bättre ekonomi, eftersom jag inte har några marginaler. Detta är någonting som kommer att förändras till det bättre i framtiden, om jag kommer in på och kan gå utbildningen jag sökt. Efter examen kommer jag att ha mycket större chans att få ett jobb som passar mig. Faktum är att jag troligtvis kommer att få jobb direkt. Men, just nu har jag det jättetufft ekonomiskt och då slår dessa systematiska oturshändelser hårt mot mig.

Vad det gäller de slumpmässiga oturshändelserna så hade de ju drabbat mig lika hårt oavsett hur min ekonomiska situation hade sett ut. Min ekonomiska situation, eller min samhälleliga ställning i övrigt, hade heller inte kunnat förhindra eller mildra dessa händelser. Däremot känner jag mig inte säker på att de slumpmässiga oturshändelserna alltid ÄR slumpmässiga, utan ibland undrar jag om det inte sitter någon liten elaking någonstans och tänker: “Jaså! Red Dykepi har en bra period nu. Den ska jag avbryta! Nu ska jag ha roligt! Hahahaha!” Eller: “Jaså! Red Dykepi är glad! Det ska vi ta och ändra på… Hohoho!”

Tack för att du svarade och reflekterade vidare på min text! Det betyder mycket.

Jag håller tummarna för att det löser sig längs vägen med din utbildning och att Otursdemonen skaffar sig en hälsosam hobby som inte inbegriper att djävlas med dig. Hur ser läget ut just nu? När får du veta om du har kommit in?

Tack för att du håller tummarna för mig! <3

Antagningsbeskedet kommer den 10 december, så det är lite drygt två månaders väntan kvar. Jag letar stipendier för fullt, men som sagt så är det inte så många som inte har en övre åldersgräns på 25 eller 30 år. 🙁 Jag söker även fonder som riktar sig till behövande, eftersom jag med ekonomiska mått mätt i allra högsta grad är behövande, men de flesta av dessa fonder verkar prioritera förtidspensionärer och ensamstående föräldrar. Jag hoppas dock att jag får napp någonstans, så att jag slipper hoppa av utbildningen (om jag kommer in) för att jag inte kan försörja mig under sommarmånaderna.

På jobbfronten är det rent ut sagt ett jävla helvete nu. Jag har frilansat i två år och det har varit tufft hela tiden, men på något märkligt vis har det ändå löst sig varenda månad så att jag har gått runt. Nu, när jag i bästa fall bara har tre månader kvar innan jag lägger ner min verksamhet för att gå vidare till studier, så tar det plötsligt tvärstopp! Jag brukar ha återkommande uppdrag för en kund, och augusti, september och oktober brukar vara de mest aktiva månaderna. Vanligtvis har jag då mellan 3-5 uppdrag per månad för denna kund. I år har de bara gett mig ETT uppdrag sedan augusti, så det ser ut att bli ett minst sagt snöpligt slut på min tid som frilans. Den ser ut att sluta med arbetslöshet, eller ja, nästan arbetslöshet. Detta gör mig förstås skitstressad, så allt jag kan tänka på nu är att jaga uppdrag.

Förvånad över detta är jag dock inte, för jag har ju sådan otur. När jag har kämpat på i två års tid så ska uppdragen naturligtvis lysa med sin frånvaro när det bara är tre månader kvar tills jag (förhoppningsvis) lägger ner. Om jag kommer in på utbildningen så slår jag vad om att det kommer att dyka upp en massa förfrågningar till våren, när jag kanske varken orkar eller hinner jobba.

Det är inte bara jag som har sådan här hemsk otur, utan även mina föräldrar. Min syster är inte drabbad, och inte heller mormor när hon levde. Farmor är inte heller otursförföljd, men farfar var det. Hans otur bestod av alltifrån hjärtinfarkt på julafton till icke allvarliga, men ack så dråpliga, händelser som att fastna med skjortknappen i jordgubbsnätet. Han råkade ständigt ut för saker.

Min mamma har sådan otur (flera gånger i veckan minst) att varken hon eller jag ibland kan hålla oss för skratt. Det handlar sällan om särskilt roliga saker, men den enorma oturen blir absurd. Häromveckan bestod den bl.a. av att hennes bil gick sönder, att bärgaren körde bilen till fel verkstad och att hon hann med en tidigare buss än tänkt. Det sistnämnda kanske låter som något positivt, men inte när mamma är inblandad. Det blev naturligtvis fel på bussen, så att mamma hann med en tidigare tur hade hon ingen nytta av.

Jag har oxå otur flera ggr i veckan…ett exempel, jag går till en verksamhet ca en till två ggr i veckan. Finns en person som går dit jag inte vill träffa, som förstör atmosfären där, men naturligtvis är han där exakt dom dagarna jag går dit.En person berättade att han inte varit där de andra dagarna, så jag är helt säker på att han valde exakt dom dagarna jag var där!(Det är inga fasta dagar i veckan, det beror på mitt mående för dagen, vilken dag jag orkar åka varierar ) Och flera dagar i veckan går en granne ut exakt de sekunderna jag går ut ur dörren…vill inte träffa denna granne, kan jag tillägga. Tycker han är läskig…Ändå är det exakt samtidigt som mig som han går ut (eller kommer hem samtidigt som mig och då måste vi också mötas )Dom andra grannarna (som är neutrala för mig )möter jag sällan.Jag är snabb som en vessla, så det gäller verkligen att pricka in dom sekunderna när jag är i trappan. Och det gör alltså den här grannen flera ggr i veckan, ibland fem, sex gånger.Det är hur skumt som helst! Finns två grannar jag aldrig mött ngn gång på tre, fyra månader. Ser dem gå in och ut osv men möter dem aldrig exakt när jag går ut. En annan sak är rökningen i mitt hus. Det bor flera rökare precis under mig och dom röker hela dagen (pensionärer) vet dock att huset bredvid mig finns det ingen som röker och i nästa hus typ bara en. Men hos mig är det fyra av 8 som röker! Jag har astma så jag mår väldigt dåligt av detta. Andra säger att jag ska fråga om de kan gå ut eller röka under fläkten istället och att jag ska tala om att cigarettrök/passiv rökning gör mig sjuk. Enligt dem kommer folk förstå och vill hjälpa till då…. Men icke sa nicke,  denna granne vägrar gå ut, hon säger att hon behöver röka och inte orkar ta sig ut varje gång.. Kan INTE använda min balkong alls och lukten kommer in i friskluftintaget flera ggr per dag 🙁 På andra sidan huset är det en annan pensionär som röker ut från fönstert så jag kan inte vädra där. det konstiga är att i mitt förra boende var det samma sak! Även där var det fler rökare än i andra hus omkring, och dom var oxå hemma hela dagen! Och två av dem flyttade in efter mig, så även om jag hade “kollat upp” om någon rökte skulle det inte hjälpa! Har inte hittat något rökfritt hus, såna lägenheter är sällsynta och verkar svårt att få.Hade funkat om det var rökare som jobbade under dagen eller åtminstone reste bort på sommaren, men så bra ska jag inte ha det!Dom är alltid hemma!  nu är detta ett av mina största hinder för välmående, då min astma och mcs (multipel kemisk känslighet) som jag lider av begränsar mitt liv oerhört. Men jag har ingen lösning på detta problem. Har ju inte råd att flytta till eget hus! 🙁

Okej, hoppas, hoppas!

Usch, låter stressigt indeed. Finns det något slags alternativ eller är det just fler uppdrag som gäller för att du ska klara dig de här (förhoppningsvis) sista månaderna?

Okej, förefaller som ett arvegods av det mer besvärliga slaget. : /