Otursförföljd

[Red Dykepi]

Tror ni på ödet? Tror ni att det är förutbestämt att vissa människor inte ska leva ett bra liv?

Ibland tänker jag att det kanske är så. Ibland blir jag t.o.m. övertygad om att det är så. Väldigt ofta känns det som om det finns någon högre makt som ser till att jag håller mig på mattan, att jag inte tar mig alltför långt bort från helvetet.

Jag har, ända sedan tidiga tonåren, haft extrem otur. Det är ingenting som bara jag upplever, utan även människor i min närhet brukar påpeka detta. Ibland har jag så mycket otur att det blir absurt på ett dråpligt sätt, och då kan jag skratta åt eländet, men för det mesta är det bara jävligt.

Oturen handlar inte om sådant som jag kan påverka, utan det handlar alltid om yttre omständigheter som jag inte har någon som helst makt över. När jag var 13 år var jag med om en ridolycka och var p.g.a. det borta från ridskolan i ett halvår. När jag var återställd skulle ridskolan avvecklas och jag blev erbjuden att hyra min favorithäst, vilket mina föräldrar gick med på. Jag var så lycklig, men strax innan jag skulle återförenas med hästen så fick den tarmvred och var tvungen att avlivas.

Oturen har fortsatt genom livet, och lyckan blir alltid kortvarig. Varje gång jag är på väg uppåt, så pass att jag inte bara ser ljuset i tunneln utan också är nära att komma ut ur den, händer det något som knuffar mig tillbaka in igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag får aldrig vara glad eller må bra under någon längre tid. Detta gör att jag har mycket svårt att komma på fötter. Jag gör så gott jag kan, och får ofta höra hur oerhört mycket jag kämpar, men det räcker inte eftersom oturen ständigt jagar mig och alltid får tag i mig.

De senaste månaderna har jag mått oerhört mycket bättre. Den här sommaren var den första på många år som jag inte drabbades av årstidsdepression, utan jag kunde t.o.m. uppskatta solen och värmen. Det har jag inte gjort sedan jag var liten. Jag har även fått mer energi och bättre självförtroende. Jag har nått målet att orka jobba halvtid, och har t.o.m. bestämt mig för att söka en utbildning med start i januari. Äntligen ska jag – förhoppningsvis – få utbilda mig till ett yrke! Det är först nu jag känner att jag har förutsättningarna för det, och det känns helt magiskt.

Men, i samband med att jag började må bättre och gjorde framsteg, så började också oturen – i vanlig ordning – att spöka. Det är ungefär som om den säger: “Tro inte att du kan komma någonstans, din jävel”.

Det första som hände var att min katt drabbades av svår allergi, både foderallergi och kvalsterallergi. Hon äter nu specialkost och antihistaminer, samt får injektioner med jämna mellanrum, men även om jag har försäkring så är detta DYRT! Hela min buffert (som inte var särskilt stor från början) har gått åt till kostnader för katten, men hon är min allra bästa vän och att göra mig av med henne existerar inte. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli aktuellt. Punkt.

Att bufferten är slut innebär att jag inte har några som helst pengar för de månader jag som frilans inte har några uppdrag, och det har jag helt plötsligt inte nu. Att få uppdrag har varit kämpigt ända sedan jag drog igång min verksamhet för två år sedan, men på hösten brukar det alltid gå lättare. I september och oktober har jag alltid haft gott om uppdrag, så att det skulle bli fullständig stiltje i år hade jag verkligen inte räknat med. Det såg jag överhuvudtaget inte komma. Men saken är den att jag fortfarande inte har en aning om huruvida jag kommer att få in några pengar i slutet av oktober. Det stressar rent ut sagt skiten ur mig. Jag gör – tro mig – ALLT jag kan för att få in uppdrag. Precis ALLT. Men det händer ändå ingenting. Snacka om lagen om alltings jävlighet. Att ta andra jobb, s.k. “enkla” jobb, fungerar inte med de funktionsnedsättningar jag har. “Enkla” jobb är svåra och otillgängliga jobb för mig. Samtidigt hinner inte AF hjälpa mig att hitta ett anpassat jobb med så kort varsel, och förhoppningsvis börjar jag ju plugga i januari. Det innebär att det bara är under tre månader som jag behöver ett jobb. Utbildningen har väldigt få sökande, och jag kommer att försöka få ett bra resultat på högskoleprovet, så jag tror att jag har goda chanser att komma in.

Jag är säker på att det kommer mer otur ju närmare skolstart vi kommer. Jag fruktar vad som kommer att hända härnäst. Kommer jag att råka ut för en olycka? Kommer jobben att fortsätta lysa med sin frånvaro? Kommer utbildningen att bli inställd p.g.a. för få sökande? Eller vad kommer att försvåra min väg ut ur tunneln, hålla mig tillbaka och rycka segerpokalen ur min hand?

Isåf har jag extremt mkt otur…har inte kunnat utbilda mig alls. Får inte sjukersättning trots att jag har massor av funktionshinder.Aldrig trivts med ett jobb. ALDRIG.Varit tvungrn stt ta enkla jobb pga brist på utbildning och erfarenhet.  Hur i all sin dar gör du som slipper enkla jobb??  jag trodde att det är just funktionshindrade som måste ta såna jobb? Jag klarar inte dessa jobb, fått sluta på vartenda ett..men ändå måste jag…af har mer eller mindre tvingat mig. Får inte säga nej till alla jobb! Gör jag det får jag inte a kassa o  då kan jag inte betala hyran. Får nästan aldrig sjukskrivning eftersom läkare menar att jag kommer må sämre, isolera mig osv om jag inte jobbar! Har fått korta sjukskrivningar då och då väldigt osäkert! Har du något tips hur man ska uttrycka sig för att de ska förstå att man inte klarar enkla jobb…får panik! Vill inte börja o sluta igen..vill inte göra bort mig, veta att jag är dålig igen!! Du verkar ju inte haft otur med det iaf? Jag har inte lyckats få någon att förstå.Sen så har jag heller aldrig lyckats i kärlek trots att jag vågat satsa i flera relationer och inte varit kräsen. Har en familj som inte orkat se mina behov som gett mig men för livet och stor sorg och eventuellt även trauma. Syskon som svikit. Aldrig haft vänner däremot många jag försökt bli vän med men som jag aldrig dög åt…varit med om mobbing både på skolor och arbetsplatser.Har inte fått hjälp i psykvården på över 20 år, varit med om riktiga rötägg till läkare och flera dåliga psykologer/terapeuter. Detta är inte bara jag som tycker, har träffat andra som varit “utsatt” för dom oxå. Jag hade oturen att träffa de sämsta under alla dessa år!Jag har aldrig, under så många år, fått någon jag har förtroende för och dom respekterar mig. Det är anmärkningsvärt då jag försökt och försökt i så många år! Jag ser folk omkring mig som får all den hjälp och stöd som jag skulle behöva. Många får någon som är bra redan på första försöket. De har tur med annat oxå, får arv som leder till att de kan köpa bostad, hittar stället de vill bo på och de trivs där de bor. Så fort jag flyttar får jag nya problem, som ingen jag känner har. Grannar som röker och som vägrar sluta trots mina astma atacker. När jag flyttade förra gången Kollade jag upp att ingen rökte men så flyttade det in två stycken kedjerökare, precis efter jag flyttat in…helt otroligt. Där jag bor nu är det oxå massa rökare som dessutom är hemma hela dagen!! Så det röks 24/7.får ingen hjälp av värden. Har försökt så många ggr med olika problem och hsr aldrig fått hjälp. Just nu är det tre olika saker jag försökt få hjälp med vad gäller bostaden. Jag orkar inte..tar all energi!!!Andra Hittar jobb som är klippt och skurna, bara sådär…Dom avancerar, får bra lön..Jag ser såna exempel runt omkring mig hela tiden. I deras liv faller liksom allt på plats utan att de anstränger sig allt för mkt! Känner många som fått långa sjukskrivningar trots att jag vet att dom är mkt mer kapabla att jobba än mig. Så ja, jag tror att allt är förutbestämt. Så mkt dåligt som jag varit med om kan inte vara en slump!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Isåf har jag extremt mkt otur…har inte kunnat utbilda mig alls. Får inte sjukersättning trots att jag har massor av funktionshinder.Aldrig trivts med ett jobb. ALDRIG.Varit tvungrn stt ta enkla jobb pga brist på utbildning och erfarenhet. Hur i all sin dar gör du som slipper enkla jobb?? jag trodde att det är just funktionshindrade som måste ta såna jobb? Jag klarar inte dessa jobb, fått sluta på vartenda ett..men ändå måste jag…af har mer eller mindre tvingat mig. Får inte säga nej till alla jobb! Gör jag det får jag inte a kassa o då kan jag inte betala hyran. Får nästan aldrig sjukskrivning eftersom läkare menar att jag kommer må sämre, isolera mig osv om jag inte jobbar! Har fått korta sjukskrivningar då och då väldigt osäkert! Har du något tips hur man ska uttrycka sig för att de ska förstå att man inte klarar enkla jobb…får panik! Vill inte börja o sluta igen..vill inte göra bort mig, veta att jag är dålig igen!! Du verkar ju inte haft otur med det iaf? Jag har inte lyckats få någon att förstå.Sen så har jag heller aldrig lyckats i kärlek trots att jag vågat satsa i flera relationer och inte varit kräsen. Har en familj som inte orkat se mina behov som gett mig men för livet och stor sorg och eventuellt även trauma. Syskon som svikit. Aldrig haft vänner däremot många jag försökt bli vän med men som jag aldrig dög åt…varit med om mobbing både på skolor och arbetsplatser.Har inte fått hjälp i psykvården på över 20 år, varit med om riktiga rötägg till läkare och flera dåliga psykologer/terapeuter. Detta är inte bara jag som tycker, har träffat andra som varit ”utsatt” för dom oxå. Jag hade oturen att träffa de sämsta under alla dessa år!Jag har aldrig, under så många år, fått någon jag har förtroende för och dom respekterar mig. Det är anmärkningsvärt då jag försökt och försökt i så många år! Jag ser folk omkring mig som får all den hjälp och stöd som jag skulle behöva. Många får någon som är bra redan på första försöket. De har tur med annat oxå, får arv som leder till att de kan köpa bostad, hittar stället de vill bo på och de trivs där de bor. Så fort jag flyttar får jag nya problem, som ingen jag känner har. Grannar som röker och som vägrar sluta trots mina astma atacker. När jag flyttade förra gången Kollade jag upp att ingen rökte men så flyttade det in två stycken kedjerökare, precis efter jag flyttat in…helt otroligt. Där jag bor nu är det oxå massa rökare som dessutom är hemma hela dagen!! Så det röks 24/7.får ingen hjälp av värden. Har försökt så många ggr med olika problem och hsr aldrig fått hjälp. Just nu är det tre olika saker jag försökt få hjälp med vad gäller bostaden. Jag orkar inte..tar all energi!!!Andra Hittar jobb som är klippt och skurna, bara sådär…Dom avancerar, får bra lön..Jag ser såna exempel runt omkring mig hela tiden. I deras liv faller liksom allt på plats utan att de anstränger sig allt för mkt! Känner många som fått långa sjukskrivningar trots att jag vet att dom är mkt mer kapabla att jobba än mig. Så ja, jag tror att allt är förutbestämt. Så mkt dåligt som jag varit med om kan inte vara en slump!

Jag har hittills inte varit arbetslös, utan har alltid fått frilansuppdrag även om det ibland varit i sista minuten. På så vis har jag klarat mig ifrån att behöva söka andra jobb. Att ta “enkla” jobb är dessutom väldigt svårt p.g.a. mina funktionsnedsättningar, vilket både min läkare och Försäkringskassan vet. Nu ser det i och för sig ut som att jag kanske blir arbetslös under oktober månad, och i så fall vet jag inte vad jag ska ta mig till. I värsta fall får jag väl söka försörjningsstöd, men det vill jag verkligen inte, så jag hoppas att jag har turen med mig och lyckas få ihop tillräckligt med frilansuppdrag i sista minuten. Att vara frilans är, för mig, ett jävla helvete så jag hoppas innerligt att jag kommer in på min utbildning. Då kan jag, från januari, nöja mig med att frilansa i mån av tid och ork.

Nej, jag har hittills inte haft otur med Försäkringskassan, vilket jag är tacksam för, men jag har haft otur med väldigt mycket annat. Även jag har haft otur i kärlek, då de personer jag fallit för inte har varit intresserade av mig och vice versa. Vid 32 års ålder har jag fortfarande aldrig haft ett förhållande, och jag börjar förlika mig med tanken att det inte finns någon för mig.

Du verkar sannerligen också ha haft en massa otur. 🙁 Jag har full förståelse för att du också tänker att det nog inte är en slump. Jag hoppas innerligt att både du och jag har fel, och att alltihop bara är en slump, men även jag tvivlar på att det är så.

 

På vilket sätt är enkla jobb svåra för dig?När jag sagt det till läkare har de sagt att det finns många olika enkla jobb och att det alltid finns något jag kan göra. Har du testat att jobba på så många enkla jobb så du vet att du inte klarar alla typer?enkla jobb kan ju vara allt möjligt, att prata i telefon, dataregistrering , butiksjobb, lagerarbete,  budbil, städning, vårdbiträde/persolnlig assisans mm  Hur har du sagt det till läkaren så att det blir trovärdigt? Jag har inte lyckats med det och har nu panik inför att detta kommer upp igen, att jag måste ta ett enkelt jobb när min sjukskrivning är över, vilket är väldigt snart.  Mår jättedåligt av detta! Behöver råd om vad jag ska säga. Verkar som jag alltid säger fel saker?Andra verkar på ngt mystiskt sätt veta exakt vad som ska sägas och hur, så att dom får sjukintyg. Ibland har jag mest suttit och gråtit för att jag varit så förtvivlad hos läkaren eller af , men det har heller inte hjälpt. Jag är hyfsat vältalig, bättre på prata än att skriva iaf så det kan inte vara att jag inte kan uttrycka mig. Jag har ingen som jag kan fråga hur man ska göra. Det räcker ju inte att säga att jag inte kan göra något av alla enkla jobb som finns, då kommer de ju bara tro att jag inte vill jobba!!! ://(eftersom arbetsuppgifterna varierar mycket så det finns ju alltid något jag skulle klara, enligt dem  ) Jag blir utmattad av att jobba , det vet jag, har försökt sååå många ggr..men ändå vill de att jag provar ngt annat eller samma typ av jobb på ny arbetsplats…Men hur ska jag få dom att förstå att det är allvar. Jag har inte gjort självmordsförsök,det verkar vara det enda som gör att de förstår hur dåligt man mår.Skulle inte kunna föreläsa det låter jätte läskigt att stå inför folk.vad skönt att du vågar det. Lyckost dig :)Även fast det är svårt att få uppdrag verkar det ju vara ett roligt jobb som du själv kan ha kontroll över.  Själv skulle jag svettas, staka mig och glömma allt jag skulle säga…Det hade aldrig funkat för mig iaf 😉

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

På vilket sätt är enkla jobb svåra för dig?När jag sagt det till läkare har de sagt att det finns många olika enkla jobb och att det alltid finns något jag kan göra. Har du testat att jobba på så många enkla jobb så du vet att du inte klarar alla typer?enkla jobb kan ju vara allt möjligt, att prata i telefon, dataregistrering , butiksjobb, lagerarbete, budbil, städning, vårdbiträde/persolnlig assisans mm Hur har du sagt det till läkaren så att det blir trovärdigt? Jag har inte lyckats med det och har nu panik inför att detta kommer upp igen, att jag måste ta ett enkelt jobb när min sjukskrivning är över, vilket är väldigt snart. Mår jättedåligt av detta! Behöver råd om vad jag ska säga. Verkar som jag alltid säger fel saker?Andra verkar på ngt mystiskt sätt veta exakt vad som ska sägas och hur, så att dom får sjukintyg. Ibland har jag mest suttit och gråtit för att jag varit så förtvivlad hos läkaren eller af , men det har heller inte hjälpt. Jag är hyfsat vältalig, bättre på prata än att skriva iaf så det kan inte vara att jag inte kan uttrycka mig. Jag har ingen som jag kan fråga hur man ska göra. Det räcker ju inte att säga att jag inte kan göra något av alla enkla jobb som finns, då kommer de ju bara tro att jag inte vill jobba!!! ://(eftersom arbetsuppgifterna varierar mycket så det finns ju alltid något jag skulle klara, enligt dem ) Jag blir utmattad av att jobba , det vet jag, har försökt sååå många ggr..men ändå vill de att jag provar ngt annat eller samma typ av jobb på ny arbetsplats…Men hur ska jag få dom att förstå att det är allvar. Jag har inte gjort självmordsförsök,det verkar vara det enda som gör att de förstår hur dåligt man mår.Skulle inte kunna föreläsa det låter jätte läskigt att stå inför folk.vad skönt att du vågar det. Lyckost dig :)Även fast det är svårt att få uppdrag verkar det ju vara ett roligt jobb som du själv kan ha kontroll över. Själv skulle jag svettas, staka mig och glömma allt jag skulle säga…Det hade aldrig funkat för mig iaf 😉

Jag har inte testat jättemånga enkla jobb, men jag har tre olika funktionsnedsättningar varav den ena är av sådan karaktär att vissa typer av jobb direkt kan uteslutas. Jag vill inte skriva för mycket här då jag är mån om att behålla min anonymitet (ovanliga diagnoser o.s.v.). Mina funktionsnedsättningar är dessutom väl dokumenterade och var och en av dem har en tydlig diagnos. Jag tror att det är därför jag inte blir ifrågasatt när jag säger att jag inte klarar enkla jobb. Utan mina vårdkontakter har alltid hållit med mig om att dessa jobb är svåra jobb för mig, något de också alltid framhållit i kontakter med Försäkringskassan. Jag har egentligen inte behövt förklara mina svårigheter för min läkare, för de utlåtanden som finns från utredningar är så tydliga att det inte råder någon tvekan på vad jag inte klarar av. I ena utlåtandet, för den ena funktionsnedsättningen, finns ett stycke som heter “enkla pedagogiska råd” där utredande läkare har beskrivit vilken typ av jobb jag klarar och vilka jag inte klarar. Jag har två olika utlåtanden bestående av sammanlagt tolv sidor, där det tydligt framgår hur jag fungerar, vad som är svårt samt vilka diagnoser mina svårigheter förklaras med. Det är nog därför jag inte blir ifrågasatt. Dessvärre så brukar det idag krävas omfattande, och extremt tydliga, underlag för att man ska få hjälp från t.ex. Försäkringskassan.

Att du hela tiden blir uppmanad att prova nya jobb beror gissningsvis på att du inte har några underlag som bevisar dina svårigheter. Jag önskar verkligen att du skulle få göra alla tänkbara utredningar, så att du kan få ett svar på vad dina svårigheter beror på. Då blir det förhoppningsvis mycket lättare att få både förståelse och hjälp sedan.

Tack för förklaring! Då förstår jag varför du inte ifrågasätts! Jag har nog inte någon så stark diagnos ingen läkare har någonsin skrivit så mkt om mig, de har bara konstaterat att jag har ångest och en läkare skrev att jag hade personlighetsstörning, men en annan läkare menade att jag var för “frisk” för en sån diagnos….Jag har inte fått behålla någon läkare någon längre tid, dom flesta i psykvården var hyrläkare. Många var riktigt otrevliga,bemötandet var ofta under all kritik. Alla sa att det är bättre att jobba än att vara hemma o isolera sig.. ingen förstod hur dåligt jag mådde de menade att det bara är att gå till af så får man hjälp där.Ingen har tagit mig på så stort allvar som de verkade göra för dig! De menar att jag ser välvårdad ut, inte har självskadebeteende och att jag klarar av att bo ensam och sköta mig. Enligt dem är man frisk då…I perioder var jag var så sjuk att jag vände på dygnet och glömde tider och vilken dag det var, men ingen ringde upp när jag missade tiden. När jag ville ha en ny tid sa de att jag inte varit tillräckligt intresserad och samarbetsvillig (!) eftersom jag inte kommit på avtalade tider. Jag är noga med tider, men som sagt jag var ju för sjuk då,några gånger. ingen fattade det! Utan då fick jag skämmas, ungefär.Trots att jag berättade om min ångest.Jag kan dra hur mkt som helst vad de gjort mot mig, men det finns inte utrymme här. Jag kan bara sammanfatta det så här; var det något jag vill ha och behövde, så såg de till att jag inte fick det. Det kunde vara sjukintyg, viss medicin, byta behandlare….jag hade ombud ett tag, för jag vågade inte gå till psyk själv längre. Tyvärr hjälpte inte ombudet (han sa inte så mkt i rummet ) men hans blotta närvaro gjorde iaf att de var mildare i tonen till mig..(alltid något.) Jag bytte ombud sedan men det ledde inte till något genombrott. Han kunde ju inte påverka läkarna, de har enorm makt.Jag får helt enkelt inte  hjälp som många andra får. Jag har ju kämpat, inte lagt mig platt. Men jag var för sjuk för att orka med processer, jag ville koppla bort allt vad läkare och behandlare hette, för att öht överleva! Så jag kämpade på med jobb som jag vantrivdes med bara för att kunna betala hyran.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Tack för förklaring! Då förstår jag varför du inte ifrågasätts! Jag har nog inte någon så stark diagnos ingen läkare har någonsin skrivit så mkt om mig, de har bara konstaterat att jag har ångest och en läkare skrev att jag hade personlighetsstörning, men en annan läkare menade att jag var för ”frisk” för en sån diagnos….Jag har inte fått behålla någon läkare någon längre tid, dom flesta i psykvården var hyrläkare. Många var riktigt otrevliga,bemötandet var ofta under all kritik. Alla sa att det är bättre att jobba än att vara hemma o isolera sig.. ingen förstod hur dåligt jag mådde de menade att det bara är att gå till af så får man hjälp där.Ingen har tagit mig på så stort allvar som de verkade göra för dig! De menar att jag ser välvårdad ut, inte har självskadebeteende och att jag klarar av att bo ensam och sköta mig. Enligt dem är man frisk då…I perioder var jag var så sjuk att jag vände på dygnet och glömde tider och vilken dag det var, men ingen ringde upp när jag missade tiden. När jag ville ha en ny tid sa de att jag inte varit tillräckligt intresserad och samarbetsvillig (!) eftersom jag inte kommit på avtalade tider. Jag är noga med tider, men som sagt jag var ju för sjuk då,några gånger. ingen fattade det! Utan då fick jag skämmas, ungefär.Trots att jag berättade om min ångest.Jag kan dra hur mkt som helst vad de gjort mot mig, men det finns inte utrymme här. Jag kan bara sammanfatta det så här; var det något jag vill ha och behövde, så såg de till att jag inte fick det. Det kunde vara sjukintyg, viss medicin, byta behandlare….jag hade ombud ett tag, för jag vågade inte gå till psyk själv längre. Tyvärr hjälpte inte ombudet (han sa inte så mkt i rummet ) men hans blotta närvaro gjorde iaf att de var mildare i tonen till mig..(alltid något.) Jag bytte ombud sedan men det ledde inte till något genombrott. Han kunde ju inte påverka läkarna, de har enorm makt.Jag får helt enkelt inte hjälp som många andra får. Jag har ju kämpat, inte lagt mig platt. Men jag var för sjuk för att orka med processer, jag ville koppla bort allt vad läkare och behandlare hette, för att öht överleva! Så jag kämpade på med jobb som jag vantrivdes med bara för att kunna betala hyran.

Usch, det verkar som om du har träffat många oförstående och okunniga människor inom vården. Att man är välvårdad, inte självskadar och klarar av att ta hand om sig själv behöver inte betyda att man mår bra. Jag är också välvårdad, självständig och skadar inte mig själv, men jag mådde skit under väldigt många år. Jag har även flera funktionsnedsättningar som inte syns utanpå.

Hyrläkare är tyvärr ett stort problem inom vården nuförtiden. Jag har träffat några stycken. De stannade aldrig någon längre tid på mottagningen, och därför hann de aldrig lära känna mig eller ens bilda sig en uppfattning av min situation. När de skulle förlänga min sjukskrivning kopierade de därför bara min senaste fasta läkares intyg och skrev under med sina egna namn. Det var ett under att Försäkringskassan godkände dem. Till slut lyckades jag byta tillbaka till denna läkare, som då börjat jobba på en annan mottagning. Idag är läkarbristen så stor att de flesta mottagningar tycks få nöja sig med hyrläkare, så om man har turen att ha en fast läkare så gäller det att hålla fast vid den personen.

Ja fattar inte hur du kan säga att du är Otursförföljd?  Låter som du lyckats ganska bra trots allt…även fast även du är välvårdad, självständig  och att inget syns utanpå..Jag önskar att de var lika generösa mot mig…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja fattar inte hur du kan säga att du är Otursförföljd? Låter som du lyckats ganska bra trots allt…även fast även du är välvårdad, självständig och att inget syns utanpå..Jag önskar att de var lika generösa mot mig…

Jag tror att det handlar om att man har olika referensramar. Det finns säkert många som skulle säga att jag inte alls är otursförföljd, och så finns det säkert de som skulle säga att jag har mer otur än vad jag själv upplever. När det gäller mått för att vara otursförföljd så finns det ju inga fakta, utan allt är relativt.

[Red Dykepi]

Jag känner att oturen bara fortsätter. Mina funktionsnedsättningar innebär att det finns extremt få, om ens några, tillgängliga sommarjobb. De gör även att jag inte skulle ORKA jobba under sommaren, då heltidsstudierna i sig kommer att innebära en stor utmaning med minutiöst planerande för att få energin att räcka. Jag hade därför ställt in mig på att söka stipendier för att klara min försörjning under sommarmånaderna, d.v.s. mellan terminerna. Och visst, några stipendier har jag kunnat söka, men väldigt många går bort p.g.a. att jag är för gammal. De flesta stipendier är bara för personer under 30, och jag är 32. Så jävla irriterande!! Så jävla typiskt att jag mått för dåligt för att skaffa mig en utbildning tidigare. Så jävla typiskt att jag inte haft de mentala förutsättningarna förrän nu. Hade jag blivit redo för tre år sedan, när jag var 29, så hade jag haft alla möjligheter i världen att få stipendier. Men nu är dörrarna väl igenbommade… Fan!!!!! Jag vill bara skrika!

Jag har inte gett upp, för det finns förstås några stipendier som jag kan söka, men eftersom de är så få så är jag livrädd att jag inte ska få något. Då kan jag vinka adjöss till min utbildning och säga hej till lönebidragsjobb eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder… JAG VILL INTE ATT DET SKA BLI SÅ!!!

Jag blir så arg! Det heter att alla ska ha samma förutsättningar att studera, men så är det i själva verket inte alls. Ingen verkar ha tänkt på oss som lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Systemet är inte anpassat för oss.

Red Dykepi skrev:

Jag känner att oturen bara fortsätter. Mina funktionsnedsättningar innebär att det finns extremt få, om ens några, tillgängliga sommarjobb. De gör även att jag inte skulle ORKA jobba under sommaren, då heltidsstudierna i sig kommer att innebära en stor utmaning med minutiöst planerande för att få energin att räcka. Jag hade därför ställt in mig på att söka stipendier för att klara min försörjning under sommarmånaderna, d.v.s. mellan terminerna. Och visst, några stipendier har jag kunnat söka, men väldigt många går bort p.g.a. att jag är för gammal. De flesta stipendier är bara för personer under 30, och jag är 32. Så jävla irriterande!! Så jävla typiskt att jag mått för dåligt för att skaffa mig en utbildning tidigare. Så jävla typiskt att jag inte haft de mentala förutsättningarna förrän nu. Hade jag blivit redo för tre år sedan, när jag var 29, så hade jag haft alla möjligheter i världen att få stipendier. Men nu är dörrarna väl igenbommade… Fan!!!!! Jag vill bara skrika! Jag har inte gett upp, för det finns förstås några stipendier som jag kan söka, men eftersom de är så få så är jag livrädd att jag inte ska få något. Då kan jag vinka adjöss till min utbildning och säga hej till lönebidragsjobb eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder… JAG VILL INTE ATT DET SKA BLI SÅ!!! Jag blir så arg! Det heter att alla ska ha samma förutsättningar att studera, men så är det i själva verket inte alls. Ingen verkar ha tänkt på oss som lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Systemet är inte anpassat för oss.

: ( Vad trist att höra! Håller tummarna för de stipendier du faktiskt kan söka, men förstår att du blir arg och rädd. När du äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer de yttre till det. Hmm, önskar att jag kunde komma på något annat alternativ för dig än att söka stipendium för att finansiera somrarna mellan terminerna, men det står still. Låter tufft med otursförföljelsen! Tur kan verkligen vara snedfördelad mellan människor.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

: ( Vad trist att höra! Håller tummarna för de stipendier du faktiskt kan söka, men förstår att du blir arg och rädd. När du äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer de yttre till det. Hmm, önskar att jag kunde komma på något annat alternativ för dig än att söka stipendium för att finansiera somrarna mellan terminerna, men det står still. Låter tufft med otursförföljelsen! Tur kan verkligen vara snedfördelad mellan människor.

Tack för ditt fina svar! <3 Det känns som om du verkligen förstår, och det gör mig glad. 🙂

Det är precis som du skriver, att nu när jag äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer det yttre till det. Det är många personer med funktionsnedsättningar som, av olika anledningar, inte har möjlighet att sommarjobba och jag vet att det då är vanligt att försörja sig med hjälp av stipendier. Därför trodde jag att det skulle fungera även för mig, så att inse att de flesta stipendier inte ges till personer över 30 var en chock för mig. Det känns hemskt att inse att när jag äntligen har de rätta förutsättningarna för att skaffa mig en yrkesutbildning så är jag kanske för gammal, trots att jag bara är 32. Jag hoppas såklart att det ska lösa sig, att jag ska lyckas få stipendier trots allt, men jag är rädd.

Förmodligen beror den här åldersgränsen på att majoriteten av alla stiftelser är väldigt gamla. Förr var det säkert ovanligt, kanske till och med otänkbart, att studera efter en viss ålder. Ofta står det att stipendierna ska gå till “ungdom som önskar studera”, “studerande ungdom” och liknande, och då måste väl fondförvaltarna dra en gräns någonstans. Det är inte så konstigt. Deras uppgift är att följa instiftarens önskemål, så dem är jag inte arg på.

Nej, jag är arg på samhället. Personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter som andra att studera, men i själva verket gäller det bara om vi har samma förutsättningar som andra (t.ex. när det gäller sommarjobb och energinivå) och det i sin tur kräver att vi inte har någon funktionsnedsättning, eller att funktionsnedsättningen endast innebär att vi behöver stöd i själva studierna, för det är den enda hjälp som finns att få.