Tror ni på ödet? Tror ni att det är förutbestämt att vissa människor inte ska leva ett bra liv?
Ibland tänker jag att det kanske är så. Ibland blir jag t.o.m. övertygad om att det är så. Väldigt ofta känns det som om det finns någon högre makt som ser till att jag håller mig på mattan, att jag inte tar mig alltför långt bort från helvetet.
Jag har, ända sedan tidiga tonåren, haft extrem otur. Det är ingenting som bara jag upplever, utan även människor i min närhet brukar påpeka detta. Ibland har jag så mycket otur att det blir absurt på ett dråpligt sätt, och då kan jag skratta åt eländet, men för det mesta är det bara jävligt.
Oturen handlar inte om sådant som jag kan påverka, utan det handlar alltid om yttre omständigheter som jag inte har någon som helst makt över. När jag var 13 år var jag med om en ridolycka och var p.g.a. det borta från ridskolan i ett halvår. När jag var återställd skulle ridskolan avvecklas och jag blev erbjuden att hyra min favorithäst, vilket mina föräldrar gick med på. Jag var så lycklig, men strax innan jag skulle återförenas med hästen så fick den tarmvred och var tvungen att avlivas.
Oturen har fortsatt genom livet, och lyckan blir alltid kortvarig. Varje gång jag är på väg uppåt, så pass att jag inte bara ser ljuset i tunneln utan också är nära att komma ut ur den, händer det något som knuffar mig tillbaka in igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag får aldrig vara glad eller må bra under någon längre tid. Detta gör att jag har mycket svårt att komma på fötter. Jag gör så gott jag kan, och får ofta höra hur oerhört mycket jag kämpar, men det räcker inte eftersom oturen ständigt jagar mig och alltid får tag i mig.
De senaste månaderna har jag mått oerhört mycket bättre. Den här sommaren var den första på många år som jag inte drabbades av årstidsdepression, utan jag kunde t.o.m. uppskatta solen och värmen. Det har jag inte gjort sedan jag var liten. Jag har även fått mer energi och bättre självförtroende. Jag har nått målet att orka jobba halvtid, och har t.o.m. bestämt mig för att söka en utbildning med start i januari. Äntligen ska jag – förhoppningsvis – få utbilda mig till ett yrke! Det är först nu jag känner att jag har förutsättningarna för det, och det känns helt magiskt.
Men, i samband med att jag började må bättre och gjorde framsteg, så började också oturen – i vanlig ordning – att spöka. Det är ungefär som om den säger: “Tro inte att du kan komma någonstans, din jävel”.
Det första som hände var att min katt drabbades av svår allergi, både foderallergi och kvalsterallergi. Hon äter nu specialkost och antihistaminer, samt får injektioner med jämna mellanrum, men även om jag har försäkring så är detta DYRT! Hela min buffert (som inte var särskilt stor från början) har gått åt till kostnader för katten, men hon är min allra bästa vän och att göra mig av med henne existerar inte. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli aktuellt. Punkt.
Att bufferten är slut innebär att jag inte har några som helst pengar för de månader jag som frilans inte har några uppdrag, och det har jag helt plötsligt inte nu. Att få uppdrag har varit kämpigt ända sedan jag drog igång min verksamhet för två år sedan, men på hösten brukar det alltid gå lättare. I september och oktober har jag alltid haft gott om uppdrag, så att det skulle bli fullständig stiltje i år hade jag verkligen inte räknat med. Det såg jag överhuvudtaget inte komma. Men saken är den att jag fortfarande inte har en aning om huruvida jag kommer att få in några pengar i slutet av oktober. Det stressar rent ut sagt skiten ur mig. Jag gör – tro mig – ALLT jag kan för att få in uppdrag. Precis ALLT. Men det händer ändå ingenting. Snacka om lagen om alltings jävlighet. Att ta andra jobb, s.k. “enkla” jobb, fungerar inte med de funktionsnedsättningar jag har. “Enkla” jobb är svåra och otillgängliga jobb för mig. Samtidigt hinner inte AF hjälpa mig att hitta ett anpassat jobb med så kort varsel, och förhoppningsvis börjar jag ju plugga i januari. Det innebär att det bara är under tre månader som jag behöver ett jobb. Utbildningen har väldigt få sökande, och jag kommer att försöka få ett bra resultat på högskoleprovet, så jag tror att jag har goda chanser att komma in.
Jag är säker på att det kommer mer otur ju närmare skolstart vi kommer. Jag fruktar vad som kommer att hända härnäst. Kommer jag att råka ut för en olycka? Kommer jobben att fortsätta lysa med sin frånvaro? Kommer utbildningen att bli inställd p.g.a. för få sökande? Eller vad kommer att försvåra min väg ut ur tunneln, hålla mig tillbaka och rycka segerpokalen ur min hand?
