Orkar fan inte längre

Har haft självmordstankar i snart 10 år, hela tiden tänker jag det blir bättre det blir bättre, men det blir det ju aldrig. Hela jävla tiden kommer upp nya hinder att hantera utan något stöd överhuvudtaget från någon annan. Eller… vi kan säga hjälpsamt stöd, hjälp som faktiskt hjälper. I mitt fall har det varit tvärtom, så fort jag vänder mig till familjen, vården, arbetsförmedlingen, inget hjälper, antigen händer ingenting eller så blir situationen bara värre. Och ingen bryr sig överhuvudtaget, jag orkar knappt prata med människor längre. Dom bryr sig inte ett jävla dugg om vad jag säger så jag kan lika gärna sitta ner och skriva lappar till dom istället.

Sedan har vi privata relationer, jag har inga vänner, ett dåligt förhållande med familjen, ingen partner / sambo heller. Vilket faktiskt är försåtligt, jag är helt värdelös och tråkig att vara omkring. Många personer jag lär känna driftar iväg passivt efter ett tag, efter att vi har pratat tillräckligt länge för att dom ska inse hur mycket tid dom slösar på att vara med mig. Ingen vill ha mig heller, jag är fet, ful, kämpar med pengar, har en dålig personlighet. En kommentar jag ofta får är “Är allt ok, du verkar vara nere” även när jag faktiskt mår ok.

Så ingen bryr sig, allt blir bara långsamt värre och värre, att prata om mina problem med vården hjälper inte. Måste ALLTID sköta allting själv utan stöd från någon annan. Varje dag känner jag av att ångest, stress och ensamhet äter upp mig inifrån, det är som att själen långsamt drivs ut ur kroppen från mig. Varje dag är en påminnelse om alla mina misslyckanden, varje dag önskar jag att jag kunde dö i sömnen, varje dag kan ingen hjälpa mig. Vet ärligt talat inte hur länge jag orkar med detta längre.

Ingen kan hjälpa någon annan, bara personen själv kan hjälpa sig själv.

Andra kan bara komma med verktyg, sen måste man ta de verktyg man fått och bygga en lösning.

positiv attityd brukar man komma långt med, jag är positiv alltid, oavsett hur dåligt jag mår, och jag är ärlig med mina känslor.

om andra uppfattar en att må dåligt är det för att man saknar en positiv utstrålning, är man inte positiv ibland så dränerar man allas energi i sin närhet. Oavsett hur man ser ut eller beter sig. Det gör att folk bara lägger tid på en när de själva mår bra. För ingen vill bli neddragen i någon annans negativitet. Alla ger upp efter ett tag.

prova att agera positivt, till slut blir du positiv själv på riktigt, och andra uppfattar dig som en energikälla istället för en energitjuv.

Du är inte ensam, men man måste jobba på sin personlighet, det är den andra gillar. Ditt utseende är inte vad andra bryr sig om, det är din personlighet andra gillar. Och din personlighet är något du själv skapar.

Trivs du med dig själv så trivs andra med dig. Och självmordstankar lär bli mindre frekventa. Alla har dem, vissa mer än andra.

Finns det någon förening eller liknande du kan vara med i? Något du kanske inte är jätteintresserad av, men där du kan träffa andra? Du kanske kan hitta något ställe med personer som du inte brukar umgås med, kanske några i en annan ålder än de du brukar träffa?

Prova att göra något nytt. Tex. uttrycka uppskattande saker till andra, ställa frågor till andra, ansträng dig för att se glad ut, berätta något personligt du inte pratat om förut eller liknande. Se vad som händer.

Jag brukar försöka tänka på att le mot personer jag möter ute på stan, och plötsligt så ser man många glada människor runt sig, eftersom många besvarar ens leende.