Har ett par år nu på riktigt sökt hjälp för mitt mående
Via sjukvården har jag sökt den mesta hjälpen och är väl medveten att det är jag själv som behöver göra grovjobbet vad jag sökt via sjukvården är verktyg att kunna hantera allt men all lösning verkar sitta i ett recept på nått för “humöret” sen ska det lösa sig… nä har inte fungerat och det är som man har pesten då man pratar om att man inte orkar längre vet inte om man ska vara skvatt galen eller tala i tungor eller vad som behövs för att man ska bli tagen på allvar strunt på det då google är ju lika mycke en förbannelse som välsingnelse man hittar allt och inget idag iallafall hittade jag ett gammalt inlägg här med just samma rubrik som min jag läser igenom och precis allt jag läser stämmer in exakt på hur det ser ut för mig men det var en avregistrerad användare inlägg från 2018 hoppas verkligen den människan fortfarande orkat och är med oss
Men nått jag tänkt på mer och mer ju fler kontakter med vården,kyrkan,medmänniska ingen galla där det är proffsiga personer som svara chattar ger råd man bara pratar med men det stora MEN jag får hela tiden känslan att de flesta inte nu kanske alla men dom har ingen aning hur det egentligen känns min tanke faller ju då på att få kontakt/prata med som har liknande eller som i det här fallet innlägget jag hittade skulle kunna tro jag varit uppe i sömnen och gjort inlägget själv typ men då är det tusenkr frågan är det så vettig ide prata med nån i liknande situation eller kan det göra oss båda eller nån av oss sämre för det känns bara som att det skulle vara skönt ha nån att prata med som verkligen vet vad det handlar om men jag vill verkligen inte göra nått som visat sig inte vara bra
Här vore jag tacksam om jag fick lite input
<div class=”single-topic-content__reply-author-info”>
<h2>Avregistrerad användare</h2>
<i class=”fa-regular fa-clock”></i> 15 augusti 2018 kl. 10:20
</div>
<article class=”single-topic-content__reply-content”>
<div class=”editor-content”>
Har haft självmordstankar i snart 10 år, hela tiden tänker jag det blir bättre det blir bättre, men det blir det ju aldrig. Hela jävla tiden kommer upp nya hinder att hantera utan något stöd överhuvudtaget från någon annan. Eller… vi kan säga hjälpsamt stöd, hjälp som faktiskt hjälper. I mitt fall har det varit tvärtom, så fort jag vänder mig till familjen, vården, arbetsförmedlingen, inget hjälper, antigen händer ingenting eller så blir situationen bara värre. Och ingen bryr sig överhuvudtaget, jag orkar knappt prata med människor längre. Dom bryr sig inte ett jävla dugg om vad jag säger så jag kan lika gärna sitta ner och skriva lappar till dom istället.
Sedan har vi privata relationer, jag har inga vänner, ett dåligt förhållande med familjen, ingen partner / sambo heller. Vilket faktiskt är försåtligt, jag är helt värdelös och tråkig att vara omkring. Många personer jag lär känna driftar iväg passivt efter ett tag, efter att vi har pratat tillräckligt länge för att dom ska inse hur mycket tid dom slösar på att vara med mig. Ingen vill ha mig heller, jag är fet, ful, kämpar med pengar, har en dålig personlighet. En kommentar jag ofta får är “Är allt ok, du verkar vara nere” även när jag faktiskt mår ok.
Så ingen bryr sig, allt blir bara långsamt värre och värre, att prata om mina problem med vården hjälper inte. Måste ALLTID sköta allting själv utan stöd från någon annan. Varje dag känner jag av att ångest, stress och ensamhet äter upp mig inifrån, det är som att själen långsamt drivs ut ur kroppen från mig. Varje dag är en påminnelse om alla mina misslyckanden, varje dag önskar jag att jag kunde dö i sömnen, varje dag kan ingen hjälpa mig. Vet ärligt talat inte hur länge jag orkar med detta längre.
</div>
</article>
