Orkar eller vill ingenting. Hur kan jag bryta detta? Famlar

Riktigt dåliga år. Snart två. Många långa tomma tunga dagar som följer på varandra. Uppgiven, dyster, svartsynt. Är så trött. Ingen ork eller motivation. Gråter för allt och inget, kan ibland inte sluta. Vankar av och an i lilla stökiga lägenheten och tänker på allt jag borde göra och på allt som gått fel. På hur misslyckad jag är. Långtidssjukskriven, arbetslös, outbildad, ensam.. Lust, motivation och energi saknas. Hur tar jag mej ur det här? Sätter på radion och datorn. Försöker distrahera mej. Väntar på att det ska bli kväll så jag får sova. Sover, sover, sover. Samma sak nästan varje dag. Rädd för att gå ut de sämsta dagarna. Drar ner rullgardinen stänger av telefonen. Skäms. Vill inte visa mej. Och varför ska jag? För vem? Behövs inte av någon. Väntas ingenstans. Min katt är den som får upp mej på morgonen och är ibland enda anledningen till att jag tar mej ut till affären. Skapat mitt eget fängelse. Min egen psykavdelning. Börjat dricka alkohol för att stå ut. För att få aptit, kunna tänka andra tankar, för att få lust att göra något alls. Men bara när jag är själv och hemma, kvällstid. Är egentligen en övertygad nykterist som kommer från en missbrukarfamilj, så är rädd för vart det kan ta mej. Började rensa ut bland mina saker för ett tag sedan. Försökte hitta nytt hem till katten. Det var det enda jag hade motivation till. Ville avsluta på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt. Ett tag gjorde det mej riktigt upplyft och motiverad. Men orken räckte plötsligt inte till. Nu står halvfulla flyttlådor på rad och påminner om ännu ett misslyckande.

Har kontakt med psykiatrin. En kurator ger mej lappar att fylla i. Ofta blir de liggandes och påminner om att jag inte lyckas med det heller. Fått recept på träning, men tar mej inte iväg. Brist på läkare och psykologer på mottagningen så kuratorn ordnar med läkarintyg, ofta 1-2 månader i taget.

Gissar att det finns en och annan här som känner igen sej. Som tagit sej igenom och ur det? Hur gjorde ni? Mycket tacksam för alla slags svar.

oj oj du har det verkligen jobbigt. Har du någon tanke på vad som skulle kunna göra att din situation ändras? Har du någon som du skulle kunna följa med dig till träningen.

Den enda trösten är väl att ditt mående inte är statiskt – hur lite det än känns så mår du olika olika dagar. Du har ju orkat ta dig till läkare för att bli sjukskriven. Men jag förstår dig när det gäller skräcken för alkoholen – men även där finns något du klarar av – att gå till systemet eller affären för att handla spriten.

Jag tänker att du inte ska ge bort katten – den är din livlina just nu och det du håller på ser farligt nära ut döstädning. Reagerar ingen i din omgivning på att du isolerar dig?

Kan du inte ta med denna text till din kurator?

Purple Nadote har en utmärkt ide – du kan väl ta med den text du skrivit…

Tack för era svar!

Jo det är kanske en bra idé att visa texten men jag tror jag har förklarat ganska väl för henne hur det ligger till och hur jag har det. Så hon borde veta. Men kan göra det ändå. Att öva på mindfulness och fylla i olika lappar om tankar och känslor är hennes återkommande råd. Och visst. Det är viktigt och funkar – men bara om motivationen finns att göra det, och ibland kommer jag inte dit.  Men jag förstår henne också – vad ska man göra för att motivera igång nån som inte vill eller orkar – det är ju skitsvårt. Och jag blir lätt låst och känner mej missförstådd eller missförstår när jag är hos henne, så vår dynamik är inte så bra utgångsläge. Jag blev remitterad till öppenpsykiatrin för att få en diagnos efter många vändor av sjukskrivningar och när den totala uppgivenheten kändes nära, men vi kommer inte riktigt någon stans. Jag verkar vara för frisk för specifik diagnos men “för sjuk”/avvikande från normen för att “funka” bra över tid. Ångest, social problematik, konstig självbild, depressioner, utmattning, hypomanier, koncentrations- och minnessvårigheter, överkänslighet (ljud, ljus, doft, känsel, rörelser) är det som ställer till det.

Jag har tidigare frågat alla vänner, bekanta, grannar etc om att träna ihop men inte fått nåt napp som håller över tid eller som har funkat (som deprimerad blir man ju faktiskt en rätt svår person att samarbeta med måste jag erkänna:)). Men nu har jag (ta i trä) hittat 2 hästar att hjälpa till med då och då, vilket verkligen får mej att helt tänka på annat och bli helt lugn och lycklig för en stund. Hoppas logistiken kring det håller. Att orken och lusten håller i. Jag vill tex orka/våga/kunna svara i telefon, på sms och mail etc när någon söker mej, vilket i dagsläget är en rätt stor utmaning och gör att det sociala skiter sej.

Tack igen för att ni skrev/skriver. Det betyder verkligen jättemycket!

 

Hej hej. Behöver bara skriva av mej lite igen. Vad hjälper det eg… Nån slags förankring i gemenskapen här kanske? Läser om fler som kämpar. Ni är coola och fantastiska, glöm aldrig det! Men ja det verkar som att man ska vara slukad av en svår psykos eller självskada allvarligt varje dag för att falla inom ramarna för att “få hjälp”.

Träffade FK och läkare idag. För första gången just dessa personer (Ni vet – hela tiden nya handläggare och läkare, tror jag träffat ca 15 av varje vid det här laget). De vill ha ut mej i aktivitet nu. I någon “frisk” aktivitet – alltså inte aktivitetshus eller liknande. De föreslår att jag ska ta hjälp av en boendestödjare. Att lägga ansvaret på den personen att få ut mej ur lägenheten och komma igång med aktivitet känns lite som att de får hitta en magiker som kan omprogrammera min hjärna. Och vad ska det leda till? Jag vill inte vilja längre. Har ingen glöd eller drivkraft framåt mer. Är för gammal för att “börja om” och “komma in på arbetsmarknaden” etc. Vill inte fläka ut mej och mina tillkortakommanden mer, för fler personer. Misslyckas om och om igen. Brytas ner.

Hur som. Vad har ni andra för erfarenhet av att få hjälp av boendestödjare för att “komma tillbaka”. Och är det någon som vet om de har tystnadsplikt etc. Vad får de veta om en innan? Läkarutlåtanden, journaler etc?

 

Hej Olive Sypygo.

Hur gick det? Hur går det? Hur mår du? Orkar du svara och dela med dig? Du pratade om extern hjälp med att få dig ut ur lägenheten. Blev det något av det? Jag kan bara säga en sak kring alla dina känslor, tankar och funderingar:

Jag förstår dig. Du är inte ensam. Någon dag snart när jag inte själv är så långt ner så ska jag dela med mig av de dagar då det känns lättare att andas.

Hej.

Ursäkta sent svar! Har mått för dåligt för att skriva. Tack för att du frågar Azure Niriro!

Det gick sämre än jag nånsin kunde ana. En vecka efter mötet så ringde tydligen läkaren till min handläggare på Fk och drog in mitt läkarintyg. Friskskrev mej och satte käppar i hjulet för både rehabilitering, inkomst och boendestöd. Detta fick jag veta 10 dagar efter att hon gjort det. Drog även in min ångestmedicin. Därefter tog både hon och Fk-handläggaren semester så länge att tiden för överklagan gick ut. Jag vet att det låter som att jag ljuger och överdriver, men det är faktiskt helt sant. Läkaren är den enda psykiatrikern på den öppenpsykiatriska mottagningen. Hon har tydligen gjort likadant för fler patienter sa kuratorn. Sedan 1 oktober har jag inte haft någon inkomst utan lånat av vänner. Försökt få hjälp på VC men de hänvisar tillbaka till öppenpsykiatrin. Öppenpsykiatrin hänvisar till akutpsykiatrin för nya recept och sjukskrivning. Rädd för att gå dit pga inlåsning. Hur går det då för katten…? Har lagt varje uns av energi på överklagan, anmälan, telefonsamtal, arbetsförmedlingen etc etc. tagit 2 ”överdoseringar” av lugnande mm – en handfull av gamla psykmediciner jag hade hemma – för att få slippa tänka och bara få sova ett tag. Det har dämpat mej tillfälligt. Tar nu antidepressiv medicin (som annan vikarierande läkare skrev ut i somras men som jag aldrig tog slut på pga biverkningar) på eget bevåg. Får ingen mer tid hos läkaren eller kuratorn och läkaren vägrar remittera över mej till annan mottagning. Försökt med tre egenrimisser men fått avslag. Ska försöka igen. Det är kaos.

Snälla säg att någon känner igen sej. Jävla sjukt system. Hörde just att Anna Odell gjort ny film. Så tacksam över att någon orkar granska och hänga ut psykiatrin.

Hej Olive, har läst din tråd och det låter fullständigt vansinnigt som denna läkare behandlat dig. Så kan det bara inte få vara. Jag har jobbat både som boendestödjare och mentalskötare i slutenvård och är det så att du inte får gehör för egenremiss på annan mottagning ska du inte vara rädd för att vända dig till akutpsykiatrin. Det är ingen som låser in dig om du inte är knallpsykotisk eller säger att du omedelbart tänker gå och ta livet av dig. Du behöver medicin, hjälp och läkarkontakt och du behöver få komma till en annan mottagning. Jag vet inte vilket län du hör till men kolla upp dina rättigheter på nätet. Prata med läkare på akuten, berätta hur det är, att du förvägras medicin och måste ta gammal överbliven och att du behöver hjälp med att få komma till annan mottagning. Kontakta också patientnämnden och anmäl läkaren!!! Jag blir så förbannad. Såhär får det inte gå till!

Kolla och läs mer här http://www.sll.se/verksamhet/halsa-och-vard/synpunkter-och-klagomal/

OS blir berörd av din historia. Jag känner att du har något fint och oförstört i dig, även om du inte känner det nu. Jag känner igen mig också i det du berättar och hoppas att det ska ordna sig för dig. Samhället sviker de svagaste och mest utsatta, så är det. Tror ingen förstår vilket utsatt helvete det är att falla mellan alla stolar och bli bollad fram och tillbaka av folk som inte tar sitt yrkesansvar. Gör ont att läsa hur du lägger dina krafter på att få allt att funka. Jag har varit där, fick hjälp av min familj när det gick för långt. Fick en bra läkare som satte in rätt behandling. Sedan har det varit många år av återhämtning. Med återfall, inläggningar…inget roligt att bli inlåst jag vet. Men när det var som värst var det en lättnad faktiskt. Men tror PH har rätt i att det inte är nåt att vara rädd för i ditt fall.

Du har fått fina svar här och ser nu att du inte är ensam! Snälla låt bli alkoholen, den för inget gott med sig och löser inga problem i det långa loppet. Läkarkontakt, rätt medicin och samtal är vad du ska ha. Jag fick också kämpa med biverkningar från mina mediciner i början. Men alternativet var ju värre, djupa depressioner räddar ju inga liv. Försök samla lite kunskap, även om det kan kännas som en djungel av fakta där ute. Länken från  PH t.ex. Mvh!