Hem > Forum > Livet > Om att få vara fri

Om att få vara fri

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Har gått miste om så mycket pga. trauman som jag har varit med om. Lagt många år på att lära av min historia för att inte upprepa de själv. Ett hårt arbete.

    Ibland möter jag personer som menar på att jag ska ”börja” gå i terapi om jag yppar någon liten brist jag har eller ifall jag mår dåligt. Så jag känner mig lite rädd att falla in i att lyssna på de råden, istället för att lyssna på mitt hjärta och min sanning: Det är redan gjort.

    Grundarbetet är lagt. Jag är fri att gå vidare med gott samvete. Terapistolen är till för någon annan, kanske som är i början av sin kamp, som levt i mycket förnekelse och fasad, men jag har gjort det där redan och behöver istället lära mig att våga gå vidare.

    I veckan fick jag svar från en fotografutbildning att jag blivit antagen. Min lillasyster väntar sin första son i sommar. Mina syskonbarn växer sig allt större. Livet går ganska fort just nu och jag vill hänga med där. Det jag oroar mig för är motivationen, att jag inte riktigt finner pepp i att orka kämpa vidare. Jag orkar liksom inte höra fler gånger att jag ska gå i terapi bara för att jag mår dåligt eller som sagt har en brist i mitt beteende som ”behöver ses över”, typ. För mig blir det som att jag då ska kastas in i mörkret igen då. Till bearbetningen. Där jag varit i kanske 15 år. En ganska lång tid faktiskt?

    Så låt mig få vara fri. Låt mig få flyga vidare nu. Låt mig få betraktas som tillräckligt frisk för att skaffa egna barn och en familj. Låt mig få bli fotograf trots att det är ett riskfyllt yrke för att få in pengar. Låt mig få chansa. Låt mig få andas. Låt mig få återhämta mig utan att bli betraktad som sjuk.

    Fin text. Gå din egna väg… Den låter härlig enligt mig!

    Att chansa och våga är inte enkelt… men jag tror det är värt det…

    Kanske blir man aldrig ”hel”?

    Du verkar redan har gjort ditt inre jobb, kanske dags att blicka utåt… följa dina drömmar och låta dem leda dig dit du vill…

    Trådstartaren

    Kanske är vi alla ”hela”? Kanske är trauman sådant som gjort oss illa men vi har rest oss ändå? Kanske är den största gåvan av de alla att släppa sin historia och våga ta in nytt? Definiera sig med det friska, det sunda, det vackra, med tillit. Kanske är vi inte ens förstörda? Haha. Den tanken är svindlande. Nämen allvarligt talat så har väl terapi visat sig ge ganska liten effekt på personer som mår dåligt generellt? Jag vet inte, har börjat lyssna på poddar där personer växt upp med trauman och som skapat sig egna familjer, klarat av att bygga ett nytt liv. Vissa tror jag ju skippat att ta tag i sitt bagage och då blir det väl lätt hänt att man träffar skitstövlar och sedan har noll koll på om man skadar sina barn också. Men så finns också de som klarat göra både och. Och kanske är det dit jag också vill komma. Ge mig själv fortsättningen.

    Trådstartaren

    Lyssnar just nu en del på den här för att ta in friheten, våren och sommaren. Fin nu under coronan och ifall man känner sig isolerad.

    Erlando & Jules Kyng – Fields Of Gold

    https://www.youtube.com/watch?v=9C8IrVQnToA

    Trådstartaren

    Kygo, Sasha Sloan – I’ll Wait

    https://www.youtube.com/watch?v=ogv284C4W30

    Har gått miste om så mycket pga. trauman som jag har varit med om. Lagt många år på att lära av min historia för att inte upprepa de själv. Ett hårt arbete. Ibland möter jag personer som menar på att jag ska ”börja” gå i terapi om jag yppar någon liten brist jag har eller ifall jag mår dåligt. Så jag känner mig lite rädd att falla in i att lyssna på de råden, istället för att lyssna på mitt hjärta och min sanning: Det är redan gjort. Grundarbetet är lagt. Jag är fri att gå vidare med gott samvete. Terapistolen är till för någon annan, kanske som är i början av sin kamp, som levt i mycket förnekelse och fasad, men jag har gjort det där redan och behöver istället lära mig att våga gå vidare. I veckan fick jag svar från en fotografutbildning att jag blivit antagen. Min lillasyster väntar sin första son i sommar. Mina syskonbarn växer sig allt större. Livet går ganska fort just nu och jag vill hänga med där. Det jag oroar mig för är motivationen, att jag inte riktigt finner pepp i att orka kämpa vidare. Jag orkar liksom inte höra fler gånger att jag ska gå i terapi bara för att jag mår dåligt eller som sagt har en brist i mitt beteende som ”behöver ses över”, typ. För mig blir det som att jag då ska kastas in i mörkret igen då. Till bearbetningen. Där jag varit i kanske 15 år. En ganska lång tid faktiskt? Så låt mig få vara fri. Låt mig få flyga vidare nu. Låt mig få betraktas som tillräckligt frisk för att skaffa egna barn och en familj. Låt mig få bli fotograf trots att det är ett riskfyllt yrke för att få in pengar. Låt mig få chansa. Låt mig få andas. Låt mig få återhämta mig utan att bli betraktad som sjuk.

     

    Gå DIN väg. Gå på DIN känsla.

    Dock tycker jag ej att du bara ska se terapi som att det endast vore till för det du haft nytta av det till.

    Tänker att det finns så många olika syften med terapi. Och olika former av terapi.

    De personer som tycker du ska söka terapi låter mer som att dem ej är redo att ha en relation till dig i både ”vått och torrt”. Det låter mer som att du ska reda ut dig så dem slipper höra.

    Ta hand om DIG och gå i samtal, terapi eller själavård med syfte att nå DITT mål. För att klara av att stå emot ”motståndet” DU möter.

    Du behöver med andra ord ej gå i terapi av samma skäl som förut.

    Och även om man är ”frisk” så kan terapi vara till hjälp under livets gång.

    Lycka till!
    DU kommer reda DIG galant!

    🍀🍀🍀

     

    Trådstartaren

    Tack Yellow Bojoto!

    Jag tror det är så att när man själv inte vill lyssna eller liknande så hänvisar man lätt till terapi. ”Har du någon att prata med?” hör man ju ofta folk säga. Där kan jag känna lite: Jag pratar ju med dig och du är någon.

    Tror det är något sånt att jag känner mig bojad liksom i min historia och är väldigt lyhörd inför att dras tillbaka i bojorna liksom.

    Just idag verkar jag dock vara på gott humör 🙂

    Vassego 😃

    Skönt oxå att du har en glad dag!

    Jag har varit ganska hård mot många sådana liknande kommentarer. Sagt ifrån just som du beskrev. Och jag har dessutom valt bort oinnerliga människor och beteenden.

    Jag känner  mig oxå ”bojad” till min historia. Och på många vis är mitt liv och min framtid faktiskt det oxå. Dock behöver jag ej likställa min person till den. Utan släppa mig fri och njuta av ”här och nu”.

    Jag arbetsr på det. Men påverkas för mycket av andra vad gäller om dem tycker om mig och om intresse finns att ha mig i sina liv.

    Jag trivs tex med egentid men otrivs i ensamhet. Och pga att jag valt bort många. Och många mig. Så har jag blivit än mer ensam. Sorgset. Vilket ej förbättrar min känsla av att vara ”bojad” till min historia.

    Det är även obehagligt och sorgligt att jag mer och mer drar mig till att bli kvar i min ensamhet. Då den börjar bli än mer tryggare då jag känner nervositet, obehag, och otrygghet i det sociala med andra.

    Jag kommer fortsätta att försöka börja ”leva och andas igen”. Kommer säga ja till sociala aktiviteter. Dock med rätt personer. Som jag är trygg med. Mår bra med.  Och det i stunder som passar bäst praktiskt.

    Jag upplever det som att du är på en god väg. För du är medveten. Närvarande. Vet dessutom ditt värde.

    Däremot har du ju även rätten att på ett schysst och respektfullt sätt säga just:

    ”Jag pratar ju med dig och du är någon.”

    När någon uttrycker sig som du nämnt.

     

    Trådstartaren

    Jag vet inte om det också kan vara som en inbördes tävling litegrann mellan oss som har bagage? När någon då hintar om att testa sina vingar kan andra lätt bli stressade. Sedan är det förmodligen också det här klassiska att har man själv ett behov av terapi så skriver man lätt över sin ”världsbild” på andra att de är också precis i den fasen som man själv är i (eller en bra bit bakom, vilket inte är så trevligt). Jag är ju medskyldig till att bete mig på det sättet också. T ex har jag märkt att jag kan ha starka tendenser till att ofta tro ”alla” som mår dåligt har tusen trauman i sitt bagage, men så behöver det ju givetvis inte alls vara. Säger mer om mig än någon annan, förstås.

    Det låter som att du blivit bränd och därför har nästan som PTSD i sociala relationer, stämmer det? Förstår att det blir en svår utgångspunkt då att delvis vilja släppa in men samtidigt vara orolig igen då för att det ska bli mer skadligt än gynnsamt?

    Jag vet inte om det också kan vara som en inbördes tävling litegrann mellan oss som har bagage? När någon då hintar om att testa sina vingar kan andra lätt bli stressade. Sedan är det förmodligen också det här klassiska att har man själv ett behov av terapi så skriver man lätt över sin ”världsbild” på andra att de är också precis i den fasen som man själv är i (eller en bra bit bakom, vilket inte är så trevligt). Jag är ju medskyldig till att bete mig på det sättet också. T ex har jag märkt att jag kan ha starka tendenser till att ofta tro ”alla” som mår dåligt har tusen trauman i sitt bagage, men så behöver det ju givetvis inte alls vara. Säger mer om mig än någon annan, förstås. Det låter som att du blivit bränd och därför har nästan som PTSD i sociala relationer, stämmer det? Förstår att det blir en svår utgångspunkt då att delvis vilja släppa in men samtidigt vara orolig igen då för att det ska bli mer skadligt än gynnsamt?

    Visst är det nog så.
    Inbördes tävlingar.
    Och obalanser beroende på måenden, utveckling osv.

    Och säkert är det många ggr. så vad gäller världsbilder mm med.

    Du är så klok så!

    Ja det stämmer nog bra på mig med PTSD.Fast jag har det nog sedan länge.

    När jag tycker om någon så släpper jag in.
    Visar intresse.
    Men jag har bättre lärt mig det att jag ofta menar mer med vänskap.

    Jag har även märkt att många lämnar mig eller den sk. vänskapen när de mår bättre.
    Eller när dem ej längre har behov av mitt stod och våra nyttiga samtal.

    Eller när dem mår dåligt.
    Då får jag ej finnas.
    Då räknas jag ej.

    Arbetar hårt med att ta beslut snabbare.
    Kring det jag uppmärksammar.

     

    Trådstartaren

    Vad intressant det om att andra lämnat när de själva mått bättre. Kan känna igen det. Sedan finns det den kategorin som är åt andra hållet att de bara vill umgås med en när man är i sitt essä (den tycker jag är vanligast, kanske för att vi lever i en samtid där man förespråkar att se om sitt eget).

    Molly Sandén kom jag att tänka på nu sjunger i någon av sina låtar något i stil med: Du får mig inte nu när jag mår bra, för du fanns inte där när jag mådde dåligt.

    Jag vet inte om det kan vara så att både du och jag kan samtala med andra oavsett om de mår bra eller dåligt, det är inte ett så himla stort steg för oss att skifta och ta emot känslor generellt? Medan andra kanske blir väldigt tyngda när de själva mår bra och då inte vill ”släppa in” svårare känslor än så?

    Ska inte blanda ihop personer nu här heller utan det är så att mina syskon t ex är väldigt positiva till att jag släpper historian. De tycker jag ska gå vidare. Har även andra som förmodligen inte ens tänker i de här termerna av att gå vidare eller inte, de träffar jag ändå och vi pratar inte direkt om mående på det sättet. Men det är väl ”mina likar” jag har större problem med, att just de verkar ha svårast att ge mig den där lilla bekräftelsen att få gå vidare.

    Jag kan känna igen mig i din känsla. Vill också vara fri. Kunna gå vidare i livet och göra de där valen, chansa och gå min väg i ett oberoende, det skulle kunna vara enkelt. För en del människor verkar det vara outsägligt enkelt, man gör, tar de chanser som livet erbjuder en, möter på motstånd men fixar det ändå (utan psykofarmaka). Jag kan avundas dem. Fast många har det nog inte så lätt som man tror.

    I mitt fall tror jag det måste bli små steg i alla fall. Detta då de stora ibland varit för stora helt enkelt. Hur har det varit för dig?

    Tänker att Coronan gör sitt med, man härdar ut och väntar på att livet ska börja. Men du har en chans nu, i och med utbildningen. Det är Din dröm, Din vilja, Ditt liv. Det kanske inte går vägen, eller så gör det det. Men åtminstone kan du vila i att du har varit sann mot dig själv.

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.