Ödets ironier

Ja, men verkligen. Tror att mycket av de problem vi bär på går att härleda till miljön vi lever i. Om vi bara hade en tryggare vardag, social kontakt i den mån vi behöver osv. så skulle vi må mycket bättre. Det är väl psykiatrins blinda fläck tror jag. Eller, i alla fall hos majoriteten jag träffat via psykiatrin. Man tar helt enkelt inte hänsyn till livsförutsättningarna utan fokuserar helt på att bota symptomen antingen med hjälp av mediciner eller diverse övningar. Vilket i sig inte alls är fel – ibland är det vad som behövs. Men det är just att inte överväga andra skäl till det dåliga måendet som blir fel.

Känner så igen mig i att undvika vissa saker för att jag helt enkelt uppfattar mig som för trasig. I mitt fall stämmer det nog tyvärr ibland. Men många gånger går jag nog miste om sådant som skulle förbättra mitt psykiska mående markant bara för att jag vill ”skona” andra. För faktum är att när jag är runt människor jag känner mig någorlunda trygg med, när jag har stöd runtomkring mig i livets motiga stunder – då fungerar jag ganska bra. Det är just att möta allt ensam… jag tror inte vi är byggda för det. Vi behöver varandra. Jag kanske mer än de flesta.

Jag uppfattar en viss bitterhet i att det är du som hjälper andra när du själv också behöver stöd? Att liksom inte få den påfyllningen utifrån som man behöver? Jag tänker att det är jättebra att kunna finnas där för andra – en otroligt fin kvalitet att ha som person – men det blir en väldig obalans när man bara ger utan att få tillbaka. Hur upplever du det att söka stöd hos andra, är det lätt eller svårt?

Tack för ditt svar! <3

Upplever det varken lätt eller svårt att söka själva hjälpen, utan det som jag upplever som problematiskt är att jag inte fått bekräftelse på mina känslor och liksom feeedback som hjälpt något – om det låter rimligt? Det fastnar inte riktigt i att jag inte kan söka hjälp eller nå ut, ibland heller inte om någon försöker hjälpa till, utan problemet är snarare att folk i min omgivning inte har någon vidare fallenhet att vara till någon vidare hjälp. Exempelvis har mina föräldrar aldrig känslomässigt kunnat hjälpa en på djupet. Det har ju minst sagt gjort att man blivit helt ensammen. Lite såna grejer. Och det har absolut gjort mig bitter måste jag säga, att jag kan hjälpa andra men andra kan inte hjälpa mig.

Ah, förstår. Tror att det är lättare att hjälpa andra eftersom att man ser situationen utifrån istället för att vara mitt i det. Till och med psykologer kan ju behöva gå till psykologen trots att de är så välutbildade på området. Och sedan är det väl läkande i sig att möta någon som kan bekräfta, ge stöd och råd. Förstår att det känns jobbigt att inte ha den supporten.

Jag har också stått väldigt ensam i långa perioder i mitt liv. Något som hjälpt litegrann är att försöka att se på sig själv utifrån. Att liksom visualisera sig själv där man sitter. Helt plötsligt ser du på dig själv som du skulle se på någon annan. Du kan se och förstå tankarna och känslorna som finns i kroppen utan att själv bära på dem. Precis som du skulle göra för en vän. Vill du ha en lite mindre flummig metod så kan du bena ut vad du tänker, känner och vad som de facto hänt i tre olika spalter. Därifrån kan du säga till dig själv: jag har en tanke som säger att…. jag har en känsla… Det är ett annat sätt att försöka få lite distans till det som händer. Därifrån är det lättare att ge sig själv de tips man skulle ge till någon annan.

Men det är verkligen bara plåster på såren. Jag funderar på om det finns någon annanstans du skulle kunna vända dig om ditt kontaktnät inte kan ge den typen av hjälp, ex. psykiatrin/en stödlinje? <3

Ja jag gör ofta så att jag försöker se på min egen situation på likartat sätt, och faktiskt precis såsom jag möter andra: vad skulle jag känna om det där hände mig? Vilka känslor skulle vara mest närvarande? Men jag tror det jag behöver öva upp snarare är toleransnivån för när motparten haltar i sin ”spegling”, när feedbacken och återkopplingen man får känns pinsamt dålig. Hur hanterar man det med lugn och utan att bli irriterad/besviken (börja efter ett tag förakta/tycka mindre om personen)?

Ett exempel kan vara att mina föräldrar har svårt med empatin och att förstå andra människor. Sedan har de tre barn som har en fullt normal empatisk förmåga. Jag är väl den mest empatiska utöver det, vilket innebär att varje gång familjen möter motgångar så levrar jag upp.

Detta innebär att föräldrarna blir bemötta med empati av oss barn år efter år, men vi blir inte det av dem. Vi kan med andra ord bekräfta deras känslor, vara respektfulla, varma, ge kloka råd, värna och vara försiktiga för att inte skada. Föräldrarna mår alltså toppen när vi umgås. Medan vi blir kyligt behandlade, föräldrarna förstår övh inte enkla resonemang. Är lättkränkta och kan under inga omständigheter ta kritik eller på andra sätt hantera om någon tycker annorlunda.

Det är lite såna grejer jag kan känna bitterhet över.

Ungefär som att vara väldigt mån om att inte störa sina grannar med jobbiga ljud, så den grannen får det därför väldigt behagligt. Medan grannen själv inte bryr sig alls om en och lever därefter. Det är liksom orättvist. Den ena anstränger sig och den andra mår underbart, och den andra gör det inte och därmed skadar omgivningen.

Jag har liksom svårt att hantera sånt här. Hur gör man ens det?

Jag vet inte men jag tycker orättvist är rätt ord. Föräldrar borde ju backa vid kritik, om kritiken handlar om hur de gjorde eller var i sin föräldraroll. För att hjälpa barnet, (eller det lilla barnet i det vuxna barnet) att förstå att den inte orsakade eller var ansvarig bristerna som fanns. Även om föräldern tycker att kritiken är orättvis, och att den ibland kanske är det. Men det är ju inte riktigt en personlig kritik, det kan vara en kritik som kommer från ett barn som inte fick nog hjälp att hantera känslor och en överväldigande värld.

Jag vet inte vad det beror på, om det kan vara  ett försvar i ibland, att den (föräldern) inte vill känna känslan av att ha varit otillräcklig.

Jag tänker på att det är en sorgeprocess, att inse hur mycket som hade kunnat vara annorlunda och bättre. En berättigad ilska och sorg över de missade möjligheterna, man måste liksom igenom det men att det går att komma ut på andra sidan.

<3 Vi har lämnat den processen egentligen för länge sedan inom familjen att prata om uppväxten och om hur föräldrarna brast förr om åren. Just det är mer eller mindre ett avslutat kapitel.

Det är mer vardagssituationen nuförtiden som är kämpig i relation till föräldrarna. Exempelvis att man lyfter ett helt vanligt ämne om precis vad som helst och får oerhört märkliga svar tillbaka. Det är som att de är oförmögna till att bekräfta det man säger eller bara föra ett vanligt samtal. Alltså naturligtvis säger ju det sig själv att sådana här föräldrar inte förändrar sig och blir ”funktionella” senare i livet oftast, men det som skaver är då att uppväxten var helt crazy med deras sätt att vara och så lämnar man det, men så nu när man själv är lika gammal som de var då, så blir man ständigt irriterad och känner hopplöshet inför hela grejen att man själv får vara deras föräldrar medan de är barnen i relationen. Exakt så är dynamiken. Det är man själv som klarar av att ge föräldrarna stöd och feedback.

Så det är något mer toleransnivån man får kämpa med nästan till det absurda. Det är jättesvårt!

Ja, det jag sörjer är inte barndomen längre utan det jag är ledsen över är att de aldrig förändrade sig och kom till insikt, sökte hjälp för deras psykiska störningar (vill jag nog gå så långt att kalla det faktiskt). Det är någonting med empatin hos de här två som haltar. Det finns också en känslokyla som jag tycker är suspekt rakt av. De sökte alltså aldrig djupare hjälp för det här i sina liv och nu är ju det helt klart försent när de är inne på ålderns höst och dör snart. Det är det jag sörjer numera. Att det aldrig blev bra. Aldrig löste sig. Fick ett lyckligt slut.