Hej, ny här… Har bläddrat lite bland trådarna, och man ska ju inte jämföra, men det känns som om mina “problem” är futtiga jämfört med hur många av er andra mår… Men, ändock hamnade jag här….
Behöver få skriva av mig… Saken är den att jag är så jäkla less på att finnas till! Läste en artikel för ett tag sen som en som hade diagnosen Dystymi – kronisk depression. Googlade såklart och kände igen mig i nästan allt!
Ända sen tonåren har jag varit deprimerad. Växte upp i ett kärlekslöst hem där känslor inte var ngt man skyltade med. Var utanför i skolan och hade väl aldrig ngn riktig kompis. I gymnasiet började jag bli sjuk och hann knappt in i yrkeslivet förrän jag kraschade och blev kronisk sjuk. Drog på mig ytterligare en skada som förvärrade läget och blev tillslut sjukpensionär…
Så har jag levt hela mitt vuxna liv, utanför samhället och sociala sammanhang. Lider av hjärntrötthet sen många år tbx pga olika fysiska och psykiska trauman och det tillsammans med mina sjukdomar så är min värld väldigt liten… Min man jobbar borta om veckorna så jag sitter hemma, ensam utan ngn egentlig mening. Hade det inte varit för våra djur så hade jag inte klivit upp ur sängen många dagar. Jag försöker göra ngt varje dag, men med begränsad fysisk förmåga och en kropp som motarbetar så blir det ofta bara dagar i soffan framför tvn, förutom när jag är ute med hunden. Men t.o.m djuren känns som en belastning en del dagar. Då jag bara vill stänga in mig i ett mörkt rum och skrika tills rösten försvinner….
Inget känns roligt eller lockande. Jag får tvinga mig att göra dom enklaste sysslorna de flesta dagar. Jag är så trött på att leva!! Har funderat på att avsluta mitt liv många gånger, planerat i huvudet och nästan bestämt datum, men aldrig vågat. Vill väl egentligen inte dö, iaf inte på det viset… Brukar be om att bara få somna in när jag lägger mig på kvällen, och blir lika besviken när jag vaknar på morgonen. Det bästa jag vet är att få lägga mig och sova på kvällen, och det värsta jag vet är att kliva upp på morgonen….
Vissa händelser kan kännas lyckliga och jag kan vara glad och uppåt ett tag, men för det mesta är allt grått och tradigt…
Har provat antidepressiva tabletter, men tyckte inte det gjorde ngn skillnad. Gått kurser i personlig utveckling och har vissa verktyg att använda, men det förändrar inte mkt.
Är bara less på att finnas till. Leva i den här världen. Allt snurrar fortare och inget har längre ngn mening känns det som. Man ska vara så jäkla lyckad, lycklig, snygg och framgångsrik. Ha familj och åka på solresor. Anordna mysiga middagar med vänner och le hela jävla tiden. Visst, jag vet att många inte har det så, men de flesta är iaf närmre den idyllen än vad jag är.
Känner mig obetydlig, misslyckad, förbisedd och ovärdig. Fattar inte alls vad jag gör i den här världen alls. Jag fyller ju inget syfte överhuvudtaget!
Tack, till dig som orkat läsa allt…
