Ny här – Varför lever jag??

Hej, ny här… Har bläddrat lite bland trådarna, och man ska ju inte jämföra, men det känns som om mina “problem” är futtiga jämfört med hur många av er andra mår… Men, ändock hamnade jag här….

Behöver få skriva av mig… Saken är den att jag är så jäkla less på att finnas till! Läste en artikel för ett tag sen som en som hade diagnosen Dystymi – kronisk depression. Googlade såklart och kände igen mig i nästan allt!

Ända sen tonåren har jag varit deprimerad. Växte upp i ett kärlekslöst hem där känslor inte var ngt man skyltade med. Var utanför i skolan och hade väl aldrig ngn riktig kompis. I gymnasiet började jag bli sjuk och hann knappt in i yrkeslivet förrän jag kraschade och blev kronisk sjuk. Drog på mig ytterligare en skada som förvärrade läget och blev tillslut sjukpensionär…

Så har jag levt hela mitt vuxna liv, utanför samhället och sociala sammanhang. Lider av hjärntrötthet sen många år tbx pga olika fysiska och psykiska trauman och det tillsammans med mina sjukdomar så är min värld väldigt liten… Min man jobbar borta om veckorna så jag sitter hemma, ensam utan ngn egentlig mening. Hade det inte varit för våra djur så hade jag inte klivit upp ur sängen många dagar. Jag försöker göra ngt varje dag, men med begränsad fysisk förmåga och en kropp som motarbetar så blir det ofta bara dagar i soffan framför tvn, förutom när jag är ute med hunden. Men t.o.m djuren känns som en belastning en del dagar. Då jag bara vill stänga in mig i ett mörkt rum och skrika tills rösten försvinner….

Inget känns roligt eller lockande. Jag får tvinga mig att göra dom enklaste sysslorna de flesta dagar. Jag är så trött på att leva!! Har funderat på att avsluta mitt liv många gånger, planerat i huvudet och nästan bestämt datum, men aldrig vågat. Vill väl egentligen inte dö, iaf inte på det viset… Brukar be om att bara få somna in när jag lägger mig på kvällen, och blir lika besviken när jag vaknar på morgonen. Det bästa jag vet är att få lägga mig och sova på kvällen, och det värsta jag vet är att kliva upp på morgonen….

Vissa händelser kan kännas lyckliga och jag kan vara glad och uppåt ett tag, men för det mesta är allt grått och tradigt…

Har provat antidepressiva tabletter, men tyckte inte det gjorde ngn skillnad. Gått kurser i personlig utveckling och har vissa verktyg att använda, men det förändrar inte mkt.

Är bara less på att finnas till. Leva i den här världen. Allt snurrar fortare och inget har längre ngn mening känns det som. Man ska vara så jäkla lyckad, lycklig, snygg och framgångsrik. Ha familj och åka på solresor. Anordna mysiga middagar med vänner och le hela jävla tiden. Visst, jag vet att många inte har det så, men de flesta är iaf närmre den idyllen än vad jag är.

Känner mig obetydlig, misslyckad, förbisedd och ovärdig. Fattar inte alls vad jag gör i den här världen alls. Jag fyller ju inget syfte överhuvudtaget!

Tack, till dig som orkat läsa allt…

Hej och tack för du delar med dig.

känner igen mig med att ibland känns det så skönt att bara få somna in, även om det inte är ett alternativ för mig. Som tonåring hade jag planerat ta mitt liv och bestämt hur det skulle gå till och hur jag skulle skriva brev. Men av stod pga en släkting som betydde mkt för mig. Ville inte göra henne illa. När jag får en motgång kan jag känna impuls att falla tillbaka till att bara slippa allt och dö. Men jag har positiva saker också nu som är värt livet som jag förlorar annars.

Vet din man om hur du känner?

Tycker mycket är så falskt lyckligt nuförtiden allt som finns på nätet forum är så jäkla falskt och ger en dåligt samvete för man inte känner sig så.

Tänk om alla kunde bara vara sig själva och våga visa sina dåliga/svaga sidor som vi alls har istället för det perfekta livet som visas upp där den ena ska vara bättre än den andra.

Vet inte om detta var till någon hjälp ? , men jäkligt skönt att kunna skriva av sig .

skickar stor ärlig kram till dig!

Tack snälla för ditt svar, Pink Vadoro!

Jo visst genomskådar man ytan på mkt, många mår nog dåligt under den perfekta fasaden dom visar utåt. Min far t ex var en sån. Utåt sett skulle vi vara så lyckliga och ha det bästa, men bakom stängda dörrar pyrde missnöjdhet, ilska och ångest. Han pratade om oss med sina arbetskompisar och skröt om hur duktiga vi var på ditt och datt, men sa det aldrig direkt till oss… Aldrig fick vi höra orden Jag älskar dig av våra föräldrar. Sånt sätter spår. Även om jag bearbetat mkt genom åren så finns det ff ärr kvar…

Så nog vet man att många inte är så lyckliga som dom ger sken av…

Min man vet att jag mår dåligt. Hur dåligt vet jag dock inte om han fattat. Han försöker ju stötta och gör saker för att få mig på bättre humör, men grundorsaken till mitt mående är ju ff kvar oavsett hur mkt man försöker lätta upp stämningen. Jag har sagt till honom vid flera tillfällen att jag haft tankar på att avsluta allt. Han tycker att jag borde försöka ägna mig åt hobbies som gör mig glad, men när man är så trött att man knappt orkar andas av psykisk och fysisk utmattning så är det ju inte så lätt att starta ngt, än mindre umgås med folk. Jag har ett par vänner som jag träffar ibland, men oftast så orkar jag bara inte umgås med folk… Har jag en bra period så kan det vara kul, men det var länge sen nu….

Har en syster som står mig nära, men vi bor långt ifrån varann och kan inte träffas så ofta som vi skulle vilja. Hon har det tufft i sitt liv oxå så jag ringer inte gärna och beklagar mig för henne.

Tänker ofta på om livet skulle vara lättare om man var blåögd, och inte kunde genomskåda samhället och människor. Jag har förmågor och kan läsa av människor och situationer, känna av när ngn ljuger t ex, på både gott och ont. Det känns som om man “vet” för mkt för att orka leva på den här dåraktiga planeten!

Tack för fin respons!

Jag har funnit många likheter med mig och högkänslig personligheter.

Finns mer att läsa på denna sida http://www.hspsweden.eu/

☺️??

Hmm det där med föräldrar som skryter offentligt och sedan aldrig berömde en privat känner jag igen. Även att frustrationer som inte fick visas offentligt kom fram i hemmet.

Vi är nog många som haft det så även om vi inte diskuterar det så ofta…

[Pink Sypopi]

Hmm känner igen mej det mesta faktiskt. Trött på ensamheten Men ändå vågar jag inte göra något åt det. Mycket känns svårt bara. Svårt att hitta glädje. Har tyvärr inte bra råd vad man ska göra. Jag har lite grejor för mej. Men känner mej ensam väldigt lätt.

Indigo Bedupi.

jag blev fascinerad av din tråd titel, varför lever jag.

Bara lite kort om mig: man, 40 år snart, autism, biolog, förtidspensionerad, fibromyalgi, ångest.

Nu till din rubrik. Vi är alla sammankopplade i universum. Vad är atomer, vad är människor. Jag skulle säga att du lever för att infomationen i dina atomer som din kropp består av ger upphov till dig. Du är ett informationsflöde som kommer ifrån universum sig självt.

Tro på mig när jag säger att jag känner igen mig i delar av din beskrivning. En tredjedel av dygnet har jag kognitiv energi att göra saker. En tredjedel så sitter jag i själens mörker helt utmattad. Och en tredjedel försöker jag sova. Min autism gör att jag blir extremt trött och utmattad.

Mvh