Hem > Forum > Livet > Negativ självbild

Negativ självbild

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Terapeuten jag har tycker att jag har en negativ självbild. Vilket ju stämmer såklart. Hon säger också att det låter som att jag stått ensam mycket när jag blivit traumatiserad (våldtagen, misshandlad eller hotad). Vad har det gjort med din självbild frågar hon återkommande. Och så menar hon att det på olika sätt även lett till att jag har svårt för att sätta gränser i tid och värna om min självkänsla. Terapeuten ser lite häpen ut när jag pratar om t ex en kompis jag har och hur han behandlar mig. När jag pratar om mina föräldrar ser hon närmast chockad ut. Och när jag beskriver olika fragment eller situationer pekar hon på att jag måste ha en jättedålig självbild eftersom jag inte står upp för mig själv – tidigare. Utan låter det gå långt innan jag sätter ner foten. Då är det jag som ser ut som en fågelholk istället. När hon vidare pratar om att man inte ska släppa in vissa människor utan att folk i regel ”sållar” lyssnar jag som om hela min världsbild vänts upp och ner. Jaha, svarar jag förvirrat.

    Hon säger också att jag inte lärt mig att vara i relationer där mina behov fylls och att jag därför saknar erfarenhet av att sätta gränser, när de inte gör det. För mig är det oftast det mest normala att tassa lite på tå vid sidan om och sedan bli arg långt senare. Det kan ta år. Då går det plötsligt upp ett ljus hos mig att motparten är ett litet svin ju. Hur kan jag ha missat det? Jo, just för att jag har så dålig självbild och självkänsla så tror jag det är helt normalt att relationer ser ut så. Förstår nästan aldrig när det är maktkamper förrän jag skriker rakt ut och undrar varför jag känner mig så gaslightad.

    Gud alltså, att gå i terapi är så himla fascinerande. Läxan jag fått är att vara observant på när jag ”egentligen” tycker att det är bifogat av att bli lite irriterad eller sätta en gräns, men där jag oftare väljer att inte agera på det. Terapeuten vill att jag värnar mer om mig själv och tycker inte jag längre ska låta mig bli behandlad så illa.

    Håller med om att terapi kan vara fascinerande. En fråga som min terapeut upprepat några gånger och som jag gillar är ”Hur påverkar/påverkade det DIG?”. Tidigt i processen påpekade han att jag har bristande tillit till andra och det fortsätter vi prata om. Jag har också svårt med gränssättning i någon mån men jag är så rädd för att vara i kontakt med andra att den inte blir så prövad. Men oavsett det så blir jag nog arg eller ledsen rätt snabbt på andra. Fast så var det inte alls lika mycket gentemot min förälder när jag var yngre. Tyvärr eller vad jag ska säga blir jag överlag mest arg och ledsen på mig själv. Det är väl här min negativa självkänsla och självbild blir tydlig. Lycka till med din läxa!

    Trådstartaren

    Green Fafybu <3

    Tack för att du ville dela med dig! Intressant att läsa.

    Måste säga att i am on fire. Det är som att terapeuten plötsligt fått mig att hajja till och nu har jag under den senaste veckan satt massor av gränser! Satte en tidigare ikväll där jag blev kallad ”dumbom” av någon (igår då, och reagerade idag.. hmm). I vanliga fall hade jag bara ignorerat det men så märkte jag att jag gick runt och varvade det här lite i huvet. Terapeuten vill att jag ska agera mer på impuls istället för att bygga upp ilska och sedan bli skitarg. Kanske du också kan öva med? Måste säga att det är jättekul! Vi kan dela här också om hur det går för oss? Tänkte på det du skrivet om gränssättning och att framförallt inte bli arg på andra utan istället sig själv.

    <3

    Vad kul att att höra om dina framsteg och att de gör dig glad!! Vill gärna dela erfarenheter. Jag möter sällan på den typ av kränkningar, alltså glåpord, som gör att jag förstår att jag bör sätta en gräns. Ibland tror jag det är som min terapeut säger, ungefär att människor gör som de vill och kan inte styras. Men att agera på impuls låter bra, antar att det betyder att du ska förmedla dina känslor där och då de uppstår och inte förstora upp eller förtränga saken. Om man istället grubblar på det inbillar man sig kanske lättare att man har makt att styra den andra att bete sig bättre eller förstå en bättre, men det enda man kan göra är att dela sin upplevelse. Eller om man inte kan komma överens om en sak kan man argumentera. Har du känt samma, att du känner ansvar för vad andra gör mot dig?

    Trådstartaren

    Ja-ja, verkligen! Innerst inne väcks den känslan… Det är lite som att om man har kjol och blivit våldtagen får man skylla sig själv. Skriver man något korkat får man räkna med att bli kallad dumbom. Typ så. Eller snarare kanske att analysera varför situationen ens uppstått och hur man kan göra annorlunda för att slippa bli utsatt igen. Om du förstår vad jag menar.

    Tror det är så att genom att dela sin upplevelse står man upp för sin verklighet. Det är det jag arbetar mycket med nu. En form av markering ifall jag tycker någon passerat en gräns. Sedan om den tycker jag är jätteknäpp eller överreagerar så är det helt okej. Det viktigaste är framförallt att visa sig själv att man är värdefull och ska bli behandlad med respekt.

    Vill du berätta i vilka situationer du blir arg på andra och hur du har hanterat det?

    Jag förstår.

    Jag kan bli arg eller sårad, vilket ord man nu väljer, när en person gör något som egentligen är välmenande och så, det behöver inte alls vara glåpord. Men jag kan uppfatta situationen som att den andra personen tycker synd om mig, till exempel, och ser sig själv som en glädjespridare… Det var ett exempel. Lättast uppstår min irritation med nya personer. Jag visar inget, medvetet, om jag som här anar att det är jag som är känslig.

    Trådstartaren

    Är det att du missförstår motparten eller är det så att personen faktiskt är lite nedlåtande? Vet inte om du är intresserad av psykoanalys och om ni jobbar med det i terapin? Jag kan tycka det är spännande att analysera på djupet vad det handlar om när man möter olika triggers i sin vardag. Tänker att just möta glädjespridare och själv bli placerad i motsatt fack, låter som en sån grej man kan ha mött tidigare i livet och därför får extra svårt för framöver? Eller det om att ta illa vid sig när någon tycker synd om en. Jag har lite så när det kommer till att jag upplever mig bli kritiserad att jag direkt kopplar ihop det med en nedvärdering och typ sadistisk utövning – ett hånfullt straff.  Vilket ju absolut inte stämmer allra oftast. Tror det är min mamma som spökar där. Hon är exakt så och har straffat mig mycket. Känner du att ses som ett ”offer” är något du avskyr?

    Din första fråga är ungefär sådant som jag kan diskutera med min terapeut i vår psykodynamiska terapi. Fast jag brukar oftast välja att prata om mardrömmar som jag får varje vecka. Psykoanalys har jag aldrig gått i. Tror absolut det är inom det acceptabla, det beteende jag mötte, och att jag överreagerar. Det beror på situation men just här tyckte jag att jag framstod för mycket som ett offer, så ja, du förstår mig rätt.

    Trådstartaren

    Green Fafybu <3

    Idag sa terapeuten likadant till mig att jag har en jätteliten tillit till andra människor (och inte konstigt, lade hon till..). Tror hon sagt det tidigare man har nog inte lyssnat riktigt och hållit med. Nu tycker jag nog att det kan stämma. För min del bottnar det i en uppväxt utan någon anknytning till en vuxen person. Blev så otrygg av det. Idag kunde jag se också att pga. det så riktade jag kritiken inåt istället för utåt. Om jag inte klarade av något tyckte jag det var mitt eget fel. Att jag var fel. Kunde inte se att det kanske är lite orimligt att ett litet barn ska klara sig själv. Hur som helst kan jag förstå mer om självkritiken och den negativa självbilden tror jag nu. Borde ha riktat kritiken utåt men det gjorde jag inte. Istället avskydde jag i stunder mig själv för mina brister. Tragiskt egentligen hur det kan bli. Aja. Gjort är gjort.

    Min terapeut är hittills noga med att inte bekräfta min svaga tillit till andra som naturlig. I början blev jag väldigt rädd för att det betydde att hen inte förstod mig, att jag överdrev. Men det betyder egentligen, tror jag, att hen vill få mig att se det ur ett så objektivt perspektiv jag kan. Lite djävulens advokat över det. Fast, som hen påpekar så har jag en djupare inblick i det än hen.

    Känner verkligen igen mig i att skuldbelägga sig själv. Gör det ännu starkare, eller mer medvetet, nu än som liten. Även om det kanske är objektivt jag som har skulden så är det jättemycket självhat inblandat och det plågar. Står lättare ut med svårigheter om jag ser det som någon annans fel.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.