När självhatet blir för stort
-
Avregistrerad användare
För att dra en lång historia kort:
Jag har levt med psykisk ohälsa i nära 17 år och haft återkommande problem med att upprätthålla en relation. Många börjar bra, men så tar de slut och livet fortsätter på ett annat vis. I min nuvarande 6 år långa relation till min sambo har jag varit så nära “lycklig” jag tror jag kan bli i livet. Jag började förstå att detta är på riktigt och att jag VILL att det ska vara på riktigt.
Sedan är jag otrogen med en väldigt gammal vän. Varför eller hur spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att det här är ett svek, en käftsmäll, ett sånt jävla misslyckande och en så överidiotiskt empatilös handling som jag inte kan möta mig själv med. Min sambo vet om det för jag berättade det själv. Vi försöker gå vidare och vissa dagar orkar jag mer än andra. Vi talar mer och på ett bättre sätt med varandra än någonsin tidigare. Vi SER varandra och min sambo är tydlig med att kärleken är så jävla stark att det är värt att kämpa.
Men jag kan inte leva med mig själv. Jag ser på mitt liv, alla mina misstag och jag ser på min ohälsa. Mitt hem känns som om det är inlindat i bomull och ingenting är på riktigt längre. Det är ca 3-4 månader sedan jag berättade om mitt svek. Vi har pratat om det några gånger men nu klarar jag inte av att prata om det mer. Jag… Jag har tagit mitt ansvar, svarat på frågor, bett om uppriktig och ångerfull förlåtelse och det finns ingenting som skulle kunna få mig att utsätta min sambo eller någon annan för något liknande igen. Men så dyker det upp igen. Ältande. Samma frågor. Igen. Och igen. Och jag svarar. Och sedan blir allt så obarmhärtigt mörkt, kallt och av stål. Igår var den första dagen då jag föll samman och medan jag tittade på min sambo i ögonen så sa jag “jag vet inte om jag orka leva längre”.
Jag vet rent logiskt att livet går vidare. Man tänker förhoppningsvis annorlunda om ett år. Jag har levt så pass länge och genom så pass många motgångar och upplevelser att jag vet att morgondagen finns, att den aldrig är lik någon annan. Men nu handlar det om hur man ska orka se morgondagen tillsammans med sig själv. Hur orkar jag ens försöka när jag slutligen känner att jag inte är värd att andas samma luft som den människa jag lever med? Jag vet fan inte var jag ska ta vägen.. Ångesten äter upp mig inifrån och jag kan inte somna eller vakna utan att självhatet tar över.
Tack för.. Att jag fick skriva av mig.
Avregistrerad användareHej och tack för att du delar med dig.
Det låter som du bär på en del skam och skuld som gör att det känns outhärdligt, stämmer det?
Jag vet inte hur det är för dig, men för mig brukar det hjälpa om jag ändrar fokus från “jag är dum och dålig” till “Vad var det jag längtade efter när jag gjorde som jag gjorde?” Omväxling/bekräftelse/närhet? Dessa är behov som vi alla har och det är helt naturligt. Sättet vi försöker tillgodose behoven på kan däremot vara mindre lyckade ibland, men för mig blir det mindre smärtsamt att tänka på att det var ett grundläggande behov jag försökte tillgodose.Låter ändå hoppfullt att ni pratar mer med varandra nu.
Hoppas du hittar ett sätt att hantera det på som funkar.
KramAvregistrerad användare TrådstartarenHej Purple Nojume,
Och tack för ditt svar. Jag har en grundläggande idé om vad det var som drev mig till att ta sådana hemska beslut. Jag tog mig själv till akutpsyk/dygnet-runt-psyk då tankarna blev allt för mörka och gjorde mig mer eller mindre rädd för mig själv. Väl där sade läkaren något intressant: “Det låter på det du berättar om dig själv och ditt liv som att du har sökt trygghet i kaos, emotionellt kaos. När du sedan står inför ett tryggt liv tillsammans med en trygg person med en genuint trygg familj så vet du inte vad du ska göra och det spårar ur innan du ens lägger märke till det”. Där började många klockor ringa, inte bara för den här gången men för så otroligt många gånger tidigare. Min ånger och mitt enorma självhat har aldrig varit såhär påtagligt, så otroligt överväldigande. Det blir inte bättre av att jag knappt får någon sömn. I nuläget väntar jag på tid tillsammans med kuratorn på min VC innan bedömningsenheten tar beslut om psykolog. De anser att jag behöver psykoterapi istället för KBT, men då KBT är den nya standarden så kan det bli svårt.
Jag försöker glänta lite på glädjen varje dag, men det är så svårt ibland att möta min sambos ögon och veta just hur överjävla illa jag har gjort den människa som allra minst förtjänar det. Tack för ditt svar. Det… Hjälper..
Ångrar du någonting så grovt i ditt liv att nästan varje minut har cirkulerat kring tankarna och känslorna kring det? Har du känt dig uppslukad av din egen självförakt någon gång?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.