Hem > Forum > Livet > Några ord…

Några ord…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Avatar

    Känner sorg och ensamhet. Bär på mycket, ingen jag känner att jag kan anförtro det åt. Har egentligen ingen riktig vän. Varit kraftigt medicinerad tidigare. Fått lov att gå ner lite i dem men då kommer det jobbiga. Livet. Man är inte likgiltig och bedövad längre utan känner mer. På gott och ont. Är rädd för att bli deprimerad igen. Kämpar med att stå ut.

    Det är j*ligt tufft att inte kunna anförtro sig till ngn. Träffar du ngn terapeut? Jourhavande präst eller kanske (jag har inte gjort det men tänkt på det) träffa en präst i kyrkan?

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack för ditt svar Red Q :). Ja det är tufft…har svårt att prata om de svåraste grejerna. Vill inte bli sedd som en galning…ibland kan det man själv ser som sanningen vara galenskap för andra…det får en att känna sig utlämnad…det besparar jag mig. Nej träffar ingen. Blivit tilldelad nån då och då i det förflutna men ingen kemi där och då vill jag inte öppna mig. Självbevarelsedrift kanske…det spelar inte så stor roll för mig om den jag snackar med har nån särskild titel…räcker med att nån lyssnar. Har funderat på jourhavande präst. Rädd för att inget vettigt blir sagt dock. Känns som att den tjänsten är för dem som pressats närmare ruinens brant? Jodå har möjlighet att prata med kyrkfolk…men tycker mig märka ett vist distanserande…hmm:ande och leenden…nej finns nog inget där att hämta. Vill ge upp ibland…missköta mig och hamna på avdelning…ibland bara försvinna. Somna in. Men gör inga dumheter där, den dan jag lämnar den här världen ska det ske på naturlig väg. Rädd för lidande dock. Ett utdraget och förnedrande slut. Är du med? Vill inte bli sedd. Som ett djur så vore det skönt att gå till skogs och få gå bort i all avskildhet…men ingen vits att romantisera det heller. Nu kommer det som jag tror jag delar med många: De anhöriga. Jag blir kvar mycket pga dem. Skulle aldrig lämna dem med en sådan sorg och förtvivlan. Vore jag ensam i livet hade jag nog varit borta för länge sen.

    Sorry för långt svar, vet inte om du orkat läsa. Jag är glad och tacksam över ditt svar :). Mvh.

    Åh, vad jag känner igen att missköta sig och bli omhändertagen. Jag brukar tänka att det skulle vara som att få vara barn. Inget ansvar och dessutom inget konstigt med att man slipper. Eftersom man bara är ett barn.

    Jag känner igen mig i tankarna om anhöriga också, på det hela taget känner jag igen det mesta 🙂 Hm, tragiskt nog. Själv känner jag mer att jag inte vågar avsluta livet men också, känns fånigt, att man ju inte ”får” ta livet av sig. Jag har försökt en gång för övrigt. Tänker på att göra det ofta just nu. Har familj men inga barn åtminstone. Bitvis är det skönt att tänka på det, bitvis dränerar det framtidstron.

    Det där med inget vettigt sagt. Jag tänker att det är skönt bara att någon lyssnar på en och då även löjliga, galna, hemska och opassande tankar. Att det inte behöver bli ngt vettigt sagt. Det är jobbigt när motparten tar över snarare än att lyssna, det är också en risk. Plus att jag känner att det blir tjatigt, saker jag säger eftersom jag inte kommer med så nya tankar. Jag ältar mest tror jag.

    Du skriver längre än jag, det är sant, fast .. jag känner snarare att det är jag som är talträngd. Vi är väl bra på att racka ner på oss båda två.

    Lite skönt att skrivas med dig här ändå. I det lilla.

    Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar
    är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar.
    Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon
    om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta
    självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som
    verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller
    mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt
    med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du
    behöver få hjälp. Vi tror på dig.

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack för svar Red Q. Mm…det är frestande att gå down hill…har gjort det förr. Men har lagt ner mycket arbete med att hålla mig på rätt köl nu så det skulle kännas som ett nederlag. Ja…jag håller med om dina känslor angående att få lämna över allt ansvar som du beskriver! Men jag är envis och när de kör mig till akuten är det sista alternativet. Kroppj**eln är envis med, kan den inte bara ge upp? 😉 Har ju haft bröstsmärtor och varit riktigt risig men blir väl gammal tyvärr. (Låter kanske hemskt det jag skriver men här inne får man väl vara lite hemsk ;). Jag mår ju bra också mellan varven och då vill jag inte lämna in lika lättvindigt.

    Jag tänker att det är bra att du inte vågar ta ditt liv. Att det bär emot så. Gick det med ett knapptryck hade vi nog förlorat en tredjedel av världens befolkning eller nåt…Det går att bli bättre, jag vet det. Det är bara så förb***at svårt ensam. Utan att ha en pysventil nånstans. Idag ville jag bara gråta bland allt folk. Sprängde nästan i bröstet. Men det är svårt. Mycket fryst gråt där inne. Det där med att man inte ”får” ta livet av sig tycker jag mig också känna igen.

    Inga barn här och blir inga heller. Vill inte att de ska få det jag fått i livet…förstår att du slits mellan känslorna där. Löjliga galna hemska och opassande tankar har lika stor rättighet att finnas till som de mer ”passande” och trevliga tankarna känner jag. Utan att få ventilera dem, vad är det då för vits? Egentligen är de ju harmlösa, eftersom de bara är tankar. Nej det behöver inte bli något vettigt sagt :).

    Ja jag uppskattar också att skrivas med dig, i det lilla. Ha en fin dag i morgon, så fin som den kan bli 🙂

     

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack moderatorn…vem det nu var riktat till.

    Jo, visst vore det ett nederlag. Där ligger en stor del av lockelsen. När man förlorat är det liksom klart, ingen har krav. Drömmen om att få vara barn har inte nackdelen av skammen 🙂

    Fasen, det är lustigt, jag har tänkt att det är konstigt att kroppen inte ger upp trots att huvudet har gjort det! Sa exakt de orden för bara någon vecka sedan. Snarlikt dina tankar låter det som.

    Jobbar du? Eftersom du skriver om att gråta bland folk tänkte jag. Jag är sjukskriven för depression och eftersom jag inte lyckas ta mig för så mycket annat är det väldigt tomt. Jag är sammanboende så den kontakten har jag men väldigt lite annat.

    Jag tror det är bra att du erkänner att du är ledsen, bara bra. Bra gjort! Processa och läka är ett annat steg. Jag har en fru som än så länge stor ut med mig. Träffar en iom sjukskrivning en terapeut en gång i veckan också. Jag håller med om att är otroligt svårt att läka ensam.

    Hehe, jag tror att det skulle varit nyttigt att ha barn (jag är gammal nu, om jag inte skulle få barn med en mycket yngre kvinna) men tänker också att jag skulle överföra mina nojor, ensamhet, dålig självkänsla etc till dem!

    Jag bor i storstad, Det är allmänt mer ensamt i en storstad men f*n vet. Mindre städer med mer skvaller är jobbigt på sitt sätt. Det är skönt att se både uteliggare och porscheägare här, övervintrade punkare och vanliga föräldrar. Enskilda människor är fortfarande människor även i storstad förstås. Jag tycker mest det är skönt att slippa småstaden. Kanske mest för att jag är osäker och därmed inte tror att andra ska gilla mig heller. I storstaden kan jag försvinna. Bor du i stor eller liten stad?

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej Red Q

    Ja det finns en lockelse i nederlag. Att bara få falla ihop och bli tvingad att ta emot hjälp utifrån. Jag är dålig på att ta emot hjälp. Är präktig, god uppfostran. Tycker det är så vridet…att folk går omkring i samhället och ler och ska vara perfekta och så hittar man dem (oss) här (!) Sista anhalten innan det slutgiltiga typ…i så dåligt skick att det gör ont att se. Vilka kontraster va? Skulle vara enklare om man såg på folk hur risiga de var. Då kunde man ge dem en kram åtminstone och några tröstande ord. Återigen de där orimliga kraven. Och skammen som du nämner!

    Nej jobbar inte, har sjukersättning. Är volontär inom kyrkan. Ville gråta under gudstjänsten. Tycker det borde vara ett lämpligt ställe…Beklagar att du är deprimerad, har själv varit det. Förstår att det är tomt. Vilken tur att du har en sambo. Försök få det att hålla! Nej fy för å skaffa barn! Har inget emot andras…men trots, skrik, blöjbyten…nej tack. Skulle inte kunna bära ansvaret. Vill vara fri i manövern. Jag bor i en medelstor stad. Det funkar ok. Bättre en för stor stad än en för liten kan jag tycka.

    Ha en fin dag, gör den så ljus du kan. Mvh.

     

     

    Ja, det är otroligt vagt och smygande tycker jag. I alla fall mina mentala handikapp. Svag självkänsla är inte en sjukdom men depression som jag fick in mig i är det. Och absolut, inte syns det utanpå folk, förrän försent. Svag, rädd, liten, förlamad, ledsen, ont i magen, inget av det syns utanpå eftersom vi är så bra på att vara duktiga.

    Mm, kyrkor är sköna ställen fast fasen vet om jag skulle vilja gråta där. För mycket folk för mig tror jag. Jag tror inte på någon gud men tycker om kyrkan som institution.

    Tror det hade varit nyttigt att ha barn. Låst, dyrt, dåligt samvete etc absolut 🙂

    Kramar och önskan om bra dagar för dig också

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej där olycksbroder! 😉 Depression är en otäck sjukdom, har varit där själv…man ser allt genom ett svart filter. Inget är roligt eller meningsfullt. Man har genomskådat allt och alla och är världens största pessimist. De andra fåntrattarna ser ju inte hur meningslöst allt är. Jag avskyr det där ;( att folk lider så inombords och ser så käcka och präktiga ut på utsidan. Jag är ju likadan själv. Men nu är jag ganska avtrubbad av mediciner så nu skiter jag i det mesta. Ja det är vackert och andaktsfullt i gamla kyrkor, håller med. Alltså, folk där är inte bättre eller mer sympatiska än nån annanstans har jag märkt. Så nej, att gråta ut inför alla där var inte så lockande. Vilken galning hade väl flera tänkt, även om några skulle ta mig till sig. Men man vill ju inte bli uttittad och att folk ser hur illa det är. Nej fy inga fler barn till den här världen, är inte optimistisk när det kommer till framtiden för mänskligheten. Sånt får andra ägna sig åt.

    Kramen tillbaka och hoppas helgen blir bra!

    Hej syster 🙂 Jag tycker nog inte att andra är fåntrattar, det är jag själv som får alla negativa attribut. Alla andra är riktiga, vuxna människor. ”Skiter i det mesta” 🙂 Fast … det är väl inte le jag borde göra åt uttalandet. Galghumor. Jag tycker mycket i mitt liv är tragikomiskt.

    Trist att inte människor i just kyrkan är lite mer kärleksfulla. Känns som det borde sippra ut från väggarna och historien in i folk. Jag vill inte heller bli uttittad samtidigt vill jag ju att någon bryr sig om mig. Det bästa vore att inte bry sig. Oändligt med självförtroende och självkänsla skulle lösa allt. Var får man tag i det? 🙂

    Jag har någon idé om att folk är bra men det är klart, mest är jag ju rädd för folk så jag vet inte hur det går ihop. Kanske är förhoppning mer än fakta. Nej, mänsklighetens framtid är väl 50/50 att vi överlever på sikt. Jag hoppas jag och mina närmaste inte behöver lida. Längre än så känner jag mig inte så engagerad i, cyniskt nog.

    Trevligt att höra av dig igen!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.