Hem > Forum > Livet > Min vardag

Min vardag

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Intensiteten i mitt liv är så bestående. Min dag idag handlade om att jag först varit hos vårdcentralen för att kolla upp om jag kanske har bröstcancer (det hade jag inte). Sedan vidare för att ta HVP-vaccin. Cyklade runt i totalt fem timmar tror jag det blev för vill inte åka kollektivt (buss) av pandemiskäl och miljöskäl. Åkte senare hem till min pappa och där blev det bråk mellan honom och min storasyster. Även jag blev inblandad.

    Cyklar hem 10 timmar efter jag lämnade hemmet. Får sms från mysafety att jag har 17 varningar. En kompis hör av sig och jag är rädd för hur jag ska kunna avvisa honom utan att jag hamnar i någon fara för mitt liv. Min erfarenhet är att en del killar kan hota en om man ”gör slut”. Får stresspåslag varje gång han hör av sig. Införskaffat pepparspray och vänder mig ibland över axeln. Energikrävande.

    Gårdagen handlade om att jag hade en arbetsintervju för ett fotografjobb. Jag dök tyvärr inte upp. Uppskjuten intervju till nästa vecka. Kvällen spenderades på en fotografkurs med en komisk kursledare. Fint, men ovant att vara runt andra utan ansiktsmask. Oro för att få corona.

    Om 1,5 vecka börjar jag plugga på heltid igen. Kommer behöva åka båt och cykel till skolan. Absurt.

    Fått två erbjudanden om lägenheter. Funderar på att flytta trots att jag bara bott här i kanske två månader. Behöver svara imorgon om jag är intresserad. Måste därför åka dit, eller cykla snarare, blir väl minst 5 timmar på cykel i stadstrafik imorgon.

    Jag är fan helt slut alltså. Slocknar varje kväll av ren utmattning. Vaknar upp nästa morgon och har oftast en märkligt händelserik dag framför mig. Förstår inte hur det kan fortsätta vara såhär månad ut och månad in. När börjar det lugna ner sig en smula?

    Glömde säga att jag också går i EMDR en gång i veckan och blir ”hypnotiserad”. Wow alltså. Pratar om mina trauman och försöker läka med eye movement. Det verkar faktiskt funka sjukt nog.

    Du lever verkligen ”life in the fast lane”.  Det kan ju i bästa fall vara stimulerande och kul, i värsta fall  uttröttande och dränerande. Kanske är det inte heller svart eller vitt utan en glidande skala. Var befinner du dig på den skalan och vad överväger? Jag tänker på olika stressteorier och på hur just stress i något skede kan övergå till att bli skadligt. Krav, kontroll och stöd.. Det är många förändringar i ditt liv med jobb, studier och boende. Och relationer.  Men du är trött och undrar när det lugnar ner sig en smula. Kanske läge att titta inåt, fråga dig själv när du mår som bäst och vad du behöver just nu?

    Låter riktigt jobbigt med killen med. Har han varit hotfull?

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar <3

    Jag upplever att det är mer stressande att inte göra det som jag gör? Tänker att jag får bita i det sura äpplet och sedan hoppas på lugnare tider framöver. Det borde bli lugnare. Det borde verkligen det.

    Lärdomen jag också drar av det här är kanske inte revolutionerande men är helt säker på att just trassel i relationer är det som tar absolut mest energi och ökar min stress markant. Har på senare tid börjar läsa av lite mer var jag kan uppleva stress i relationer och där försöker agera annorlunda. Är det någon som vill tjaffsa på nätet t ex har jag börjat avlägsna mig från den personen eftersom det kan ta timmar för mig att sluta analysera det.

    Känner något liknande med min kompis att han har varit hotfull men är nu ”supergullig” för att antagligen gå tillbaka till ett sånt mood i kontakten. Men jag vet att jag inte känner tillit överhuvudtaget och upplever honom som oerhört dramatisk om det vill sig illa. Övar mig också nu i att inte medla mellan min syster och pappa, de får ärligt talat lära sig någon gång att själva prata med varandra.

    Är så trött på relationer att jag faktiskt inte tidigare upplevt något liknande. Vill typ byta planet för att slippa bli indragen. En plan är att umgås med kompisar (de vettiga), det brukar lugna ner mitt system och kännas stärkande. Terapin och terapeuten känns också riktigt bra och avkopplande. Så det finns lite öar att luta sig emot. Puh.

    Bra att du hittat en plats i terapin som ger dig lugn och stärker dig. Tänkte på att det var det du nämnde allra sist…dig själv och vad som får dig att må bra. Vill du berätta mer vad i terapin som funkar för dig? Kämpar själv med att hitta mina ingångar till bra mående just nu. Vissa personer i min vänkrets orkar jag inte umgås med nu. Jag vet att de inte kan bemöta mig på det sätt jag skulle behöva. Så då får det va just nu (blir inte så många kvar haha).

    Håller med om att relationstrassel är jobbigast…hoppas du får en bra fredag och inte flänger runt på stan som du skrev tidigare. Sätt dig i solskenet med en kopp varmt, och bara var en liten stund, det är mitt tips.

    Trådstartaren

    Det var ett bra tips! <3

    Vad som fungerar i terapin? Ja, det är delvis att terapeuten är ganska rolig (hon har humor och glimten i ögat) så det blir en bra dynamik att vi kan skratta ihop. Tror vi drar fram de sidorna eventuellt hos varandra. Sedan är det ju såklart rent konkret själva terapiformen. Jag får berätta om ett trauma och sedan gör hon ögonrörelser på mig och stannar då och då upp och ber mig berätta hur jag känner då. Det är märkligt för något har då hänt i huvudet och med minnet, vilket ju är meningen. Bara så otroligt positivt överraskad att något kan vara så tillsynes enkelt men fungera. Har läst på lite och förstått det som att det biter framförallt på PTSD mer än nedstämdhet och depression. Märker när jag går därifrån att jag är mer förankrad och lever mindre i hög anspänning. Känner också att jag kan litegrann mer emotionellt släppa det traumat, det ligger inte i bakgrunden och puttrar på. Att det liksom inte har läkt, tidigare.

    Vad för sorts terapi går du i nu?

    Jag går egentligen inte i terapi idag, avslutade här i våras en KBT-inriktad samtalsterapi. Men har ändå varit ett par gånger på stödsamtal då jag inte upplever att jag riktigt ”klarar” tillvaron annars.

    Intressant att höra om EMDR, har inte hört om den terapiformen innan. Det som jag undrar över är att det låter så lättsamt på något sätt, när du beskriver det. Man skulle kunna tro att det skulle sätta igång väldigt starka processer i en! Men det låter inte så, åtminstone inte på en medveten nivå. Som att systemet reparerar sig själv lite. Kanske är värt att undersöka mer, även om jag inte har traumatiska händelser i form av krigsupplevelser, övergrepp etc med i bagaget. Däremot kan jag ha en aning om att det är ett relationellt ”trauma” som ställer till det för mig. Men det kanske måste utgå från en specifik händelse?

    Annars jobbar jag med att försöka ha självmedkänsla..har försummat den länge nu, varit överdrivet hård mot mig själv i olika avseenden. Tror jag börjar hitta den lite grann igen.

     

    Trådstartaren

    Precis så är tanken, att man ska självläka. Det är hjärnhalvorna som jobbar. Har förstått det som att man behöver tänka på specifika händelser. Men man kan ju välja ut en relations-situation där man t ex kände sig oerhört förnedrad eller blev påhoppad. Alltså där det skapades starka negativa känslor som ”sitter fast” i en, även efteråt, och som man har svårt att värja sig emot. När man tittar tillbaka så upplever man samma utsatthet igen. Då är det alltså inte precis läkt.

    Det är mäktigt för jag har kunnat prata om trauman från det att jag varit ett barn och nu kunnat se och känna det, med en vuxens känsloliv. Som att jag växt in i det traumat och istället är den som tittar ner på förövaren både fysiskt men även känslomässigt. Är inte längre 13-åringen som blir utsatt. Jag är den vuxna som tar över och avlägsnar förövaren. Kan till och med skratta och tycker förövaren är en patetisk människa som skrämmer och hotar ett litet barn. Det har jag inte kunnat tidigare. Känt mig minimal. Både fysiskt men framförallt känslomässigt. Det EMDR ska hjälpa en med är därmed ens negativa självbild och om man t ex fastnat i skuld, att man bär runt på en känsla att det är ens eget fel.

    Bra terapi hur som helst. Kolla upp det om du är intresserad <3 Självmedkänsla låter också så viktigt!

    Det låter befriande när du pratar om EMDR. Du sätter verkligen ord på kärnan i processen. Så skönt att kunna få bli arg, titta ner och avlägsna förövaren. Att nå fram till att det är helt okej! Du får göra det, utan att den där skulden griper tag i dig. Utan att du behöver se nyanser som förövaren kanske önskar att du ska se, för att denne ska känna sig bättre. För det handlar om dig, ditt välmående och din upplevelse.

    Det låter som en skön plats att vara på, i alla fall om man kan lämna skulden därhän. Skulden är ju så jobbig, speciellt om någon intalat dig att du egentligen inte har rätt att känna som du gör. Det är centralt även för mig och jag blir varse om saker när jag skriver nu. Hur jag hela tiden försökt anpassa mig i relation till min narcissistiske far.

    Jag blir nyfiken och kommer att kolla upp EMDR. Tack för delandet!

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.