Hem > Forum > Livet > MeToo

MeToo

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Första gången jag utsattes för sexuella övergrepp var av en jämnårig klasskamrat på mellanstadiet. Han var våldsam, nöp mig hårt i bröst och vagina. Jag kämpade emot med alla krafter, slog tillbaka. Knäande honom i skrevet så gott jag kunde från min liggande position, det resulterade bara i att jag kände hans äckliga erigerade penis. Han slet i mina kläder, slabbade runt med sin tunga i mitt ansikte och tryckte hårt upp sina skitiga (skitiga på riktigt det var på en friluftsdag ute i skogen) fingrar i mig. Jag blev så galet arg samtidigt som jag kände stark skam, då en stor del av mina klasskamrater stod omkring. Ingen av dem gjorde något för att sätta stopp för det som hände även om de flesta utstrålade att de kände obehag. Någon i klassen berättade för vår lärare vad som hänt. Han kommenterade aldrig vad som hänt, frågade inte hur jag mådde, kontaktade pojkens föräldrar eller tog upp saken med rektorn.

    Jag hade redan innan tagit upp med både lärare, rektor och tvingat de två att sammankalla till föräldramöte då flickorna i klassen blev utsatta för sexuella trakasserier (det som förminskande kallas tafsande). Det förändrade ingenting och förbättrade inte flickornas vardagssituation i skolan.

    Efter den här händelsen insåg jag att inte en jävel bryr sig. Det är ok att göra vad som helst mot mig. Den enda som kommer skydda mig är jag själv. Ganska tungt för en 11-åring.

    Senare i livet har jag gått i traumaterapi för att bearbeta bland annat det här övergreppet. Det tog 25 år innan jag fick stöd att i mitt inre förstå att jag är värd att skyddas, även av andra.

    Tack för att du berättar! #MeToo

    Viktiga frågor!

    Du är värd att skyddas!

    Jag också. När jag var 12 och låg febersjuk kom en av min pappas bästa vänner in i mitt rum där jag låg i min säng och kysste mig. Jag minns hur han trängde in tungan i min mun. Jag blev förskräckt såklart. Då sa han att han bara ville lära mig  hur man använder tungan när man kysser. Jag gömde mig under täcket. Jag berättade inte för någon. Året därpå smekte han mig på mitt bara ben en gång och det var egentligen då jag kom ihåg vad han gjort året innan. Denna gången berättade jag för mamma.

    Första gången jag utsattes för sexuella övergrepp var av en jämnårig klasskamrat på mellanstadiet. Han var våldsam, nöp mig hårt i bröst och vagina. Jag kämpade emot med alla krafter, slog tillbaka. Knäande honom i skrevet så gott jag kunde från min liggande position, det resulterade bara i att jag kände hans äckliga erigerade penis. Han slet i mina kläder, slabbade runt med sin tunga i mitt ansikte och tryckte hårt upp sina skitiga (skitiga på riktigt det var på en friluftsdag ute i skogen) fingrar i mig. Jag blev så galet arg samtidigt som jag kände stark skam, då en stor del av mina klasskamrater stod omkring. Ingen av dem gjorde något för att sätta stopp för det som hände även om de flesta utstrålade att de kände obehag. Någon i klassen berättade för vår lärare vad som hänt. Han kommenterade aldrig vad som hänt, frågade inte hur jag mådde, kontaktade pojkens föräldrar eller tog upp saken med rektorn. Jag hade redan innan tagit upp med både lärare, rektor och tvingat de två att sammankalla till föräldramöte då flickorna i klassen blev utsatta för sexuella trakasserier (det som förminskande kallas tafsande). Det förändrade ingenting och förbättrade inte flickornas vardagssituation i skolan. Efter den här händelsen insåg jag att inte en jävel bryr sig. Det är ok att göra vad som helst mot mig. Den enda som kommer skydda mig är jag själv. Ganska tungt för en 11-åring. Senare i livet har jag gått i traumaterapi för att bearbeta bland annat det här övergreppet. Det tog 25 år innan jag fick stöd att i mitt inre förstå att jag är värd att skyddas, även av andra.

    Första gången jag utsattes för sexuella övergrepp var av en jämnårig klasskamrat på mellanstadiet. Han var våldsam, nöp mig hårt i bröst och vagina. Jag kämpade emot med alla krafter, slog tillbaka. Knäande honom i skrevet så gott jag kunde från min liggande position, det resulterade bara i att jag kände hans äckliga erigerade penis. Han slet i mina kläder, slabbade runt med sin tunga i mitt ansikte och tryckte hårt upp sina skitiga (skitiga på riktigt det var på en friluftsdag ute i skogen) fingrar i mig. Jag blev så galet arg samtidigt som jag kände stark skam, då en stor del av mina klass[quote quote=3030]Tack för att du berättar! #MeToo [/quotejag villkamrater stod omkring. Ingen av dem gjorde något för att sätta stopp för det som hände även om de flesta utstrålade att de kände obehag. Någon i klassen berättade för vår lärare vad som hänt. Han kommenterade aldrig vad som hänt, frågade inte hur jag mådde, kontaktade pojkens föräldrar eller tog upp saken med rektorn.

    Jag hade redan innan tagit upp med både lärare, rektor och tvingat de två att sammankalla till föräldramöte då flickorna i klassen blev utsatta för sexuella trakasserier (det som förminskande kallas tafsande). Det förändrade ingenting och förbättrade inte flickornas vardagssituation i skolan.

    Efter den här händelsen insåg jag att inte en jävel bryr sig. Det är ok att göra vad som helst mot mig. Den enda som kommer skydda mig är jag själv. Ganska tungt för en 11-åring.

    Senare i livet har jag gått i traumaterapi för att bearbeta bland annat det här övergreppet. Det tog 25 år innan jag fick stöd att i mitt inre förstå att jag är värd att skyddas, även av andra.

    Jag minns att som barn aldrig bli tilltalad av skolans coolaste kille utom när han lurade mig att sätta sig på hans hand, så att han kunde grabba tag i mitt underliv.

    Minns att som tonåring vara hos en expojkvän, som jag litade på, och att vakna morgonen efter och få berättat för mig av honom att vi hade sex, något jag själv knappt mindes för att jag varit så full. Att han hade skrattat åt att mitt huvud rytmiskt slog i hans DVD-spelare. Än idag vet jag att han ”inte menade illa”. Han var minst lika full själv, och om jag minns mitt uppsåt den kvällen rätt var jag mer pådrivande än honom. Men märkte han inte hur borta jag var?

    Minns att en annan pojkvän, när jag var vuxen, var så arg en gång att han kastade en bunke med bakdeg över rummet. Han var inte arg på mig, utan mer på sig själv för något som jag inte minns. Och sedan ville han ”trösta sig själv” genom att få masturbera och komma i mitt ansikte. Jag sa nej, men övervägde inte ens att göra slut eller något sådant.

    Hur kan man vara så van vid sådant här? Jag vill tro att det har blivit bättre nu, i mitt liv, med männen omkring mig. Och har alltid exempelvis haft en fantastisk pappa. Men vad är det jag har gått och varit okej med? Och hur mycket ork kommer det fortsätta krävas för att förstå omfattningen av det här som #MeToo-kampanjen visar, och inte blunda för det?

    Detta har jag inte insett är fel förrän nu 6 år senare, jag antog att det var så det skulle vara. Jag var 15, höll på med en kille som var 21 år och tyckte att det var så häftigt att han tyckte om mig, jag som var värdelös och djupt ätstörd. Eller ja, jag trodde att han tyckte om mig men det var givetvis inte sant. Men i det läget som jag var i då så trodde jag på allt positivt man fick höra, och även det negativa. Såhär i efterhand så förstår jag att bara åldersskillnaden gör det äckligt.

    Det började bra, han var jättegullig och snäll. Vi pratade och umgicks på ett normalt sätt. Det började med oskyldiga pussar, sen ville han hålla händerna på brösten, mellan benen. En dag råkade somnade jag hos honom och vaknade av att han smekte mig över kroppen och förde sen in händerna innanför byxorna. Jag hade aldrig haft en kille som tagit på mig så jag sa att jag inte var redo och att han skulle sluta men han slutade inte. Han sa att jag skulle slappna av och att jag skulle gilla det. Det började med fingrarna och slutade med att han hade samlag med mig, eller han använde mig som knulldocka snarare. Jag bad honom sluta för att det gjorde ont men han lyssnade inte så tillslut orkade jag inte ens säga nej mer. Efter detta började helvetet kan man säga, han ville hela tiden ha något av mig efter det, sex, avsugning, runk. När jag sa nej fick jag höra hur tacksam jag borde vara att han ville ha mig, det var ju bara en komplimang och att jag borde vara rädd för att förlora honom, han var ju en sån toppenkille som kunde skjutsa mig överallt, och den enda som skulle vilja ha mig var han väldigt noga med att poängtera.

    När detta tog slut tillslut så har jag fått höra i efterhand att han gick omkring och berättade till sina kompisar vilken slampa jag var och att jag gick med på allting. Detta är något jag inte berättat för någon, inte ens min sambo som jag varit tillsammans i 4 år vet detta. Det enda jag sagt till honom är att jag haft sexuellt umgänge med en före honom. Jag känner mig fortfarande äcklig av detta och har alltid tyckt att det är mitt fel, att jag får skylla mig själv. Jag skulle aldrig ha låtit honom göra allt detta mot mig, känner mig fortfarande dum.

     

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.