Hem > Forum > Livet > Måste ingenting

Måste ingenting

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Saknar att tillåtas prata långsamt. Vara långrandig och meningslös. Uttråkande. Slö. Innehållslös. Jag måste ingenting;

    inte hjälpa någon. Svara någon. Vara någon.

    Ja! Detta saknar jag med. Slippa korrektheten och det välformulerade.
    Bara vara…

    Du får vara det här. Även dessa sidor behöver ju utrymme hos en. Att vara tråkig men ändå behålla någon. Den ekvationen tycks ju fungera hos så många andra.
    Antar att det handlar om övning

    Trådstartaren

    Tack! <3

    Såg några småkillar spela fotboll utanför fönstret igår och påmindes då om hur det brukade vara i relationer. Uppmärksammade så tydligt lättheten och samspelet mellan dem. Hur det sista de tänkte på (gissar jag, har ju ingen aning) var hur de uppfattades eller tolkades av den andra. Blev så tagen av det. Påmind om gamla tider där man kunde slappna av, vara sig själv fullt ut och ändå valde kompisen alltid ens sällskap. Sådär höll det på i flera år. Varje dag samma band. Det är som att jag glömt bort hur man är autentisk i kontakt med andra. Glömt bort hur relationer ska kännas. Det där att man har landat för länge, länge sedan. Det är en icke-fråga. Bandet som bara finns där naturligt. Inget står på spel utan man lever ihop sida vid sida och det tycker man är lugnande. Det är något helt annat att vara i relationer där allt får ta plats och utrymme. Att få vara komplex och ändå står den andra kvar.

    Nuförtiden förstår jag ofta att jag är jobbig och tung, intensiv, men då är jag inte ens i närheten av mitt autentiska jag oftast. Blivit så komplicerat att få kritik så tidigt när man har en hel värld inom sig som man ständigt håller tillbaka. Tror också på att öva sig. Undrar om folk blir väldigt förvånade? Inte för att jag bryr mig så mycket om det just nu utan känner mest en stark längtan efter att få ”komma ut”. Ångrar att jag anpassat mig efter andras behov. Ångrar så himla mycket att jag gjort avkall på mig själv och sedan den lilla delen som jag fick eller tog, var ju långt ifrån det som jag hade behövt om jag skulle haft någon chans att slappna av på riktigt. Relationerna har varit mest som ett skådespeleri från min sida. Jag har bara speglat dem. Och sedan gömt mig i mig själv.

    Känner så igen mig i det du skriver.
    Det är inte försent att komma ut, att uttrycka dig. Relationer blir ju så viktiga när man växer upp dysfunktionellt. Då håller man fast i dom oavsett hur skadligt det är. Klart det blir fel.
    Kan du definiera en sak som du håller inne som du vill uttrycka? En sak du kan blanda in i ditt nuvarande ”jag”?

    Tycker det verkar svårt. Vilket ska man plocka och hur stoppar man det om det bara råkar börja flöda fritt? Tänk att man är rädd för den delen av sig själv som är outforskad. Som en osäkrad granat som glider ur handen på en.

    Trådstartaren

    Ja verkligen, som en granat. Det finns nog flera nivåer av vad som är outforskat men just nu tror jag det som behöver komma fram är en kontrast till att vara följsam och mild. Låter oftast människor landa i sitt flöde och så tar jag emot det, men jag skulle önska mer autenticitet i mig själv där.

    Det är som att det sitter så djupt att fokusera på motparten och samtidigt aktivt plocka bort delar av sig själv. Som att jag inte vet vad jag känner, jag vet inte vad jag tycker, däremot tar jag in information om vad jag upplever att den andra tänker, känner och reagerar på. Det är som att ständigt lära känna andra men inte ha en susning om vem man själv är. Som en bakvänd spegel.

    Kan avundas personer som känner sig själva och som lägger störst fokus vid det. Den inre världen. Jag har också en inre värld men jag har jättesvårt att beskriva och dela den med andra.

    Kom på nu att många sagt till mig att de inte riktigt kan läsa av mig, de vet inte riktigt om jag lyssnar på dem, vad jag uppfattat, men så har de lagt till att de senare upptäckt att jag faktiskt kommer ihåg vad de sagt. Att jag ser mycket. Jag ser dem. De förstår att jag ser dem. Och det krävs många, många år i mitt sällskap för folk, har jag upplevt, att upptäcka det. Jag skulle vara obekväm om jag mötte mig själv för skulle känt mig naken. Så kanske alla tänker om sig själva. Men problemet för mig är sällan att jag inte förstår just andra, utan jag har jättesvårt att se och förstå mig själv. Det blir kontraproduktivt då att möta andra. För då dyker spegeln upp igen. Som att sugas in i andra och därför glömma sig själv.

    Men ja, sådär upplever jag dig här inne också. Du engagerar dig och sätter dig i andras position ofta. Som du nämnt innan så är det kanske för mycket empati?

    Det är ju inte konstigt att det är en kombination av att ha empati och att vilja känna tillhörighet.
    Om någon ser hur mycket du bryr dig så kanske dom stannar hos dig?
    Att andra inte kan uppfatta att du lyssnar, kan det bero på att du fokuserar så hårt på att sätta dig in i deras sits och förståelse att ditt uttryck blir lite frånvarande fastän det inte är det?

    Trådstartaren

    Ja precis. Frågan är litegrann bara om jag är så intresserad av att andra stannar just för att jag bryr mig. Det är något med det som skaver sedan ett par år tillbaka. Önskar nog en ny uppdaterad version av mig själv där betydligt fler sidor får ta plats. Nyfiken på att testa att plocka fram andra delar av personligheten. Tror dessa behöver komma fram för att utvecklas vidare eller slippa att fortsättningsvis själv tycka man blivit jävligt trist och förutsägbar. Tänker på jobbet ifall jag kan experimentera lite där. Börja lyssna inåt vad jag faktiskt känner i situationer och inte agera per automatik som den personen de förväntar sig särskilda reaktioner av. Jag känner mig nog lite uträknad och tillplattad på något vis. Som att jag blivit en karikatyr av mig själv. Vill bryta mig fri och ömsa skinn. Testa okänd mark.

    Menar du att du inte bryr dig egentligen? Eller att du kontrollerar relationen genom att agera förutsägbart?

    Låter fint. Kör på, jag är övertygad om att du fixar det med lite jobb och tålamod.

    Trådstartaren

    Mer tendenserna att aktivt säga saker som ”ingen fara”, ”jag tar inte illa vid mig alls”, att man allmänt visar någon form av generell överseende med alla möjliga människor. Exempelvis fått ett sms idag av chefen om ett anställningsavtal och egentligen är jag märkbart irriterad men upptäcker hur jag vill trycker ner den ilskan och i stället svara något som slätar över det, typ: ”Tänk inte på det, alla gör vi misstag”. Men om man ska vara mer autentisk skulle jag vilja skriva ”Såg det. Bra att fixa nytt!”. Det känns otrevligt men är också så trött på att vara empatisk. Det är som att jag tar ansvar för den andras känslor innan den ens uttryckt att den skäms. Just att vara tillåtande och tolerant lite in absurdum har gjort mig till både en tråkigare människa, men också någon som kan gå runt och förakta folk i smyg, det är inte heller bra.

    Jag bryr mig om relationerna (kanske inte så värst på jobbet, men övriga.) Men vill knappast att det ska vara klistret i relationen att jag bryr mig. Det är som att man inte finns för andra oftast men så plötsligt plockar de fram en som om man vore placerad i en liten ask, och då ska man plötsligt svara på det.

    Tänker att man kanske kan öva på kollegorna och hoppas det smittar av sig på övriga relationer. Alltså detta att vara mer autentisk. Åtminstone fråga sig själv oftare vad man känner, tycker, upplever. Sedan förhoppningsvis i framtiden också kunna uttrycka det på ett bra sätt.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.