Livets recept: 2dl lycka, 5dl smärta, strödd med lite kärlek

Åh, du är riktigt fin du ju! Att få ett sånt här utförligt svar var jag inte beredd på, vad glad jag blir för det, tack igen!!

Jag snokade runt lite och hittade din tråd “Ond Cirkel, finner ingen utväg.” Har läst alla meddelanden och fann många gemensamma punkter, och jag tror många av dom härstammar från vår gemensamma ADD diagnos. Den sätter många käppar i hjulet för oss båda tror jag.

Du nämnde att du lärt dig från tidig ålder att låsa ute dina känslor och jag gjorde detsamma. Jag har alltid varit livrädd för att stå i centrum och visa vad jag faktiskt känner. Jag låtsades må bra långt innan min mormors bortgång.

I “Ond Cirkel, finner ingen utväg” skrev du att din fars råd var att man fixar sina problem. Tänk om det var så enkelt, då skulle ju inte psykologer behövas. Du å jag sitter nog i samma dysfunktionella båt är jag rädd, om du inte lyckats hitta en väg som funkar så är det nog kört för mig också. Jag är bara glad över att jag inte sjunker ensam 😀

Förlåt att det blev så dystert, jag är bara så glad över att ha stött på någon som jag tror att jag faktiskt förstår till en viss del.

Får man fråga vad du studerade för något?

Tack själv! jag är imponerad att du valde att läsa alla meddelanden i tråden, jag hoppas att du fick ut något av det.

Det är lustigt att vi drar oss till personer som är i liknande situationer, det är förmodligen skönt att förstå sig på personen man pratar med som du säger, jag minns att när jag studerade på yrkeshögskola så var vi tre personer som hade ADD, vi blev som en grupp och höll ihop. Men det lustiga var att innan vi ens visste att vi alla hade ADD så “hittade” vi varandra och började umgås.
Så jag förstår dig när du säger att det är skönt att kunna känna sig förstådd & att förstå sig på personen, vi dras helt enkelt till personer som är lik oss.

Jag studerade till programmerare då jag gillar att vara kreativ, men jag hoppade av efter ett par terminer när jag insåg att som programmerare följer man andras instruktioner istället för att hitta på egna idéer, så det var utvecklingen som jag gillade, inte programmeringen. Vad studerar du själv till om jag får fråga? 🙂

Tror du kanske att det är liknande för dig då att problemet sitter i att du inte vågar/kan känna? Jag tänkte att när din mormor gick bort så var de negativa känslorna så pass stora att det inte går för dig att helt stänga dem ute trots att du vill eftersom du har en vana att låsa ut känslorna?
Om det är fallet så kanske du har liknande problem som mig, att du behöver öppna upp och känna mer känslor istället för att försöka undvika smärtan och bara gå vidare.

Du får heller inte låta din ADD stoppa dig. Den skapar mycket besvär för oss det är sant, men den kan också göra oss stark i andra sammanhang, så vi får anpassa oss efter hur vi är och göra det bästa vi kan av situationen!
Så länge vi inte slutar simma så sjunker vi aldrig för djupt för att aldrig ta oss upp igen, det gäller att inte ge upp, så det är inte kört för dig, det är inte kört för mig heller för den delen 😉
Vi måste bara hitta rätt väg att gå innan vi kan inse hur fint livet kan vara.
Du behöver inte heller be om ursäkt för att du låter dyster, de flesta här har det jobbigt och vi får klaga, det är väl lite det som det här forumet är till för, att få skriva av sig.

Tack igen för dina fina ord! Jag tycker att du verkar vara en väldigt fin människa, så jag hoppas verkligen att du finner mer lycka framöver, för det förtjänar du.

Hej! Du svarade på mitt inlägg, för typ ett år sen, den kommentaren värmer fortfarande! Hoppas du mår bra/bättre