Hem > Forum > Livet > Livet som mig?

Livet som mig?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Är en kvinna på snart 20 år. Jag har i stort sett mått extremt dåligt sen jag var 12. Hade inte självmordstankar förrens jag blev 14. Har inga riktiga försök, men har haft många planer.

    Jag har alltid känt mig lite udda. Som att något inte står rätt till. Det har alltid könnts som att jag tänker annorlunda. Har från ung ålder fått höra att jag är rätt mogen för min ålder. Jag skyller på mitt bagage med en långvarig ångest och nedstämdhet.

    För några veckor fick jag svar. Jag har autism och adhd, så det kan förklara en del. Jag vet inte när det varit som dåligast fpr mig. Högstadiet minns jag inte så mycket. Hade ingen vän, isolerade mig totalt, hatade min famlij. Dagdrömde i flera timmar i streck utan att äta eller sköta mina behov som att duscha och gå på toa. I gumnasiet var första året bra, dock fick min min pappa reda på att han hade cancer. Jag hade svårt att känna något, försökte mest va positiv. När jag började 3an sket sig allt. På typ en gång. Min kille gjorde slut, han var toxic så det är jag glad över nu i efterhand. Men i 1 månad åt jag inte, kunde inte sova så jag började hallucinera. Hade så grov ångest och panikattacker konstant i 1 månad att jag var så sjukt nära på att ta mitt liv, jag hade bara inte orken att faktiskt ta mig upp och göra det. Men mina vänner gav mig hopp, killen skrev något respektlöst så jag tappade alla känslorna på 1 sekund och plötsligt hade jag ögonen för en annan kille. Han hade jag känslor för i 1,5 år. Det ända jag kan säga är ångest, ångest, ångest och självmordstankar. Samtidigt hamnade jag med några vänner. Vi var 3st och jag var oftast utanför. De kunde säga sjukt elaka saker till mig och i nästa sekund ifrågasätta mig när jag sa att det inte kändes okej och sa att jag hittade på. De kunde också säga att jag hade sagt dumma grejer. Tillslut visste jag inte vad som var sant eller inte. Jag trodde att jag var en hemsk människa som hade sagt en massa hemska saker. Efter ungefär 8 månader med dem så var jag nära på att ta mitt liv igen. Fick åka in på psykakuten där läkaren sa att jag skulle komma tillbaka när jag väl tänkte försöka (?!). Jag lyckades bryta ur mig vänskapen med de 2 vännerna efter jag snackat skit om andra vänner för att känna mig som en del av gruppen. Jag insåg att jag bara blev en sämre människa med dem, inte alls om jag ville vara.

    Jag pratade med de vännerna jag hade snackat skit om, sa att jag hade varit jätte elak och sagt dumma saker som jag inte alls menade till de andra tjejerna. Jag sa att de inte alls behövde förlåta mig men att jag ville att de skulle höra det från mig som faktiskt sagt sakerna och ingen annan. De var förstående och förlät mig. De hade själv umgåtts med dem tidigare och varit med om liknande. De hjälpte mig låss.

    Plötsligt blev min pappas tillstånd värre. Han fick ont i magen, kunde inte gå på toa. Efter 1 vecka inlagd på sjukhus fick vi svaret att de skulle avbryta all behandling. Han hade 2 månader kvar att leva. Han kom hem och 1 vecka senare så såg jag honom ta sitt sista andetag medan jag höll honom i handen och skrek efter honom. I samma veva började distansundervisning. Allt plugg hade jag skjutit upp de senaste året. Jag mådde för dåligt för att ta tag i det. Dagen efter pappa gick bort hoppade jag ändå med på lektionerna. Jag gjorde de mikdre lektionsuppgifterna. Behövde annat att tänka på även om lärarna sa att de förstod om jag var borta. Sista veckan som vi hade på oss att göra alla skoluppgifter så lyckades jag ta tag i det. Jag satt varje dag, timmar i streck och gjorde klart uppgift efter uppgift som jag inte hade gjort de senaste 6 månaderna. Till och med gymnasiearbetet fick jag klart på 2 dagar.

    Jag lyckades gå ut gymnasiet med C och över i alla ämnen. På något sjukt sätt så lyckades jag. Jag är bra på att improvisera, så jag skyller på det.

    Här började en stor resa. En resa med att hitta mig själv. En resa med att älska mig själv. En resa med att bli min allra egna bästa vän. Det var inte förrens jag tog ett snack med killen som jag gillade som jag kunde börja. Han tog droger, skejtade och verkade inte ha några planer alls. Han kunde inte sätta sig in i något förhållande. I samband med att vi slutade prata helt och jag blockade honom så började jag försöka läka.

    Daglig ångest, dagliga självmordstankar. Men jag tyckte om mig själv. Jag började bli min egna bästa kompis. Tyvärr räckte inte detta. I december 2020 på nyår så skulle jag fira med ett fåtao kompisar. I några månader innan hade jag tagit min pappas medicin efter han gick bort. Jag hade tagit ett fåtal tabletter som var ångest lindrande under de månaderna, men sparade de flesta då jag tänkte ta mitt liv. På nyår tog jag med mig två tabletter Oxascand. 40mg om jag minns rätt. Jag blandade med alkhol. Jag minns inte mycket. Jag grät, fick panik. Min mamma skulle köra hem mig, jag ville inte. Under tiden som mina kompisar hjälpte mig att ta på kläderna för att min mamma var påväg låtsadess jag som att jag hade tappat bort min mobil. Alla andra gick iväg och letade. Jag öppnade ytterdörren och sprang.

    Jag sprang och sprang. Sprang till ett öppetfält. Jag kunde höra mina vänner ropa efter mig. Jag grät. Det kom människor från en bro. Den låg ovanför en större väg. Jag stod i mitten av fältet. Jag visste inte om jag skulle hoppa, lägga mig ner i en buske och hoppas på att kylan tog mig med tiden.

    Jag hörde mina vänners smärtande skrik. Jag visste inte vart jag var. Men jag kunde inte lägga detta på dem. Jag följde deras röst. På en lång rak väg så mötte jag en tjej. Hon skrek ut mitt namn, frågandes om det var jag. Hon sprang mot mig, skrikandes om att hon hittat mig. Gråtandes. Jag grät. En av mina killkompisar kom springsdes och gråtandes mot mig. De ledde mig tillbaka där jag hade sprungit bort.

    Där väntade en ambulans. Polisen hade också varit ute och letat. De frågade vad jag tagit, hur mycket jag druckit. Jag fick åka sjuktaxi till akutpsyk 1 timme bort. Sen sjuktaxi hem efter att ha pratat med en läkare. Jag fick medicin utskrivet.

    Jag kom hem vid 6 på morgonen. Skrev när jag vaknade om ursäkt till alla. Efter den dagen hade jag daglig kontakt med två killvänner. Vi spelade dagligen. Jag började må bra. Vi träffades och spelade tillsammans.

    Plötsligt var den ena killen tvungen att åka till tyskland. Hans morbrors hus hade brunnit ner. Hans barn hade brunnit inne och dött. Hans fru hade livshotande skador men överlevde. Det visade sig att frun hade lämnat barnet mitt i branden och tagit sig ut själv. Åtal skulle öppnas. Han har fortfarande inte kommit hem.

    Sedan dess har jag blivit allt mer isolerad. Jag träffade några gamla vänner, träffade en kille. Vi började dejta. Jag mådde fantastiskt. Detta var en kille jag hade könt mig trygg i framtiden med. Vi träffades i några veckor. Plötsligt så blev han allt mikdre aktiv. Han hade depression. Försvann allt mer och mer. Jag fick panik, ångest. Vi skulle träffats men det blev inte så. En dag kände jag att vi behövde prata. Vi kom fram till att vi inte var på samma nivå. Jag blev krossad. Grät. Han gick. Vi har inte hörts sen den dagen. Jag hade panik attacker. Fick nytt besök med läkare. Ny medicin. Svar på min adhd och autism utredning.

    Jag går nu på den. Har gjort det i 3 veckor. Precis börjat med adhd medicin. Jag har daglig ångest. Känner mig nedstämd. Ledsen. Ibland tom. Skaffade online vänner. Men har helt slutat med sociala medier. Slutat svara på folks meddelanden. Jag fick corona, är nu frisk. Kunde inte träffa vänner när jag behövde dem som mest. Nu är de upptagna. En del bor flera timmar bort. Jag kämpar med känslor av meningslöshet. Hopp finns alltid. Jag vet att bättre dagar kommer. Det gör dem alltid. Men jag känner inte att glädjen väger tyngre än all sorg och smärta.

    Jag stannar för min mamma, för min syster. För mina vänner. Men jag vill dö. Jag tycker om mig själv. Jag är en god människa, vill andra väl. Jag är inte ful. Det känns bara meningslöst att leva. Jag vet vad framtiden väntar. Smärtan är bara inte värd det. Även om den inte varar förevigt

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.