Hem > Forum > Livet > Livet som kuf?

Livet som kuf?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Det slog mig idag att jag skulle få det ganska kämpigt om jag i framtiden skulle bo ihop med en partner. Så mycket rutiner och sådant man inte behöver bry sig om när man är singel. Lägg där till singel i många, många år. Hade t ex lite blod på benet, det brydde jag mig inte det minsta om utan satte på mig byxorna ändå. Kollade mig i spegeln och borde kanske ta bort några strån på hakan, men vad spelar det för roll. Nya underkläder köper jag knappt och bh:ar byter jag definitivt inte varje dag.

    Idag lagade jag makaroner och köttbullar och nu när klockan är snart halv två på natten tyckte jag det var lägligt med lite middag (vegetarisk ärtsoppa). Benen rakas bara om jag får ”feeling”, likaså armhålorna. Förrförra helgen gick brandlarmet i huset och jag var den enda som gick ut i pyjamas och tofflor, en knut rakt på huvudet, osminkad och faktiskt lite på gränsen till bakfull, det var en syn som hette duga.

    Ensamheten har dessutom satt sina spår på det sättet att jag får anstränga mig för att inte prata med mig själv när jag är ute på promenader. Hemma går jag fram och tillbaka i vardagsrummet och pratar högt, vitt och brett om allt mellan himmel och jord. Som om någon jag bodde med lyssnade.

    Pluggat också senaste dagarna och tackat nej till alla de som velat ses. Nej jag vill tydligen heller inte umgås med någon när tillfälle ges. Då skyller jag på något och önskar helst få vara i fred och i närheten av de fiktiva böckerna. Är det en kuf jag delvis har blivit?

    På stan är jag otroligt glad att möta människor och vid varje möte när man ska betala så nästan kvittrar jag tillbaka. Så glad att få vara vid liv och träffa lite folk. Whats wrong with me?

    Nu har jag blivit sådär lite som kanske folk brukar bli vid typ 40 års åldern (jag är inte där än men om några år). Bekväma. Allt ska helst vara bekvämt och trevligt, annars får det vara. Kanske pandemin spelar in också och att jag faktiskt bokstavligt satt isolerad i en liten etta i över 1 års tid gjorde sitt. I skolan är vi inte heller numera. Jag bara undrar hur det skulle se ut om jag fortsatte min stil i en parrelation.

    Hur mycket som jag skulle behöva upptäcka att jag inte längre kanske kan göra utan att uppfattas som en riktig kuf. Eller åtminstone att det skulle bli så tydligt på nära håll att jag levt ensam så länge. Så ingrodd i mina vanor och rutiner. Hur tusan skulle jag hantera det? Hoppas inte med skam.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.