Livet med ASD (Autism/Asperger) är energikrävande och komplext

[Teal Rufajy]

Att leva med ASD diagnos är väldigt jobbigt. Speciellt när saker som händer inte är anpassat eller när det inte ges möjlighet eller är accepterat att vara anpassat.

Till exempel så är jag långsam vid förändringar. Jag behöver tid på mig för att anpassa mig. Det fungerar helt enkelt inte att “bara göra” saker och “flyta med på ytan”. Varenda beslut/situation behöver jag ha tid på mig för att tänka och känna. När jag inte får den möjligheten så känns det som kaos och det som händer glömmer jag lätt. Om jag behöver besluta mig för något snabbt så blir det något jag inte tänkt igenom och kanske inte ens kommer ihåg efter någon timme. Det är också ett tillfälle där personer kan utnyttja mitt kaos och få precis som dom vill.

Ett exempel är när jag gick till ny tandläkare. Jag ringde till tandläkaren och frågade om dom tog emot nya kunder. Ja, det gjorde dom och jag fick en snabb tid redan dagen efter 20 minuter innan dom skulle stänga. Bara det skulle egentligen ge varningssignaler. Oftast vill dom väl göra snabbt på slutet så dom får gå hem för dagen. Och mycket riktigt så var det så.

Kommer dit och ska “krångla” med mitt “Nödvändig Tandvårdskort” i receptionen. När det väl är dags så visar dom in mig till ett trångt rum fyllt med alla möjliga saker. Ingen tid ges för att jag ska ta det lugnt utan det sätts igång direkt. Snabb stressig undersökning, utskällning för att jag inte har tillräckligt bra daglig tandvård (tandborste + mellanrumsborste + munvatten är nödvändigt tydligen). Tandläkaren tar snabbt fram mellanrumsborste och fixar och donar mellan tänderna. Så snabb så att tandläkaren har sönder en tand. Snabb bortförklaring och säger att “det kan jag fixa nästa gång”. Därefter snabb undersökning av pressande tänder och gnisslande under natten. Så det behövs tandskydd som dom ska beställa. Får ett paket mellanrumsborstar i händerna och snabbt utledd till receptionen. Försöker betala med kort men det har dom problem med och istället ger mig en faktura.

Allt detta inom 20 – 30 minuter och jag har ingen möjlighet alls att reflektera över något och försöker bara överleva kaoset. Så när jag kommer hem har jag alltså en trasig tand, blodig mun (mellanrumsborste försöket), extremt dyrt mellanrumsborstepaket som jag inte ens ville ha och måste dit för att laga tanden och fixa det där tandskyddet. Samt helt annan betalningsmetod som blir dyrare för mig än jag tänkt.

Blir bara så ledsen och känner mig dum. Om jag ansett detta besöket varit fel så borde jag väl ha sagt till direkt? Men hur ska jag ens ha den möjligheten när jag blir apatisk och bara försöker överleva situationen? Vet inte hur jag ska göra. Vad jag ska kunna göra eller förvänta mig. Kanske är det något jag får stå ut med då det är “nästintill gratis” (140kr plus mellanrumsborstarna)? Vågar jag ens gå dit igen när det ska göras mer avancerat? Är det ens okej att säga nej nu efteråt?

Känner igen mig, för mig är det lättast att ta med mig någon. Det gör mycket, samt ger mig ( ledsamt nog ) skydd om någon skulle bete sig illa mot mig .

tycker det är helt ok att gå tillbaka och säga ” vet ni vad, detta blev fel ”. Om jag inte klarar av det får jag stöd av LSS och jag kan tänka mig att du kan ha här?

Du är inte dum, det är bara svårt att styra rätt när ” kaos ” inträffar

Jag också svårt för servicemöten, i brist på ett bättre ord, till exempel att gå till vårdcentralen eller frisören. Just tandläkare har jag lite lättare för eftersom jag inte förväntas prata, får ligga i en skön stol med perfekt belysning och typ alltid kanalen lugna favoriter spelandes på låg volym i bakgrunden. Tyvärr möter man ibland allt annat än närvarande och vänliga personer som är bra på att kommunicera. Istället kanske man får stå ut med nån som är onödigt svår att tyda och utstrålar en generell passiv negativitet.  Det brukar hjälpa mig i efterhand att tänka att det inte var jag själv som var problemet utan att jag råkade träffa nån som gjorde ett dåligt jobb just då. Visst jag har svårigheter på grund av ASD, men det är många normalstörda man möter som skulle kunna lära sig ett och annat om bemötande.

Jag brukar även ta med mig någon till möten när jag känner mig stressad och inte orkar bearbeta information. Det är ingen skam i det, gör ärendet roligare och balanserar ut maktpositionerna lite. Att ta med sig nån till ett läkar- eller myndighetsmöte får mig att känna mig mindre utsatt i ett blottat läge.