Hem > Forum > Livet > Livet leker inte..

Livet leker inte..

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag lider utav bland annat social ångest, vilket har förstört mitt liv. Det har nu blivit så svårt att jag inte vill åka, i princip, någonstans, jag vill inte göra någonting förutom att sova typ. Det här året så hade jag planerat att börja plugga, men så blev det inte eftersom jag var för rädd för att söka någonstans. För tänk om jag kommer in, då måste jag tänka på dittan och dattan och allt sånt där, vilket gör att jag får hjärtklappningar så fort jag ens tänker på det. Men jag vill plugga, jag vill göra något med mitt liv istället för att bara sitta hemma hela dagarna och titta på film med päronen, vilket är roligt en stund. Jag brukade gå ut varje dag, men nu går jag inte ut längre, för tänk om jag träffar på mina grannar? Det skulle bara bli jobbigt. Vänner har jag inte, vilket är en bieffekt efter sociala ångesten.. Livet leker inte.

    Jag brukar få konstiga tankar ibland också. Jag brukar tänka att jorden kommer gå under vilket gör att jag får panik och hoppar upp ur soffan eller sängen. Jag kan inte heller titta upp mot himmelen för då blir det extremt, då tappar jag fotfästet totalt och det känns som om jag skulle förlora gravitationen, flyga uppåt och kvävas till döds i rymden. Det kanske låter lite konstigt, jag håller med, och jag vet inte om det har med saken att göra..

    I alla fall.. Det har dock blivit lite för jobbigt nu. Men det finns människor som har tuffare liv än mig, som faktiskt vill begå självmord och skada sig. Jag vill inte begå självmord, men jag bryr mig inte om jag skulle dö eftersom jag inte lever för något förutom min familj. Jag bryr mig bara inte om mitt liv, det enda som håller mig borta från självmord är det faktum att någon kommer hitta mig och det kommer troligtvis att vara en familjemedlem, vilket jag inte vill ska hända. Jag vill inte att de ska behöva gå igenom något sånt. Det känns bara inte som att jag har något att ge i livet, som att jag är totalt värdelös. Hygien är inte prioriterat, hälsan är inte prioriterat, det enda som är prioriterat är min familj. Men det känns inte som om jag bidrar med något förutom att jag städer lite då och då. Det känns också som att jag är en börda för familjen, därför har jag börjat hålla mig på avstånd från vissa saker.

    Jag vågar inte prata med mina föräldrar om det här, för vi brukar inte prata om något seriöst. Vi pratar om det kanske en gång per år, eller vartannat år. Jag vill inte heller prata med dem om det då de redan har gått igenom och går igenom en massa just nu, speciellt mamma, och jag vill inte lägga ytterligare vikt på deras axlar med det här. Jag bor på landet, utan körkort, så jag kan inte få för mig att gå till stan bara sådär.

    Vet inte hur någon ska hjälpa mig, men jag tar gärna alla förslag som ges. Hjälp behövs i alla fall. Tack i förväg.

    Hej. Jag är en person som lider av utbrändhet sen många år. Tog mig många år att söka hjälp. Jag kände alltid, vad kan någon hjälpa mig med. Men det har hjälpt mig. Jag lider fortfarande av många symtom till och från, men vet att jag kan få hjälp när livet blir extra tungt.

    Vad jag vill med detta är egentligen bara att fråga om du har någon slags profesionel hjälp? Typ läkare eller psykolog eller liknande. Eller medicinsk hjälp. Du skrev inget om det. Om du inte har det så råder jag dig att pröva det. Du kanske får lite hjälp då.

    Jag önskar dig lycka till.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.