Livet innefattar döden

Hej!

Jag är 49.5 år och har ännu inte lärt mig att hantera sorg på ett vettigt sätt- Hur gör man? Jag miste min pappa i en tragis bilolycka när jag var 13 år. Nu har den sorgen drabbat i som ett blixtnedslag och jag bara gråter. Det kanske har att göra med att min 85-åriga mamma kanske inte lever så länge till, hon har tappat livsgnistan och vill till pappa om det finns ett liv efter döden. Och för några nätter sedan drömde jag om pappa, så det känns som om något är i görningen, att han står och väntar på sin älskade fru….

I slutet av april förra året blir jag uppringd av min äldsta syster som berättar att hennes andra son inte lever längre, för att han har skjutit sig själv. Han var som en bror för mig. I och med hans död blossade flera andra sorger upp. Jag orar, an inte hantera sorg. Och det är så smärtsamt att tänka på systersonens fru och deras sex barn…. Jag fattar inte hur hon klarar det!

Jag bor ca 32 mil bort från min mamma. I julas träffade jag henne på tu man hand och jag frågade henne hur hon hade överlevt pappas död. Hennes svar var att hon ju gick i terapi i sex år… Precis då kom hemtjänsten, så det blev inget länre samtal om det. Och troligtvis kommer det inte bli heller. Hon hinner nog somna in innan jag hinner åka till henne igen.

Min man säger att döden och sorg tillhör livet och att det finns olika fack man kan stoppa in de olika sorgerna i. Men det är en förmåga som jag inte tycks ha. Allt bubblar upp samtidigt. Till och med om jag “bara” får lunginflammation som kräver sjuhusvård….

Sorg är någonting som alla hanterar olika och för mig låter det som att du har mycket sorg i ditt bagage som du inte har bearbetat än. Kanske du kan gå och prata med någon, kanske någon professionell? Så att du kan få hjälp att hantera det tunga som ibland blir ohanterbart genom livet.

Ta hand om dig sålänge <3

Hej,

 

Jag känner igen mig i din berättelse. Vad jag håller på att öva på just nu är att vara sårbar, för att jag haft en föreställning om livet och att man i det här samhället inte får vara svag, att man skulle bli ensam och ogillad. Men det som jag tänkt sen barnsben stämmer inte, det är helt tvärtom! Precis som du skriver tror jag att sorg är en del av livet, och att man får låta den ta plats, prata om den, locka fram den, vara snäll mot den och inte säga att den är fel bli arg och trycka bort den igen. För mig har det hjälpt med att skriva, både terapeutiskt skrivande där jag bara skriver av mig om händelsen, för det hjälper mig att sortera händelsen, dikter och dagbok. Sen har också en terapeut hjälpt mig som jag har gått till ett år. Jag har länge tryckt undan mina sorger och försökt låtsas som att jag är “stark” och att jag inte behöver tänka på det där. Men nu när jag försöker börja öva på att prata med andra om olika händelser som har påverkat mitt liv tycker jag att det känns mycket bättre och det skapar helt nya band och insikter.

 

Hur skulle det kännas att fortsätta berätta hur du känner och tillåta dig själv att känna precis det som du känner? Tänk om det inte är farligt och tänkt om det är precis det som du längtar efter?

 

Det låter som att du är uppgiven och vill åka och hälsa på din mamma. Hur skulle det kännas att prata mer med henne?

 

Kramar till dig