Livet i Stand By

Hej, jag är ny här

Idag har jag gråtit ihjäl mig på jobbet, gråtit tills tårarna tog slut och när man andas knappt. Anledningen? Impulsiva tankar att ta livet av mig. Men anledningen i bakgrunden? Självhat, meningslöshet och tomhet. Jag har försökt, jag har försökt och jag har verkligen försökt att vara mer social, försöka skaffa nära relationer både i form av relation och vänner. Misslyckats så många ggr 🙁 Ensamhet, jag känner en stor frustration i mig själv men också pga att jag inte “lyckats” gå fram i livet. Frustration, jag vet att suicidtankar är normalt men ju längre det går jag vet inte… Därför är jag här nu

Jag har varit hos psykolog i primärvården kke 15- 20 ggr och jag har fått både sömntabletter och klomipramin av doktor (ungf. ett halvår). Idag slängde jag mina antidepressiva. Jag förstår verkligen inte, det går sådär jag andas ju fortfarande under solen. Det går verkligen inte bättre när mina impulsiva “attacker” blir bara starkare med mer emotionell investering med tid. Slängde medecinerna i älven jag bryr verkligen inte om sidoeffekterna fan ta dom jag känner att detta inte är rent jag mår illa men sålänge jag blir av med den mobbande impulsiva tanken att förgifta mig med eller utan alkohol, och låta slumpen avgöra om jag stannar eller inte. Av med möjligheten till självskadebeteende.

Jag tänker mycket vad är det jag vill. Jag vill verkligen älska och vara älskad (gash vad jag försökte med denne tjejen men misslyckats, detsamma när det gäller vänskapMen även det är inte en garanti. Kom på vad det är jag vill. Jag vill uppleva livet. Jag vill progressera(?) fram i livet. Uppleva. Min rädsla är att stå stilla, hur hårt man än trampar ändras inget. Stimulera hjärnan. Stimulans stimulans stimulans. Vara autentisk, vara intressant, inte bara vara en livsobservatör, men också en karaktär

Alltså jag skäms lite när jag skriver detta. Läser era andras trådar och känns som jag har det lättare än andra (en tanke som inte hjälper atm). Jag har levt livet i stand by. Jag har haft en barndom men känns som jag hoppat över allt och är blank face på väg till vuxenlivet. Jag kanske varit mobbad och kanske känslig men nej mitt problem är vad jag kallar stand by mode. Levt i en fotboja. Skola hem sova skola hem sova. Att säga att jag lidit är för starkt ord men det har gått så lång tid och så många onda cirklar.

Jag har sammanlagt varit på kke 2 fester från början tonår tills nu ( är 20 idag wehey smh). Och jag har aktivt försökt att utvecklas det är ett mål jag alltid vill sträva efter, inte leva under en sten. Men har levt med noll stimulans. Asså jag vet verklige inte hur jag ska yttra mig jag har en bakgrundshistoria som hjälper kanske mer specifikt än denna skitgenerella berättelsen.

Psykologen säger att hon själv är osäker hur mitt läge är, att jag kanske måste gå vidare med vad som är efter primärvården. Är rädd för det.

Idag har jag två vänner jag känner mig bra med. Pratar inte varje dag men det är något iaf. Tack Edin och tack Philip. Ni sätter mig dagar i nuet. Ni är vänskap utan kompensation. Utan att som jag dumt lagt andra på så högt värde fast dom själva lägger mig i periferier i deras relationscirkel. Men ni två har hjälpt mig så mycket att må bra.

Asså gaah det tog mig 10 lektioner att förklara allt bara till psykologen detta funkar inte.

Idag hade jag tanken att döda mig själv. Och jag vet tankar är bara tankar men jag är för fusionerad med dom. En ond cirkel där jag bidrar till depression och det bidrar med en jävla fotboja. Fattat att enda vägen nästan är en reset knapp, återfödsel idk. Skrev detta bara för att veta hur det känns. Hur detta utvecklas vet jag inte. Börjar bli lite rädd

Jag känner igen mig i det du skriver. Alla andra verkar ha haft det mycket värre i uppväxten.

Vill också utvecklas men faller alltid tillbaka i någon form av lathet. Känner inte att jag rör mig mot mina drömmar.

Har ingen som jag kan kalla min bästa vän. Har svårt att hitta någon som inte är ifrån min barndom som jag kan kalla vän.