Livet, det är som det är

Livet. Jag vet inte vad det innebär. Att studera, för att jobba, försörja sig, bli självständig, föra vidare sina gener, ta hand om barnen, försörja de för att sedan bli gammal och orkeslös och invänta döden. Därimellan stolparna ska man hitta tillfällig lycka och något man gör som enbart handlar om att ha kul och inget annat. Är det livet?

För nu är jag fast. Efter att jag överlevt förra sommaren med den grövsta ångesten och läskiga tankar tog det stop där och jag gick ut sista året på gymnasiet. För jag gav mig fan på att jag skulle visa alla att jag visst kunde. Sedan skulle jag vara klar. Klar med mitt liv som i praktiken knappt börjat.

Men så kom den dagen jag tog studenten, “livets lyckligaste dag”, och det var kul. Men efter det kände jag “jaha?”. Jag hade inte sökt någon utbildning eller planerat vidare mitt liv, för i mitt huvud skulle gymnasiet vara det sista. Men jag gick inte runt och ständigt tänkte på att ta mitt liv. Under året var jag fokuserad på skolan och allt vad det innebar. Jag började även på sertralin och den ständiga ångesten försvann, likaså självmordstankarna i högsta grad. Men jag var fortfarande inne på att jag är klar efter studenten, kanske lugnade den tanken ned självmordstankarna under skoltiden?

Uppenbarligen blev inte den tanken av, iallafall inte ännu. Jag är så kallad arbetslös som man fint kallar sig när man tatt studenten och inte gör ett skit. Går inga studier för det tänkte jag inte behövdes. Så i dagsläget gör jag ingenting. Jag vågar inte planera en framtid, jag vågar inte söka en utbildning eller ett jobb. För i min värld är det som om jag skriver på ett kontrakt till att leva. Men jag vill inte dö? Kanske är det alla krav som innebär när man studerar eller jobbar. Att man hela tiden ska komma framåt. Alla måsten. För mig blir varenda syssla, stort som litet ett olustfyllt måste som väcker ångest och en slags dödslängtan.

Jag vill leva, men känner inte för det. Jag vill söka en utbildning, kanske flytta hemifrån och jobba, men jag känner inte för det. Jag vill så mycket men känner inte för något. Jag känner för att göra mycket men jag vill inte.

De säger att man är sin största kritiker, och ja det är sant. Så många negativa och dömande kommentarer gav inte ens min mobbare mig. Men man blir ständigt kritiserad och ifrågesatt när man inte har tagit tag i livet. “Gör det här, hallå ska du inte jobba? Plugga?”. Ja, jo. Men att leva i en fantasivärld om hur livet kunde varit är lättare än att klättra upp för stegen och nå dit.

Ibland funkar mina drömmar som en morot, men oftast inte. Det som jag fann lycka i är inte min räddning nu. Jag har inte sjunkit lägre än vad jag var förra sommaren. Men det känns nära. Åtminstone idag. Kanske är glad imorgon. Hade en jobbig natt, var rädd för mig själv, hade ångest. Inget speciellt hände, utan det vara bara livet. Livet kändes jobbigt igår. Var på kbt för social ångest och det kändes jobbigt innan. Önskade att jag hade haft någon att prata med, psykolog eller något igår kväll. Men drunknade i mina tårar och försökte skärpa mig för att istället sova. Det funkade tillslut.

Hoppas helgen blir bättre, om inte har jag iaf en tid hos psykolog på måndag. Men då lär det vara bra igen, som vanligt när man sätter sig på mottagningen och allt plötsligt känns bra.

Vem har sagt att livet ska vara lätt? Men vem fan har sagt att det ska vara svårt?

Det är iaf inte lätt när det är svårt :p