Det här är första gången jag gör något sånt här då bare with me om texten hoppar fram och tillbaka. Just nu känner jag att jag bara vill få ut mig allt.
Jag har under större delen av mitt liv mått väldigt dåligt och kämpat med ångest, oro, känslan av att vara värdelös, att aldrig vara tillräcklig, ful, äcklig, konstig. Jag har vuxit upp i en kärleksfull miljö med föräldrar och syskon men livet och familjen har varit präglat av trauman i form av cancer, Kronofogden och frågorna har vi någonstans att bo nästa månad? Har vi mat på bordet nästa vecka? Och tankar från mitt håll ”tänk om pappa dör imorgon” ”jag vill hjälpa till” ”vad kan jag göra”.
jag blev mobbad som liten för vad jag heter och vem jag är. Jag spelade fotboll fram till att jag var 16 och det är den enda platsen jag känt att jag hör hemma på, men även där blivit trakasserad av mina lagkamrater, det tittas snett, snackas skit och man får höra att man är värdelös.
min pappa fick cancer när jag var 7, diabetes för 3 år sedan, lungsjukdomen kol för många år sedan, cancer igen 2024. Alla dessa händelser har gjort att jag varit tvungen att växa upp mycket snabbare än de flesta. Jag har försökt ta tag i min psykiska hälsa men jag förstår inte vad psykologerna säger att jag behöver göra, jag vet inte hur jag ska utföra vad de säger till mig. Det känns som att jag inte förstår, det känns som att jag inte passar in vart jag än vänder mig i världen.
Senaste månaderna har jag börjat ifrågasätta min existens och tänkt alldeles för mycket på att ta mitt eget liv. Jag vänder mig till alkohol för att ta bort alla mina känslor. Jag dricker inte varje dag men har supit som en galning de senaste helgerna både fredag och lördag. Detta har resulterat i att jag sagt jävligt dumma saker på fyllan, jag har sagt rakt ut till en kollega/vän (har jobbat med kollegan i ca 1 månad) att jag har självmordstankar. Jag satte den personen i en jävlig knivig sits en utekväll som jag egentligen var med andra vänner. Jag är livrädd att jag ska hamna tillbaka i banor med droger pga jag tycker livet inte är värt mödan. Jag har konstant ångest. Jag känner mig så jävla ynklig.
jag övertänker allt jag gör och säger och jag tror att alla missförstår mig som person.
jag flyttade 20 mil från min hemstad Stockholm till en småstad och har känt mig ensam sedan jag flyttade hit men tror att jag aldrig kommer ha råd att flytta tillbaka. Jag flyttade från alla mina vänner och hela min familj och det känns som att det är det värsta beslutet jag kunnat ta i mitt liv.
jag ber om ursäkt för en lång och luddig text. Jag orkar inte skriva klart den för jag rör bara ihop allt.
