Deprimerad. Stannar inne trots fint väder. Gick till butiken för att köpa öl och cigaretter. Vilken looser jag känner mig som. Ser hur livet pågår där ute, folk som umgås och har roligt, äter glass, fikar på uteserveringarna. Det här är inte jag. Det här looserköret. Det går utför och på ett sätt önskar jag det. Finns ingen livslust bara en påtaglig livsleda. Har vant mig vid alkoholen nu, började röka trots mångårigt stopp. Dålig hållning, magen börjar puta ut. Känner mig oattraktiv. Som vanligt önskar jag mer spänning, mer händelser i mitt liv. Börjar verkligen reagera på min ålder, ser hur åren går i en rasande takt. Och vad gör jag, ligger och försöker få tiden att gå så fort som möjligt. Håller koll på min minimala budget, får det att försöka gå ihop. Jag vet att det är ohållbart att leva som jag gör nu, både för plånboken och hälsan. Jag är smal egentligen, där finns min identitet. Tog långa promenader förut vilket jag trivdes med, men folks blickar och rädslan för vad de tänker om mig är för mycket. Orkar helt enkelt inte vistas bland folk. Det har lett till att jag tillbringar största delen av min lediga tid i lägenheten, drömmandes om världen utanför. Helgerna blir långa, innehållslösa. Tv, dator, kedjerökning och öldrickande.
Saknar ömhet, närhet, kärlek, hur trasig den än må vara. Vill dock inte såra någon, se någon annan fara illa eller må dåligt. Har alltid haft lätt för snabba intensiva förhållanden, som dock ofta slutar med ett slitsamt uppbrott när något gått fel. Vad har jag att förlora då? Inte mycket, min anständighet kanske. Vill inte bli som de som förlorat den och berusade försöker ta kontakt med andra på stan. Vill inte visa mig i ett nergånget skick. Samtidigt skriker jag på hjälp inombords. Rycka upp mig då? Ja, jag vill och jag vet att jag brukar lyckas för eller senare. Men nuläget känns så trist bara. Önskar mig ofta bort, bort härifrån, bort från allt. En dag kanske jag bara går, lämnar allt och går. Har min kristna tro, den är på paus. Men den finns där, jag vet.
