Hej,
Vet att detta är att peta i ett redan infekterat sår. Blir inte bättre, snarare sämre. Har redan hört alla kommentarer och svaren och vet lösningen men ändå så står man där handfallen och trampar vatten. Åren går och bitterheten omsluter en och man lever i en bubbla, lite utanför det riktiga livet.
Är en 54 årig, rätt normal man som lämnade barnens mamma för 12 år sen. Vi träffades redan vid 16-17 år åldern så för oss både var detta den första relationen och även intimitet. Efter dryga 25 år så höll det inte längre men vi skildes som bra vänner. Än idag är det hon min enda relation och sex partner.
Var jag som tog steget för skilsmässan och i början kändes det bra. Vill ut och finna del två i mitt liv så började dejta efter ngt år eller så. Vet att det har legat latent under ytan i hela mitt liv men har liksom inte fått fäste så länge jag var i min relation men nu helt plötsligt så blev den mer och mer påtaglig ju mer jag dejtade, min ’klena’ benstomme.
Började med full fokus på enormt små händer och handleder. Klart strl S i handskar men skulle nog funka med XS också. Över de senaste 8 åren, så finns det en radiostyrd impuls att skanna av andra mäns händer (på bussen, vänner, arbetskollegor, etc) och än så länge har aldrig ens sett någon vara närheten av mina. Så över tid har detta smittats av sig på hela kroppen och har förminskat mig till den grad att jag är omanligheten personifierad. Alla män jag möter, pratar med, ser jag som bättre än mig och självkänslan är rätt bottenlös.
Jag tror att kroppen har en relation till kroppsdelarna så har man då världens minsta händer så lär man vara underdimensionerad även där nere. Skostorlek knappt 41.
I min kanske inskränkta värld, ska mannen ha större händer än kvinnan och bara tanken på att stoppa handen i hennes markant större hand gör mig nästan illamående.
Är i ett tillstånd där jag har dejtat mycket, ser ok ut, är bra på att prata, hänger hårt på gymmet för att kompensera mina tillkortakommanden men drar mig alltid ur dejterna innan det blir allvar. Jag hittar alltid ngt som jag skylla på. Har passerat 100 dejter på dessa 8 år och har aldrig klarat att ta det vidare, inte ens till sex.
Har provat lite samtal och även bollat med mitt ex och även några dejter där jag öppnade mig helt men fakta är fakta. Finns inget i denna värld som kan ändra detta. Jag vet att det är andra egenskaper som är markant viktigare än stora kroppsdelar men det liksom biter inte på mig.
På ngt sätt tycker jag synd om kvinnan. Varför välja mig, förstår inte. Varför ska hon, när hon som mig, söker kanske sin sista kärlek då välja en där det garanterat kommer bli sämre sex.
Jag vet att jag är dömd att aldrig mer vara med en kvinna. Dragit mig undan mer och mer från livet och mår riktigt uselt emellanåt, framför allt vid längre ledighet när tankarna får mer utrymme. Mitt motmedel är min gymträning som har blivit sättet att få daglig boost så man kan härda ut vardagen skapligt.
Som sagt, vet inte vad jag vill med denna text.
Skrattar ironiskt emellanåt att ifall jag hade haft två nummer större händer, lite bredare fötter och lite grövre snopp, så hade jag kanske haft flera relationer, haft mycket sex och just suttit lycklig och trygg i en relation
Tack
