Hej alla där ute.
Jag är en tjej på 13 år som har upplevt en hel del, redan som tioåring förlorade jag någon väldigt närstående. Jag började känna mig ensam och jag vågade inte prata med någon där ute, jag slutade äta och gick ner i vikt. Jag slutade gå till skolan och redan då bestämde jag mig för att avsluta mitt liv men jag blev stoppad, stoppad för det misstaget jag noga hade tänkt igenom. Men var det slut där? Nej det var det inte, tiden gick och jag mådde sämre, jag hade gett upp skolan just då tills jag faktist började känna mig bekväm i min klass. Det var i femman, jag gillade att vara i skolan tills sexan kom, vi splittrades och jag hamnade i den klass jag bokstavligt talat hatade. Jag mådde skit i den klassen och ingen fick mig att må bra, folk började se på mig hur dåligt jag mådde. Mitt självskadebeteende kom igång igen och så ensam som jag kände mig då gjorde riktigt ont. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut gav jag upp skolan, jag berättade för min mamma hur jag mådde och jag slutade helt att gå till skolan, jag var hemma ända tills skolan hade slutat och jag fick gå på sommarlov och bara känna mig lugn och faktiskt kunna sova och andas.
Skolan fick mig till att gråta mig i söms varje natt, jag fick panikattacker på panikattacker och jag sov nästan aldrig.
Men jag vill bara att alla som sitter där ute med samma problem ska veta att ni är int ensamma! Jag finns här och jag vet att många andra också finns här.
Jag är ung, det är jag men jag har upplevt mycket, jag har inte berättat allt som har skett men det finns mycket mer!
Snälla ni där ute, ta aldrig den dåliga utvägen precis som jag tänkte, se framåt. Ni kommer må bättre, tro mig.
Jag står fortfarande upp, kämpar fortfarande mot min ångest men jag har gjort många bra beslut hittills och jag vet att ni klarar det! Jag lovar det!!<3
