Fy! Inte tänka sådana tankar!
I så många år har jag levt med dessa tankar och känslor, och jag har förstått att man kan ha kroniska självmordstankar.
En fundering är huruvida man kan känna när dessa tankar verkligen börjar betyda något på riktigt. Tänk er att ha haft besök av tankarna mer eller mindre varje vecka och dagligen vissa perioder under decennier. Tänk er sen att ni vänjer er vid dem och vaggas in i en trygghet om att de inte är allvarliga eftersom det inte blir handling av dem.
När ska man då ta dem på allvar igen?
Är det idag när jag lutade mig bakåt i sätet och tänkte lugnt nästan med en lång skön utandning: ”Är det idag som min sista åktur är? Får jag lov att dö nu?”
Jag fick en tankeställare och tvingade mig att vända efter ett tag. Jag vågade inte köra vidare.
Min terapeut är god och jag är väl omhändertagen av vårdsystemet. Jag känner mig som en hopplös patient som ”vägrar” att bli frisk/bra.
Kanske finns det andra som känner igen sig.
Jag vill laga det som är sönder. Går det inte att laga åker det på sophögen…
