Hem > Forum > Livet > Kommer jag att kunna gå vidare?

Kommer jag att kunna gå vidare?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • (Långt)

    Kommer jag att kunna gå vidare ifrån min narcisstiska mamma efter 27 år?

    Jag växte upp med en ensamstående psykiskt instabil mamma. Som har diagnoser som ptsd och tenser till schizo narcissist i grund och botten och på det även en allvarlig samlarsjuka ”hoarder”

    Jag har i stort sett växt upp med att bo bland röra och skräp mina två andra äldre syskon flydde hemmet och flyttade tidigt hemifrån, kvar var jag med min mamma, hon förlorade tidigt all kontakt med sina andra två barn och har även idag noll kontakt.
    min traumatiska uppväxt med med en samlare t förälder har gjort att jag är livrädd för smuts pedant och städar överdrivet jag får panik om det är rörigt eller ligger saker på golvet nånting jag har behövt jobba på då jag har en 4 åring som såklart måste få ha sina leksaker etc framme.

    Min mamma var inte en typiskt familjekär moder utan hon körde sitt egna race brydde sig aldrig om andra stort ego kritiserade mycket brist på empati och förstå andra människor tyckte sig vara bättre andra
    Jag växte upp utan pappa jag vet i stort sett ingenting om vem han var min mamma sa att han var psykiskt sjuk och att hon inte kunde leva tillsammans med honom
    Jag förstår nu i mitt vuxna liv att det inte är hela sanningen.
    dem gånger hon åkte in på psyket till och från bodde jag hos min mormor hon var mitt allt och jag såg henne som min mamma hon fanns alltid där tröstade kärleksfull en riktig bullbakar mormor.

    När hon avledd tragiskt för 4 år sedan förlorade jag min trygghet strax innan hon lämnade jordelivet bad hon mig att bara fokusera på mig och mitt nyfödda mirakel som föddes i samma veva mitt älskade barn hon skrev över hela sitt arv på mig och mitt barn och gav ingenting till sina 3 andra barn vilket ledde till en stor arvstvist..

    När mitt barn föddes blev min mammas och min kontakt närmre och vi träffades iaf 1 gång i veckan beroendes på hur hon mådde

    Hon blev dock till min stora besvikelse aldrig den mormorn som jag önskade till min lilla hon visade sina narcisstiska drag även för mitt barn

    Genom min mormors bortgång tog min mors psykiska vändning en helt ny fart hon
    började samla maniskt på grejer det var värre än någonsin hon  bodde bland sopor och kunde inte slänga nånting allt kände hon anknytning till gick i försvarsställning och blev förbannad

    Tills för 2 mån sen när hennes hyresbolag fått reda på hennes röra och gett henne en varning om att hon i stort sett misskött sin lägenhet hon riskerade att bli vräkt..

    Helt plötsligt fick jag tillgång till hennes lägenhet hon som aldrig släppte in någon i sitt hem jag hoppades där att hon insett vilken jäkla sits hon satt sig i
    Jag tog mig in i lägenheten kunde inte komma in det var saker överallt upp till taket säckar med kläder tidningar skräp det gick inte att se golvet
    Efter 16 timmars rensning och otaliga vändor till tippen började man se lägenheten
    Jag fick ta hjälp av en saneringsfirma då den städhjälp ja anlitat uttryckligen sa att det är misär..

    Jag förstod att det här kommer att gå åt helvete hon vägrade ta imot hjälp ifrån vården hon var och är en fara för sig själv hon ska inte bo ensam!

    Jag kontaktade social psykiatrin gjorde orosanmälan det kändes sådär att göra en oroanmälan men det fanns inget annat alternativ när första orosanmälningen trillat in fick hon som en psykos hörde av sig till mig mitt i natten  hotade och spammade via sms skrev saker som att jag är en värdelös dotter att hon aldrig skulle behållt mig att jag svikit henne och försökt få henne vräkt

    Det var tacksamheten hon visade efter jag i stort sett vänt ut och in på mig själv den senaste tiden

    För 2 år sedan köpte jag en underbar kolonistuga ett stenkast ifrån där jag bor dumt nog lät jag min mamma köpa in sig som kvartsägare..
    Hon gjorde samma sak mot min lilla stuga som i sitt hem  tog dit massa bråten skräp och förstörde hela trädgården..
    Att behöva ta striden rättsligt köpa ut min mor för att få behålla våran lilla sommarstuga som jag köpt med mina pengar och jobbat hårt för gör mig så ledsen och förbannad
    Att inte få tillbaka en utav mina hemnycklar till mitt hem  gör mig förbannad o ger mig ångest

    Men för två veckor sedan så tändes en ny gnista hos mig efter att nästintill blivit utskälld av min psykolog att nu räcker det nu får det vara bra!!
    Så klippte jag all kontakt med min mor för all framtid.

    Men det finns ett litet barn på 4 år som är iblandad och kmr såras och inte träffa sin mormor något mer.

    Jag vill bara börja få  leva med mitt barn igen.

    Har jag gjort rätt beslut att gå vidare?
    Och hur länge kommer jag att känna sorg över det här.

    Finns det någon annan som varit med i liknande situation gällande en föräldrer?
    Jag känner mig så vilsen just nu..

    <3 Förstår att det här har varit jobbigare och så ansträngande att ord saknas för att fånga den räckvidden. En liten annan vinkel kanske också kan vara att barnet slipper iaf se sin mamma bli dåligt behandlad av sin mormor? Sånt tror jag kan sätta spår? Eller där man som barn förstår att ”mormorn är inte som andra vuxna”. Är inte så säker på att det heller alltid är så gynnsamt?

    Jag tror du kommer kunna gå vidare. Själv hade jag ingen kontakt med min mamma under, kan det varit 10 eller 15 år, minns inte exakt. Och saknade henne gjorde jag kanske inte riktigt, däremot var jag sorgsen över att det blivit som det blivit. Det var det tyngsta av allt. Sorgen över att föräldern var så omöjlig att ha kontakt med. Det var faktiskt det svåraste som jag minns det. Ett botemedel var att vända på perspektiven och se att jag fick ett lugnare och mer harmoniskt liv på egen hand. Jag slapp all drama och att bli utsatt. Slapp också bli kroniskt besviken.

    Det finns mycket att vinna men jag förstår också att det är tufft och mycket att känslomässigt landa i just nu <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.