Hem > Forum > Livet > Komma ut?

Komma ut?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Hur berättar man för ett gäng homofober att man är bisexuell?

    Jag är så himla ledsen för det här. Det känns som om jag på något sätt ”sviker” min ursprungsfamilj plus nån kompis genom att ”avslöja” att jag egentligen vill ha en flickvän. I alla år – hela min uppväxt – har jag fått stå ut med att höra glåpord och hur äckliga lesbiska tjejer är. Hur de ”misstänkt” folk och anklagat alla möjliga personer för att vara intresserade av just dem. Så jävla självgoda. Min pappas största skräck i livet var att jag skulle bli lesbisk. T ex förbjöd han mig att spela fotboll som barn för det skulle ”påverka mig” i exakt den riktningen, menade han på.

    Känner nu på något sätt det som omöjligt att berätta för några i min familj om det här. Samtidigt som det börjar liksom bli dags, minst sagt. Är över 35 år och vet inte ens om jag orkar träffa en enda man till utan att iallafall ha prövat att istället träffa en kvinna. Tiden går och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna förmedla det här till någon av dem i min familj utan att bryta ihop fullständigt. Och då är det ändå några som jag innerst inne inte bryr mig så värst om vad de tycker om mig. Kanske eftersom jag tycker de har fula själar som tycker och är såhär. Ändå sitter det så djupt. Sveket. Det är som att bland det värsta jag kan utsätta dem för är detta? Nästan så att det skulle på riktigt vara lättare för dem att smälta om jag ”råkat” döda någon. Men det här?

    Jag förstår ju att det inte är några trevliga människor jag har å göra med i det avseendet och det gör mig faktiskt nu för första gången upprörd märker jag. Att tvingas ”hållas” pga. dem? Uppriktigt sagt är jag övertygad om att de redan vet. De vet. ALLA vet. Men de släpper inte fram mig. Tror det är det som nu gör att jag fylls med sån ilska.

    Är det någon annan som varit i en liknande situation och som lyckades ta sig igenom det?

    Avatar

    Hej! Vad tråkigt att höra att du har sådana människor omkring dig. Frågan är vad du mår sämst av, att hålla tillbaka dig själv (i alla fall tillsammans med vissa) eller bryta med personerna som inte accepterar dig för den du är genom att du ställer ultimatum för kontakten i form av att de måste acceptera dig. Båda handlingsalternativen är ju läskiga men kanske att det ena av alternativen är bäst för dig i längden. Jag vet inte om homofoberna skulle kunna ändra inställning av att deras eget barn/egen släkting inte är hetero men jag tycker samtidigt inte att det är din uppgift att utbilda dem.

    Kram. (Från en som inte heller är hetero).

     

    Trådstartaren

    Tack fina du! <3

    Låter klokt att sätta ett ultimatum att de behöver respektera det här. Tror kanske att jag ska börja i änden att först skaffa en flickvän och sedan säga det då till mina familjemedlemmar? Då kommer det vara så mycket mer som står på spel och betyda något att berätta. Fast jag vet inte om det också är något försvar jag har att skjuta upp det på framtiden, och på något knasigt sätt känns det som att jag behöver deras ”godkännande” innan jag själv tar några ytterligare steg. Jättekonstigt!

    Tack igen för ditt svar!

    Avatar

    Ingen orsak! Det är inget konstigt alls med ambivalens i en sån här situation. Fördelen med att komma ut i samband med att man skaffar en flickvän är ju att det blir ett naturligt tillfälle. Bara inte ”garderoben” skapar en mental blockering som hindrar dig från att öppna upp för en potentiell partner och gå in i en samkönad relation. En annan fördel med att komma ut innan man träffat någon är ju att man är lika mycket sin läggning som singel.

    Gör det som känns rätt i hjärtat. Det är viktigt att själv få välja när och hur man ska komma ut.

    Kram.

    Trådstartaren

    Indigo Qugugo <3

    Kom på att min systerdotter (hon är bara 8 år) faktiskt haft en flickvän ganska nyligen. Det sågs ju inte precis med blida ögon hos mina föräldrar men jag tänker att jag i framtiden kanske kommer ha stöd av henne ju äldre hon blir. Det är ju en helt annan generation nuförtiden som växer upp. Känns tryggt att ha någon i släkten då som uppenbarligen också vill ha flickvänner och med en annan syn på det här.

    Ska tänka mer på det du skrev.

    Tusen tack för dina kloka ord!

    Avatar

    <3

    Har också problem med några i familjen, som är lite inne på högerextrema idéer, inte för att de är konservativa eller homofobiska egentligen, utan pga allmän politisk misstro och konspirationsteoretisk läggning. Men även om det är av naivitet så känns det inte najs om de skulle rösta oss ett steg närmare Polen. Tycker egentligen att alla har rätt till sin åsikt och tycker att Vänstern som jag själv ser mig som tillhörande till har förbättringsområden i flera frågor, men detta överstiger mitt tålamod. Ibland känns det som att jag inte vill ha kontakt med dem så länge de håller på med sina alternativmedier.

    Trådstartaren

    Indigo Qugugo <3

    Förstår precis vad du menar. Inför förra valet pratade jag sansat med bl.a. min mamma i nästan en timme om varför hon inte skulle rösta på ett främlingsfientligt parti. Hon sa att hon tyckte det jag sa var sååå otroligt tänkvärt och vettigt, men sedan misstänker jag ändå starkt att hon ändå la sin röst där. Det här hänger ihop med massa andra underliga idéer hon har för sig. Fått rådet av flera personer genom åren att inte reagera när mina föräldrar säger provokativa saker (t ex uttrycker sig homofobiskt), men det är nästan för mycket begärt.

    Tack och lov för den nya generationen iaf. Min systerdotter är oerhört smart. Har faktiskt ofta bättre samtal med henne än med mina föräldrar.

    Jag känner igen mig i det du skriver om funderingen kring att inte reagera på det föräldrarna säger. Mina föräldrar, och mor och farföräldrar, är homofober och rasister. Jag har testat att inte säga ifrån men då får jag sån ångest. Det är som att mmina känslor måste ut annars fastnar de i kroppen. Så jag brukar säga ifrån för min egen skull. Jag vet att de inte kommer ändra sig av att jag säger en kommentar. Men brukar säga ”man säger inte så”. Dom låtsas som ingenting eller blir sura. Men oavsett har jag vunnit.

    Utan att ha erfarenhet från att komma ut, tänker jag att ditt eget liv är viktigast. Träffa en tjej och lev ditt liv. Om ni två blir ett team kanske det blir lättare att känna att du förtjänar att vara lycklig.

    För mig har det hjälp att leva i en annan stad än mina föräldrar. Vi ses några dagar på jul, påsk och sommaren. Det är tufft men jag håller andan och sen pustar ut när jag åker därifrån. Hemma hos mig kan jag leva mitt liv och glömma bort dem ibland.

    Trådstartaren

    Tack för dina ord och för att du delar dina erfarenheter! Känns på något sätt stärkande att höra att det finns fler som har det här runt middagsbordet när man väl ses. Min mormor är också rasist. Blir mörkrädd när jag lyssnar på henne. Ibland känns det som att ”lika barn leka bäst” och att det är någon form av subkultur som skapas där ingen utanför den här kretsen pratar med dem, ordentligt. Sån oro har jag haft. Om man bara träffar personer som tycker precis likadant som en själv genom livet så utvecklas man ju inte? Det är ingen som ifrågasätter heller utan det blir mer ryggdunk och en inbördes beundran. Jag känner något typ av ansvar här att tala mina föräldrar till rätta för att jag tycker de skämmer ut sig själva. Men det kanske är nåt medberoende som ligger och puttrar under ytan. Och om sanningen ska fram förändras de sig inte precis. Nästan så jag tror min mamma stärkts i sin övertygelse när jag försöker säga annorlunda. Hon blir som ett trotsigt barn.

    Tror jag landar i att jag får öva mig i att slå dövörat till. Meditera när någon säger något som är hets mot folkgrupp. Grunda mig själv och tänka på annat. Det kostar på för mycket. Och jag orkar inte mer.

    Tänker regga mig på en dejtingsajt och sedan visa upp den här eventuellt flickvännen. För de väl gapa och vara hur obekväma sig helst. Det är ju så jag känner mig när de är homofobiska, att jag blir illa till mods.

    Ja gör det som är bäst för dig. Om det tar för mycket energi att säga ifrån så låter det bra att öva på att inte göra det.

    Ja satsa på dig själv! Lycka till med dejtandet!

    Trådstartaren

    Tack! <3

    Märker att jag går in i det här med en hel del skam. Gud så konstigt att gå på dejt med en tjej. Aldrig gjort. Kommer väl vara chockartat för den här stackars tjejen att träffa någon som beter sig oerhört osäkert. Och sedan nästa chock att träffa min ”trevliga familj”. Fy fan. Aja, kanske ger sig.

    Under mitt liv har det funnits några som visat intresse men jag har bara starkt avvisat det. Eftersom jag även gillar killar har jag försökt göra det lätt för mig och ta den vägen istället. Men det går  inte att lura sig själv i en hel livstid. Nyfikenheten är för stor. Tycker också den växer för varje år som går och nu klarar jag inte av att dejta fler män, tror jag.

    Kanske är det ingen slump att jag på t ex arbetsplatser t ex fått jättesnabbt bra relationer till killar, vi blir ofta väldigt tajta och kan prata känslomässigt med varandra. Flera av mina bästa vänner har varit män. Man kan ju fundera över hur det kan bli så. Min teori är att jag kan vara oerhört avslappnad eftersom jag inte känner speciellt mycket – eller har skyhöga krav? Lite klyschigt ser jag en människa – och ibland råkar det vara en man. Jag bryr mig inte?  Män har även frågat mig om jag har en partner, och så har de lagt till: Kanske en flickvän? Så brukar man inte säga, tänker jag, till andra sådär hur som helst? Jag vet inte. Vet bara att livet är för kort för att inte leva det fullt ut. Följa sina drömmar och lyssna på vad själen längtar efter.

    Äh jag vet inte. Känner mig grön inom det här området om kön och läggning. Vet inget och uttrycker mig säkert konstigt.

    Avatar

    Åh vad jag känner igen det där med att ha lätt för att få kontakt med killar. Jag upplever att jag skulle ha lätt att få killar också, om jag bara var intresserad. Jag har tänkt precis som du Red Simyna att det kan bero på att man inte är förinställd på något speciellt, och därför blir avslappnad i sällskapet. Och vem trivs inte med en avslappnad människa? Inte så att jag inte kan bli intresserad av killar alls, men jag upplever mig intresserad av tjejer först och främst. Om jag någon gång blir intresserad av en kille är det ofta något väldigt speciellt med just den människan.

    Att du först och främst ser en människa, kan det ha att göra med att du blir kär i människan först och främst, bortom kön? Jag tycker för övrigt inte alls du uttrycker dig konstigt eller annorlunda, vi alla är unika och det är väldigt olika när i livet man upptäcker och lär känna sin läggning. Inte konstigt när vi har en heteronorm samhället.

    Jag skulle för övrigt träffat familjemedlemmarna jag nämnde i helgen men tackade nej av ovan nämnd anledning. Även om det inte står för nyheterna de följer och sprider utan egentligen bara saknar källkritik och känner politikerförakt. Men det kan man ju grusa samhället lika mycket med som att verkligen stå för innehållet i alternativmedierna. Det känns tråkigt att inte träffa dem eftersom jag sett fram emot det, men jag håller fast vid beslutet ändå, av någon sorts självrespekt, och för att jag vill visa att jag menar allvar. Jag tycker egentligen också att man ska kunna umgås trots olika åsikter och kunna diskutera olika åsikter sakligt och utan affekt, men jag inser att här går min gräns. Jag skrev att det inte känns bra för mig som HBTQ- person att träffa dem om de potentiellt kan ta oss närmare hur det är i Polen som nu har HBTQ-fria zoner och göra livet surt för mig (och många andra) i framtiden.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.