Hem > Forum > Livet > Klass och familjestrukturen

Klass och familjestrukturen

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Tänker lite på ursprungsfamiljen och kom då att tänka på klass. Det finns ju olika former av kapital enligt Bourdiues teoretiska ramverk:

    Kulturellt kapital: finkultur och användande av ett kultiverat språk. Ekonomiskt kapital: pengar, materiella tillgångar, kunskap om ekonomins spelregler. Symboliskt kapital: en beskrivning av vad man som grupp tillhör/står för, genom klädstil, smak, intressen, att man vill visa sin tillhörighet för andra. Socialt kapital: Släktskap, kår, nätverk, kontakt med gamla kompisar från förr.

    Jag kommer ju ifrån ett sportigt hem (och hippielikt ska iofs nämnas, vilket är en konstig kombination) där socialt och symboliskt kapital triumfade absolut högst. Skulle även vilja lägga till skönhets/erotiskt kapital. Alltså det som jag ju saknar och har minst av, av dem kapitalformerna. Alltså detta att ha mycket kompisar, vara omtyckt av mainstreamsamhället, kunna föra sig och agera världsvant, och helst även vara extremt naturligt ursnygg också. Egentligen tror jag mina föräldrar samt syskon skulle vara nöjda där. Med en vacker fasad. Statusmarkörer.

    Det lite lustiga här är att jag har det andra, eller jag har iaf kämpat mer för det andra -för det går mer i linje med mina ideal och värderingar. Speciellt kulturellt kapital, att utbilda sig och fortsätta utvecklas som individ. Det är också väldigt svårt, har det varit, som vuxen med det symboliska och sociala kapitalet. Jag hade det mer som barn men fick iofs viss skit för det då istället, av någon oklar anledning – framför allt av syskonen.

    Skriver det här mest för att det kanske inte är så konstigt då att jag kroniskt bär på en riktad grundångest som bottnar i hur mina föräldrar och syskon bedömer och värderar mig. Ser här nu att det skulle inte spela någon roll hur bildad eller ”utvecklad” jag än blir. Hur ”lyckad” och kul jag vore som person- snäll, empatisk och så vidare.

    Det viktigaste, för dem, kommer ändå vara blicken utifrån, det sociala och symboliska kapitalet. Alltså yttre faktorer egentligen. Det spelar alltså ingen roll, vilket är precis min upplevelse rakt igenom och alltid varit i hela mitt liv, hur jag är som person, mitt inre.

    Bara tycker det känns skönt att få syn på var denna ”klagan” kommer ifrån. Och jag tror det handlar om det här. Avsaknaden av det sociala och symboliska kapitalet. För mig hade det varit lättare om kravet vore att bli läkare eller en bra/läkt/drogfri person. Göra karriär eller gå i terapi för den delen. Det de kräver av mig känner jag är omöjligt att tillfredsställa och därför har jag nog också ångest. Inte ens barn eller partner klarar jag fixa. Det måste vara därför de tittar på mig som om jag vore en karikatyr av en misslyckad person. Jag är ju liksom inte det, objektivt sett, om ni förstår vad jag menar.

    Jag har så svårt för människor som räknar och jämför socialt kapital. Så hemskt att höra att du kände dig bedömd och värderad på det sättet.  Större delen av min mors släkt är sådan. Man skulle precis som du skriver vara polulär, ha en stor flock av vänner (antalet verkar viktigast här, inte att faktiskt ha goda relationer och självklart var utseendet viktigt. Bra på idrott eller framförallt bli uttagen till något, vinna någon medalj eller få en plats i ett lag. Att vara bra på sådant som var utanför deras intresseområden eller andra goda egenskaper räknas inte. Avskyr verkligen när man märker att någon tävlar, bedömer andra och jämför socialt.

    Jag har inga barn och det har varit en sorgeprocess att acceptera. Men livet är inte förstört och det är ju inget ”misslyckande”. Det är bara en livssituation, men det har varit jobbigt när andra lägger in värderingar. Och har man mycket  Fick en aha-upplevelse av ditt inlägg, man kan säkert säga att synen på vad som ger status kommer säkert ifrån vilken slags kapital familjen har.. Intressant att inte bara tänka kring personlighetsmässiga egenskaper.

    Trådstartaren

    Man skulle precis som du skriver vara polulär, ha en stor flock av vänner (antalet verkar viktigast här, inte att faktiskt ha goda relationer och självklart var utseendet viktigt.

    Exakt, så är det i min släkt också. Kvalitetén på relationerna verkar spela mindre roll, djupa relationer är helt uteslutet hos samtliga. Möter de människor som råkar ut för några problem i tillvaron dumpas de direkt och anses passerat något bästföredatum. De byter bara ut den personen och ersätter med en annan. Det viktiga är att kunna visa upp de här personerna inför andra – höja sin egen status alternativt få fortsätta leva ytligt och inte bli ifrågasatt.

    Bra på idrott eller framförallt bli uttagen till något, vinna någon medalj eller få en plats i ett lag. Att vara bra på sådant som var utanför deras intresseområden eller andra goda egenskaper räknas inte. Avskyr verkligen när man märker att någon tävlar, bedömer andra och jämför socialt.

    Verkligen! Det är så tävlingsinriktat i min släkt att jag sedan många år tillbaka tackar nej till att övh delta på större släktträffar. Det är helt fruktansvärt. Man får ont i magen av att bli så värderad och bedömd. Det är bara ytan också som bedöms. Mina två föräldrar är fd. elitidrottare och hela deras liv handlar om det här, deras idrottskarriärer. Än idag umgås de med människor från sina ungdomsår och speglar varandra i detta. Som barn blev jag tillsagd att inte göra mina läxor, inte ta skolan på så stort allvar. Mina syskon och jag blev motarbetade att anstränga oss, däremot var det ett himla tjat när det kom till idrott och utseende, där skulle man bete sig som om hela livet stod på spel.

    Jag har inga barn och det har varit en sorgeprocess att acceptera. Men livet är inte förstört och det är ju inget ”misslyckande”.

    <3 jag vet. Tänker att det ingår i det här ”bygget” tror jag hos många att det är kvalitetspoäng att ha familj. Det sa iaf min syster häromdagen att detta med att hon blivit mamma, samt hennes man, för snart 10 år sedan, liksom innebär har de fått en kvalitetsstämpel på sig. Det tycker jag sammanfattar allt.

    liksom innebär har de fått en kvalitetsstämpel på sig. Det tycker jag sammanfattar allt

    Ja, det här synsättet är så märkligt.. Vad händer om barnet får problem eller hinder som föräldrarna inte kan hantera  undrar man..

    Jag tror ju inte den här inriktningen på social status ens är ett så bra sätt att bli framgångsrik i det man gör överhuvudtaget. Yttre motivation har en tendens att döda drivkraft som kommer innifrån.

    Trådstartaren

    Ja, det här synsättet är så märkligt.. Vad händer om barnet får problem eller hinder som föräldrarna inte kan hantera undrar man..

    Ja precis. Det sopas under mattan, man låtsas inte om att det finns heller, söker inte hjälp och lever i stället i förnekelse. Man vill inte ha något grus i maskineriet, brukar min syster kalla det.

    Det är något med ”familjehedern” i släkten som är riktigt skrämmande. Jag kommer ifrån en överklassläkt också, på min mammas sida, men det gör inte precis saken bättre utan det manar på att man ska försvara det symboliska kapitalet också på något sjukt sätt, herregud. Att ha pengar spelar inte så stor roll, men att visa att man har pengar däremot betyder i princip allt.

    Tänker lite på hur man brukar säga att det i generationer handlar om: Förvärva, ärva, fördärva. Alltså där en generation förvärvar, deras barn ärver och nästa fördärvar. Jag tycker det känns som att mina föräldrar har fördärvat och där mina syskon och jag åter behöver förvärva. Mina syskonbarn och eventuellt egna barn skulle därmed få ärva. Av mig kommer man dock förmodligen inte kunna ärva något socialt eller symboliskt kapital, det ska gudarna veta.

    Ja det där med en känsla av heder känner jag igen.. Jag tycker det känns som det kommer från en rädsla att falla ”neråt” socialt. Minsta blotta så känns det hotande. Det blir liksom motsatsen till ett growth mindset (kommer inte på något bättre uttryck nu) Att lära sig av misstag, att det är kul och utvecklande  att hålla på med det man nu vill etc, det existerar inte. Eller att den som slagits ned av något i livet sen kan gå vidare och faktiskt må helt bra.

    Det låter jättetråkigt att dina föräldrar inte uppmuntrade ditt intresse för skolan. Kan det ha varit att de tidigt märkte att du hade det lätt i skolan och därför var den rutan liksom ikryssad? Jag klarade mig bra hela grundskolan utan att anstränga mig och minns inte att skolarbete ens var ett samtalsämne. På gymnasiet blev det lite tuffare. Jag var helt oförberedd på att behöva lägga ner jobb och ibland misslyckas. Hade förstås noll studieteknik också och tappade rätt mycket självförtroende där.

     

    Trådstartaren

    Det var nära att min lillasyster fick gå om 6:e klass och det tänker jag talar för att de inte brydde sig. Mina föräldrar är absolut inga akademiker (även om de studerat där) utan om man föreställer sig ett populärt högstadiepar som är jättebra på sport och ser ut som två överklassungar, då har man dem.

    Eftersom jag är en ganska orolig själ så pluggade jag jättemycket hela grundskolan. Jag var livrädd för att inte klara av det och hade noll stöd hemifrån. På gymnasiet kände jag dock att jag låg före alla i klassen pga. det och för att jag hade gått i grundskolor som hade skyhöga krav på oss. Så för mig var gymnasiet snarare som en walk in the park. Jobbigare blev det senare på universitetet för då hade jag just inte studerat sådär på allvar på evigheter (så som exempelvis högstadiet), och hade inte lärt mig ett piss i princip sedan dess.

    Kunskap kan man väl säga är något som inte premieras högt alls i släkten. Det är yta som gäller. Tror kärnan är narcissism.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.