Jag har sedan jag varit ett litet barn varit allas andrahandsval. Jag har konstant bidragit med energi, lösningar och ibland hela mig själv för att få andra att vara nöjda. Jag har under flera år vänt mig själv in och ut för andra. Jag har gått igenom depressioner, jag har tagit skit och jag har haft konstant självmordstankar i flera år. Jag har alltid varit ensam, jag har sökt hjälp, jag har ätit flertal olika mediciner men ingen fungerar. Jag låtsas som om det fungerar för jag önskar över hela mitt hjärta att något faktiskt skulle kunna göra det. Jag är 18 snart 19 år gammal, det är nu som jag ska leva, det är nu jag ska må bra. Men jag mår inte bra. Jag tränar röven av mig för att bli smalare, jag försöker äta nyttigt och så bra som det bara går men det händer att jag spyr när ångesten kryper sig på.
Jag är barnvakt och medlare i en familj där min lillebror har ADHD. Jag får konstant klagomål på allt mellan himmel och jord. Jag är slutkörd av att vara alla till lags och ändå aldrig räcka till. Jag är alldeles trött och ängslig för att vara 18 år. Jag älskar min familj men jag vill inte leva en sekund till där man konstant kräver mer av mig. Där jag ska behöva skjuta upp tid som jag kunde tillbringat med min pojkvän som bor 1 timme bort för att passa upp min bror. Inte nog med att jag alltid finns där för min familj, min mamma har på senaste tiden satt min syster framför mig. Hon är allt som det pratas om i detta hem. Den fina tjejen som har utvecklats till att bli något fantastiskt när hon som barn psykiskt och fysiskt misshandlade mig. Hon som alltid kräver uppmärksamhet och uppsyn medan jag är den som alltid får krypa tillbaka för henne.
Mina “vänner” snackar skit om mig så fort jag vänder ryggen till, de ger blickar när jag pratar så jag har börjat tysta ner mig själv för deras och min egna skull. Jag har ingen nära mig som jag kan vända mig till och få stöd, jag spyr för jag hatar mig själv, jag vill dö för jag är en belastning för alla. Jag orkar inte kämpa en sekund till.
När min mormor för 1 och en halv månad sedan gick bort efter över ett års kämpande mot cancer så kom jag helt ihopbruten till skolan och folk visste om vad som hade hänt. Ändå valde ingen att ens hälsa på mig, inte ge en kram eller ens ett hur är det? För jag är inte värd sånt. Jag är en parasit i allas liv och det finns inget botemedel förutom döden.
Detta är min första dag på denna hemsida och jag förväntar mig inget svar på detta. För jag vet redan att jag inte ens är värd det. Men rätt skönt att få allt sagt
Kisses and hugs from a sad little girl
