Kanske livet inte är något för alla?

Hej! Jag vet inte riktigt vad jag vill, vill nog egentligen bara få skriva av mig litegrann. Kanske höra av någon att jag trots allt inte är så ensam som jag känner mig. Jag är relativt ung men har i så många år levt med den när naggande känslan av att aldrig må bra och att aldrig aldrig vara tillfredsställd med mig själv eller det liv jag lever. Överallt jag läser så står det att det är normalt att må dåligt när man är ung, att det försvinner med tiden. Men när? Hur länge ska man behöva leva med den här känslan av att man verkligen inte vill leva? Stå vid tågrälset att tänka att ”kanske denna gång, kanske är det idag jag vågar ta saken i egna händer och avsluta skiten”. Men ändå gå därifrån för att jag innerst inne vet att det inte är normalt. Gå hem och skada sig själv, och efter ett tag stå med samma funderingar på att ta sitt liv återigen. Jag har inga vänner som jag kan prata med detta om, min sambo förstår inte och blir bara arg när jag gång på gång berättar om mina självmordstankar som ett rop på hjälp säkerligen, för att jag inte vågar söka hjälp eller prata med någon om det. Jag skäms alldeles för mycket och tänker alltid att det kanske bara är jag som gnäller men vet inte hur länge jag orkar leva med detta självhat, ätstörda och självskadebeteende. Av de ynka 20 år jag levt har jag hatat mitt liv sen jag var 10 år. Jag har ett bättre liv än många, det vet jag och jag borde vara tacksam men det är något med mig som är allvarligt fel och jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta. Jag vill bara skada mig själv hela tiden, straffa mig själv för att jag inte bara kan vara normal och lycklig. När tar det slut?

Hej,

Det är verkligen svårt när man känner som du gör. Du kan ta kontakt med din vårdcentral eller en psykiatrisk mottagning och berätta hur du mår. Vill du prata med någon så kan du kontakta vår självmordslinje https://mind.se/sjalvmordslinjen/

Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och att du hittar mening och glädje i livet igen.

Med värme,
Mind

• Detta svar redigerades för 6 år sedan av en moderator.

Jag funderar har du sökt hjälp för dina självmordstankar?  Eller är det så att du behöver skriva av dig om det du tänker? Jag tycker du ska följa moderatorns råd och ta kontakt med din närmaste vårdcentral eller psykiatriska mottagning…

styrke kramar

Kan relatera så mycket till det du skriver, har själv självmordstankar nu och har kämpat med självskadebeteende sen jag var ca 11 år. Har dock varit skadefri i snart ett år tack vare DBT, det är något jag starkt rekommenderar om du inte har testat det, det har även hjälpt att hålla självmordstankarna i shack en lång period iallafall (fram tills nu vill säga, men det hjälper lite än), du är hursomhelst inte ensam!

Nej, jag har aldrig sökt hjälp för detta. Har aldrig berättat för någon förutom min sambo. Har ingen större lust att förnedra mig ännu mer genom att berätta om skiten för alla andra, gillar inte att prata om känslor. Aldrig gjort det i hela mitt liv så det blir svårt. Finns hursomhelst ingen hjälp att få heller, det går inte ens att få en telefontid att prata med vårdcentralen.

Hmmm men du har ju börjat prata om dina självmordstankar här hos oss på forumet. Det är ju ett första steg. Jag kan inte hålla med om att man inte kan får hjälp för psykiska problem men håller med dig om att det kan vara svårt att få tid på vårdcentralen.

Att berätta är inte att förnedra sig utan skapar bara en bättre och mer nyanserad bild av vem du är som person. Med dina negativa tankar så kommer ju en massa positivt oxå – du har troligen – även om det inte känns så, en massa bra egenskaper som beror på att du tänker som du gör.

Vården kommer inte att ”bota” dig men ibland kan mediciner eller/och terapi ge dig redskap att hantera det svarta för att bättre kunna ta vara på det som är positivt med din personlighet…

Det är lätt att fastna i det som är svårt eller i mitt fall bra – utan att ta hänsyn till att man alltid är en person som är både svart och vit eller till och med grå.