känns som min själ är utanpå mig.

hej.

det känns som att min själ är utanpå mig, också känns som att det som är inom mig håller på att försvinna ifrån mig..

jag hinner inte greppa något förens det försvinner, vad fan ska jag göra?

har det hänt er?

jag försöker behålla fokus och hålla kvar det inom mig, men mitt inre har så bråttom..

är det rädsla som gör att jag inte kan hålla kvar i något?

 

Det är nog ingen som kan svara på förutom du själv! Är det dina tankar som försvinner eller vad är det som händer?

Utveckla dina ideer så att vi förstår bättre hur du har det.

// sköt om dig

Anonym skrev:

Det är nog ingen som kan svara på förutom du själv! Är det dina tankar som försvinner eller vad är det som händer? Utveckla dina ideer så att vi förstår bättre hur du har det. // sköt om dig

 

hej tack för ditt svar.

det känns som att jag sugs ut ur min kropp ibland, jag kan ligga i sängen och plöstligt får jag dödsångest och då kan jag redan känna mig död. eller jag vet inte. kanske är det så att jag är så rädd och i panik att jag tror det men det inte är så.

jag vet inte..känner mig vilsen och borta ibland. vill hitta tillbaka till mig själv. men vet fan inte hur.

kram.

Anonym skrev:

hej tack för ditt svar. det känns som att jag sugs ut ur min kropp ibland, jag kan ligga i sängen och plöstligt får jag dödsångest och då kan jag redan känna mig död. eller jag vet inte. kanske är det så att jag är så rädd och i panik att jag tror det men det inte är så. jag vet inte..känner mig vilsen och borta ibland. vill hitta tillbaka till mig själv. men vet fan inte hur. kram.

Hmm intressant – jag kan ha sådana upplevelse ibland men jag har aldrig dödångest – utan roar mig vid dessa tillfälle att titta på mig själv utifrån.

Men har du någon koll på varför du får dödsångest?

 

Anonym skrev:

Hmm intressant – jag kan ha sådana upplevelse ibland men jag har aldrig dödångest – utan roar mig vid dessa tillfälle att titta på mig själv utifrån. Men har du någon koll på varför du får dödsångest?

 

enligt psykologer har jag komplex postraumatisk stress syndrom. uppväxt med mycket våld, så jag är tydligen dissicioativ,

jag är så rädd för döden, rädd för reinkarnation..

 

Anonym skrev:

enligt psykologer har jag komplex postraumatisk stress syndrom. uppväxt med mycket våld, så jag är tydligen dissicioativ, jag är så rädd för döden, rädd för reinkarnation..

Usch PTS är inte att leka med.

Är du inte rädd att  glömmer leva för din skräck för döden? Själv är jag oxå uppvuxen i en våldsam miljö. Konstigt nog har det stärkt min vilja att leva varje minut eftersom så lite kan korta ner det ännu mer än man tänkt sig från början. Kanske bidrog en tid av jobb på en obduktionslokal att jag blev väldigt noga med att leva varje minut. Det betyder inte att jag alla dagar är lycklig men det betyder att jag är där och nu – låter mig inte dras med i alltför långa stunder av oro för framtiden. Jag tänker att jag slösar bort min tid med oro…

Men med PTS är det inte lika lätt … då är det hjärnan som bestämmer… Har du fått några redskap/verktyg/tekniker att hålla din skenande hjärna i styr?

//KRAM

Anonym skrev:

Usch PTS är inte att leka med. Är du inte rädd att glömmer leva för din skräck för döden? Själv är jag oxå uppvuxen i en våldsam miljö. Konstigt nog har det stärkt min vilja att leva varje minut eftersom så lite kan korta ner det ännu mer än man tänkt sig från början. Kanske bidrog en tid av jobb på en obduktionslokal att jag blev väldigt noga med att leva varje minut. Det betyder inte att jag alla dagar är lycklig men det betyder att jag är där och nu – låter mig inte dras med i alltför långa stunder av oro för framtiden. Jag tänker att jag slösar bort min tid med oro… Men med PTS är det inte lika lätt … då är det hjärnan som bestämmer… Har du fått några redskap/verktyg/tekniker att hålla din skenande hjärna i styr? //KRAM

ptsd är fruktasnvärt!:(  hatar det! har så fruktansvärda mardrömmar som aldrig försvinner…

fyfan hur var det att jobba på obduktion?? usch vad hemskt det måste varit!

jag har träffat massa psykologer och påbörjade KBT med en, men den avbröts för jag hade självskadebeteende och åkte in på sjukhus för olika självmordsförsök. jag tror någonstans där under den perioden så stärktes min oro för döden mycket, paradoxalt nog.

stämmer det att mardrömmar är en slags bearbetning? psykologerna har sagt det, men jag vete fan asså..det tar aldrig slut!

kram:)

Nej obduktionslokalen  var inte så hemskt som folk tror utanför dem – men jag lärde mig att leva varje minut som sagt. Det är nyttigt att bli tvungen att inse att man inte har tid att oroa sig – för livet är verkligen kort .

Jag är intresserad av hjärnan och det verkar inte bättre än att du arbetar dig igenom dina upplevelser. Själv har jag av och till drömt ganska mycket. Men nuförtiden sover jag utan mardrömmar.

KRAM