Hej,
Undrar om någon känner igen sig och har några lösningar på det här?
Får nästan panik på jobbet att det inte finns någonstans att gå undan ett tag. Tycker det är obeskrivligt jobbigt också att åka i rusningstrafik. Hade som barn noll behov av “egentid” eller eget utrymme, men som vuxen är det gigantiskt. Det verkar växa sig större med åren.
Förstår inte hur folk håller ihop sig själva som bor i en familj och ovan på det jobbar och kanske åker kommunalt.
Tror att anledningen till att jag tycker det är så jobbigt och att tar så mycket energi beror på att jag inte kan slappna av tillsammans med någon annan. Särskilt inte kollegor eller främlingar.
Minns samma sak med att vara ensam på helger förr om åren hur jag kunde tycker det var jättejobbigt upp till 30-års åldern. Nu känner jag noll av det också. Tvärtom är en helg utan sällskap en toppenhelg! Jackpot.
Det här oroar mig lite. Det är som att ju äldre jag blir desto mer bekväm har jag blivit vid att vara en eremit och njuter mer och mer av bara sitta och tänka för mig själv. Precis såhär är ju min storasyster men jag är ju vanligtvis hennes raka motsats!
På jobbet har jag bytt lunchtid för att få äta ensam. Jag går helst inte på en enda fikarast eftersom det är dränerande, oftast stel stämning och ointressanta samtal. Jag har flera gånger desperat prövat att byta rutt till jobbet för att på bästa möjliga minska känslan av rusningstrafik och proppfulla vagnar/bussar. Det resulterar dock i att jag måste stå utomhus när det är iskallt och blåsigt och vänta på en buss i ungefär 30 minuter varje morgon, det är kännbart.
Har alltså inget körkort.
Är även van vid att man får lyssna på musik i sina hörlurar på kontor när man arbetar, men det får man naturligtvis inte heller på mitt jobb. Det har ju annars också varit en strategi för att bryta av lite, återhämta sig.
Möjligheten till att jobba hemifrån har chefen skurit av också.
Det är som att allt jag har behov av är bortplockat och jag kan inte säga annat än att jag mår jävligt dåligt av det här.