Hem > Forum > Livet > Kan aldrig bli normal

Kan aldrig bli normal

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Avatar

    Jag vet inte vad som är fel med mig. Jag har försökt vara en något normal social person, men det går inte. Ibland känns det som att folk inte vill prata med mig eller inte tycker om att jag är omkring så jag håller mig borta från folk. Jag tycker det är jätte svårt att börja prata med människor jag inte känner, och till och med människor som jag känt jätte länge kan det vara svårt ibland att prata med.

    Jag har försökt att gå ut, gå till nattklubbar och barer men sitter mest i ett hörn och är obekväm. Ofta slutar det med att jag smyger iväg utan att säga ett ord till dem jag gick dit med. Det här har hänt hur många gånger som helst. Jag tycker det är jobbigt att prata med folk. Min bror fylld år och min mamma bjöd in en massa släktingar och vänner. Jag kände mig obekväm hela tiden med allt folket, trots att det här är människor jag har känt hela mitt liv. Jag trycker på saker som verkligen gör ont i mig utan att säga någonting, jag går med på saker jag inte alls är bekväm med. Men när det sker små saker som att någon ätit upp min sylt kan jag bli skitarg och skrika.

    Jag hatar mitt jobb (arbetar med kundtjänst) och känner att det långsamt gör mig psykiskt sjuk, men jag kan inte förmå mig att söka ett nytt jobb. Jag blev erbjuden ett nytt jobb men ljög för dem och sa att jag fått ett annat erbjudande som passade mig bättre. Jag trivs med att gå själv i skogen, vill helst titta på film eller skriva men samtidigt så känner jag mig så fruktansvärt ensam.

    Jag känner mig som ett freak. Ibland känns det som att jag bara är en halv människa. Det känns ibland som att hela min existens var en olycka och att mina föräldrar träffades och skaffade mig med varandra var ett stort misstag.

    Samtidigt som som jag inte känner mig bekväm kring folk så vill jag ändå ha något slags socialt liv och en flickvän. Men samtidigt så känns det som jag bara vill ha en flickvän för att jag ska få bekräftelse ifrån någon annan som jag inte kan ge mig själv.

    Hej,

    Du, jag är precis likadan. Det blev bättre med åren mest för att jag lärde mig två viktiga saker: 1. Var går min gräns för vad jag orkar med en dag? Och 2: Låta andra veta hur jag fungerar.

    Mitt umgänge består av människor som förstår och respekterar att jag inte orkar vara social på samma sätt som många andra. Om de ringer och jag inte orkar svara så skickar jag ett sms och säger som det är, att jag inte orkar prata. Det är aldrig något problem. Min sambo har lärt sig veta precis var mina gränser går och är mycket stöttande. Det i sin tur gör att jag känner mig trygg med att prova nya saker eftersom jag vet att han förstår om orken tar slut mitt upp i. Vidare så blir man mer tålig med tiden. Jag har mycket lätt för att stänga av ”bruset” som uppstår om man är bland flertalet människor och bara fokusera på den jag talar med tex. Hela min familj vet att jag fungerar såhär och jag kan säga att en ENORM vikt har tagits bort från mina axlar sedan jag sakta men säkert fick dem förstå hur jag fungerar.

    Och en till sak. Det finns inget som heter ”normal” 🙂

    hej, gud vad jag känner igen mig. det känns som att du till perfektion förklarade hur jag är. otroligt.

    jag känner mig starkt fel, i socialt så kan jag inte prata, vet inte vad jag ska säga.

    känner mig fel fel fel, förstår ingenting. varför existerar jag?  frågar jag mig själv hela tiden.

    det känns så skönt att man inte är ensam i detta ialafall.

    kram till er.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.