Jag vet inte vad som är fel med mig. Jag har försökt vara en något normal social person, men det går inte. Ibland känns det som att folk inte vill prata med mig eller inte tycker om att jag är omkring så jag håller mig borta från folk. Jag tycker det är jätte svårt att börja prata med människor jag inte känner, och till och med människor som jag känt jätte länge kan det vara svårt ibland att prata med.
Jag har försökt att gå ut, gå till nattklubbar och barer men sitter mest i ett hörn och är obekväm. Ofta slutar det med att jag smyger iväg utan att säga ett ord till dem jag gick dit med. Det här har hänt hur många gånger som helst. Jag tycker det är jobbigt att prata med folk. Min bror fylld år och min mamma bjöd in en massa släktingar och vänner. Jag kände mig obekväm hela tiden med allt folket, trots att det här är människor jag har känt hela mitt liv. Jag trycker på saker som verkligen gör ont i mig utan att säga någonting, jag går med på saker jag inte alls är bekväm med. Men när det sker små saker som att någon ätit upp min sylt kan jag bli skitarg och skrika.
Jag hatar mitt jobb (arbetar med kundtjänst) och känner att det långsamt gör mig psykiskt sjuk, men jag kan inte förmå mig att söka ett nytt jobb. Jag blev erbjuden ett nytt jobb men ljög för dem och sa att jag fått ett annat erbjudande som passade mig bättre. Jag trivs med att gå själv i skogen, vill helst titta på film eller skriva men samtidigt så känner jag mig så fruktansvärt ensam.
Jag känner mig som ett freak. Ibland känns det som att jag bara är en halv människa. Det känns ibland som att hela min existens var en olycka och att mina föräldrar träffades och skaffade mig med varandra var ett stort misstag.
Samtidigt som som jag inte känner mig bekväm kring folk så vill jag ändå ha något slags socialt liv och en flickvän. Men samtidigt så känns det som jag bara vill ha en flickvän för att jag ska få bekräftelse ifrån någon annan som jag inte kan ge mig själv.
